Diplomaten och ingenjören Ferdinand de Lesseps kom att bli symbol för det franska initiativet. Han hade redan på 1830-talet slagits av idén om en kanal mellan Medelhavet och Röda havet - Indiska oceanen via Sueznäset i Egypten. Ferdinand de Lesseps var inte den första personen som umgåtts med idén, men kanske den första som hade möjlighet att genomföra den. Om kanalen förverkligades skulle restiden mellan Europa och Indien kortas med en månad. Så småningom fick de Lesseps rättigheten till sitt kanalprojekt. Det första spadtaget togs på kvällen måndagen den 25 april 1859.
Motståndet från Storbritannien var mycket stort och inte överraskande. Den största imperiebyggaren var trots allt Storbritannien som under senare delen av 1800-talet dominerande när det gällde sjöfrakt mätt i ton.
Men trots att britterna gjorde allt vad de kunde för att sätta käppar i hjulet för projektet drev de Lesseps kanalbygget vidare. Han skaffade kapital via Suezkanalbolaget som dominerades av franska finansintressen och den egyptiske härskaren Ismail som var störst aktieägare. Den egyptiska staten var enligt avtalet också berättigat till 15 % av bolagets nettoförtjänster och intäkter från tullverksamhet.
Att gräva en 169 kilometer lång kanal var inte gjort i en handvändning. 75 miljoner kubikmeter sand skulle fraktas bort. Man räknade med en byggtid på sex år. Den skulle dock inte hållas. Som mest engagerades mer än 60 000 dagsarbetare i projektet.
Efter nästan åtta års arbete var mindre än hälften av kanalen utgrävd. Bygget tog egentlig inte fart förrän man med kraft satte in ångdrivna mekaniska mudderverk.
I november 1869 invigdes äntligen Suezkanalen med pompa och ståt. Ferdinand de Lesseps, den mänskliga motorn bakom projektet, hyllades som en hjälte.
Men britterna lurade i vassen. Egyptens härskare Ismail var oerhört skuldsatt. Han betalade enorma pengar i politiska mutor till det Osmanska riket (nuvarande Turkiet) samtidigt som han satsade miljoner på olika projekt för att modernisera sitt land med järnvägar, telegrafer och andra kommunikationer. I mitten av 1870-talet hade Ismail nästan 100 miljoner pund i skulder, och de stora långivarna i Frankrike och England var oroliga.
1875 var Egypten nära konkurs. Det fanns inte pengar att betala december månads räntor. Ismail var trängd. Det som återstod att sälja var aktierna i Suezkanalbolaget. Först lutade han åt att sälja dem till franska banker. Men Storbritanniens premiärminister Benjamin Disraeli hann före. Genom ett snabblån från den judiska finansfamiljen Rothschild köpte han Ismails aktiepost på 44 % för 4 miljoner pund, en aning mer än vad de franska bankerna hade bjudit. Pengarna räckte inte länge för Ismail. De var slut efter bara ett år.
Fransmännen rasade när de förstod vad som hänt. Storbritannien var nu största aktieägare av det bolag vars verksamhet Frankrike hade byggt upp med så mycket möda och stolthet.
Storbritanniens premiärminister underrättade drottning Viktoria om övertagandet av aktierna i Suezkanalbolaget i ett brev med formuleringen: "Varsågod min fru".
LÄS MER: Lätta fakta om Suezkanalen
Litteratur:
S. C. Burchell m.fl., Suezkanalen och dess skapare, Allhem, 1967
Nationalencyklopedin, "Suezkanalen"
FÖRFATTARE
Text: Göran Tivenius, författare och f.d. frilansmedarbetare i Sveriges Radio.
