Midsommarkrisen var ett mycket allvarlig politiskt läge under andra världskriget då den svenska neutralitetsfrågan ställdes på sin spets. Krisen inträffade i efter att Tyskland påbörjat anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 (operation Barbarossa).
Sveriges neutralitet ställdes inför sin dittills största utmaning när tyskarna krävde att Sverige skulle låta dem transportera Engelbrechtdivisionen, en fullt utrustad militär division med ca 15 000 soldater, på järnväg från Norge, via Sverige, till Finland. Till detta kom ett antal andra krav - som mineringar och tillstånd till överflygning av svenskt territorium under begränsad tid - men frågan om den beväpnade divisionens transitering (genomresa) var den klart viktigaste.
De tyska kraven bedömdes av många - framför allt inom socialdemokratin och folkpartiet - som stridande mot Sveriges deklarerade neutralitet.
Tidigt stod det dock klart att Gustav V, majoriteten av de borgerliga regeringsledamöterna och utrikesministern var positiva till ett jakande svar till tyskarna. Kungen uttalade inför statsministern (Per Albin Hansson) att han inte kunde ta ansvaret för ett nej. Detta användes också av Per Albin Hansson i debatten i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Socialdemokraterna förklarade i sin grupp att de var beredda att säga nej till Tyskland under förutsättning att de övriga partigrupperna var med på detta. Högern och bondeförbundet var dock för ett ja, vilket avgjorde frågan. Det tyska sändebudet fick dock besked om att det var en engångseftergift som inte innebar någon förändring av Sveriges neutralitetspolitik.
Gustav Möller (socialdemokratisk socialminister) uttryckte vid det avgörande regeringssammanträdet enligt K.G. Westmans dagbok tvivel om att det skulle vara en engångseftergift. Per Albin Hansson blev enligt Westman upprörd och yttrade till Möller: "Vad tjänar det till, att vi i en sådan stund som denna är djävliga mot varandra."
I diskussionen om kungens reella makt i Sverige har midsommarkrisen av en del forskare och debattörer tagits som ett exempel på att kungen trots allt fortfarande kunde spela en avgörande roll i ett akut krisläge. Men frågan har också ställts om inte den socialdemokratiske statsministern utnyttjade kungens något oklara abdikationshot (ryktet om att Gustav V nämnt för statsministern att han skulle abdikera om inte tyskarnas krav beviljades) för att förmå riksdagsgruppen och de motvilliga statsråden att acceptera transiteringen av Engelbrechtdivisionen.
LÄS MER: Sverige under andra världskriget
LÄS MER: Samlingsregeringen 1939-1945
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
