Mjältbrand, pest eller kolera. Att sprida sjukdomar är ett enkelt och billigt sätt att skada sin fiende, ett sätt som användes redan under antiken. Men till skillnad mot då kan sjukdomarna idag framställas på konstgjord väg.
Biologiska eller bakteriologiska stridsmedel består framförallt av sjukdomsalstrande mikroorganismer, till exempel bakterier, virus, svampar eller kemiska substanser. Alla former av smitta och sjukdomar kan användas som biologiska vapen, även om många lämpar sig dåligt. Stridsmedlet måste bland annat kunna framställas i stora mängder, överleva ganska tuffa miljöer och tåla att spridas.
Under kalla kriget användes bland annat antrax (mjältbrand), smittkoppor och pest för att framställa biologiska vapen. Idag går det bland annat att använda genmodifierade organismer vilket ökar vapnets hållbarhet. Dessutom ger dessa ofta mer svårbehandlade skador.
Vattenburen smitta
Biologiska vapen används, som namnet antyder, för att skada människor, djur eller grödor. Det kan förekomma i bland annat vätske- eller pulverform och spridas på många olika sätt, till exempel med hjälp besprutningsplan, artillerigranater, brev eller via livsmedel, insekter och infekterade föremål.
Vatten har använts under mycket lång tid i samband med biologisk krigföring. Redan under antiken spreds pest genom att pestsmittade lik kastades ned i vattenbrunnar som infekterades. Eftersom samma typer av smittämnen som kan spridas via livsmedel också kan spridas via vatten, finns det risk för att vattenreservoarer och ledningar utsätts för sabotageaktioner.
I Sverige inträffar det varje år mellan fem och tio vattenburna sjukdomsutbrott. Även om de allra flesta har ”naturliga” orsaker, visar exempel från senare år vilka allvarliga följder en attack med ett biologiskt stridsmedel skulle kunna få. 1988 till exempel, blev 11 000 personer i Boden - 41 procent av befolkningen - mag- och tarmsjuka efter ett tekniskt fel i ett vattenreningsverk.
Billigt och enkelt
Biologiska vapen fanns tidigare hos några av stormakterna men uppges nu var helt eller delvis avskaffade. Vissa länder misstänks dock fortfarande ha tillgång till sådana vapen för militärt bruk. Användning av biologiska vapen och vissa giftämnen regleras i FN:s kemvapenkonvention. Användning av samtliga giftämnen regleras av B-vapenkonventionen.
Enskilda personer eller organisationer kan enkelt tillverka enklare biologiska vapen. På både universitet och sjukhus finns det biologiska ämnen som kan användas och som det är ganska enkelt att få tag på.
För mer avancerade och dödliga vapen, till exempel att sprida mjältbrand eller smittkoppor, krävs det biologiskt material som det är betydligt svårare att få tag på. Endast speciella forskare och medicinsk expertis får hantera sådana ämnen.
LÄS MER: Folkrätt och krigets lagar
LÄS MER: Vapen
LÄS MER: Kemiska stridsmedel
FÖRFATTARE
Text: Redaktionen, Säkerhetspolitik.se
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått på webbplatsen Säkerhetspolitik.se. Webbplatsen drevs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och lades ned i december 2021. Redaktionen för Säkerhetspolitik.se bestod av en informationssamordnare från MSB som tog hjälp av expertkompetens både inom MSB men även från andra myndigheter och organisationer. Texten som publicerats på SO-rummet är redigerad och uppdaterad av Robert de Vries, webbredaktör på SO-rummet.
Läs mer om samhällets beredskap för olyckor, kriser och civilt försvar på MSB:s webbplats.
Webbplats: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap
