Sydafrikas historia, del 3: Boerkriget och opinionen

När boerna var på marsch var det ingen som helst ordning. Var och en red som han ville och vilade när han ville. Man mötte sedan upp på en i förväg bestämd plats. De flesta hade en eller flera av sina kafferbetjänter med sig. Boernas svarta medhjälpare hade hand om extrahästarna, vapen och utrustning under marsch. I lägren lagade de mat och stod för sina herrars bekvämlighet.

Brist på disciplin utmärkte boerarmén. Boern tillät sig i fält inga utsvävningar och han berusade sig aldrig. Men någon gång kunde det falla honom in att vägra lyda, eller också startade han en diskussion med sin förman, om den ställning han fått sig anvisad. Var och en menade sig förstå kriget minst lika bra som befälhavaren. Därför hände det att krigsrådets beslut alls inte utfördes, då boerna betraktade företaget som alltför farligt, eller inte förmådde inse ändamålet med det.

Boernas scouting, det vill säga spejar- och underrättelseverksamhet var överlägsen britternas. Unga pojkar eller pålitliga svarta användes. Engelsmännen klagade över att de inte kunde förflytta en enda pjäs utan att boerna genast visste om det. Mot slutet anlitade därför britterna i allt större utsträckning svarta som spejare och vägvisare.

Kriget hårdnar

Kriget gick efter hand in i en hårdare fas. Ståndsrätter och avrättningar började höra till vardagen. Boerkommendanterna Lotter och Scheepers dömdes att dö. Scheepers var en helt ung man, endast 24 år gammal, men en av de mest legendariska kommendanterna. Han var så illa däran, att han fick möta arkebuseringsplutonen fastbunden vid en stol. Oom Gert hjälpte sin gudson att ansluta sig till ett kommando. När pojken sedan tillfångatogs, tvingades Gert att bevittna hans avrättning. Fredrik Toy, född 1872 i Göteborg, stred på boernas sida och arkebuserades i december 1901.

Många engelska soldater kom från slummen i storstäderna, där de deltagit i gängslagsmål på liv och död. Här i Sydafrika blev de entusiastiska boerdödare. De bajonetterade och sköt boer på löpande band. En menig, Henry Rooke, skrev till sina föräldrar:

Jag sa till mina kamrater, gör er plikt grabbar! Så vi stack alla i magen med våra bajonetter tills vi själva blev helt nedblodade.

Dessa hårda åtgärder mot boerna hade att göra med boerkommandonas grymhet mot de svarta. Alla svarta som påträffades med vapen, dödades omgående "i den vita rasens namn". Enligt rapport från Lord Kitchener sköt boerna alla svarta de träffade på. Boerna betraktade afrikanen, inte som en människa, med mänskliga rättigheter, utan som ett mellanting mellan den vite och djuret. Här ett exempel på hur man gick till väga:

John Makran och Alfius Rampa bodde vid Warmboth norr om Pretoria. De var utan vapen. På kvällen den 17 september omringade en skara boer deras hus. De ropade till Makran, som var en ung pojke, att komma ut. Han gick ut och blev genast gripen av två män. Medan dessa höll upp hans händer, gick anföraren några steg bakåt, höjde sitt mausergevär och sköt Makran med ett skott i huvudet. När pojken föll, sköt boern ännu ett skott, denna gång genom hjärtat. Därefter tog han upp en kniv och skar ett djupt snitt över den dödes panna.

Boerentusiasmen på kontinenten

Det boervänliga Europa illustreras frikostigt i sekelskiftespressen. I Aftonbladet kan man läsa om Tyrolen, där de kommunala myndigheterna uppmanar den populära operettskådespelerskan Annie Dickens från Wien att inte sjunga Geishan på engelska. Man befarar demonstrationer från den engelskfientliga och boervänliga publiken. Korrespondenten Gustaf Siösteen skriver 2 december 1899 i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning att tyskarna kallar boerna "den stridande afrikanska rasen" och för att betona släktskapet "die kämpfenden Niederdeutschen".

Befolkningens entusiasm för boernas sak framgår av reportage från Berlin, Utrecht, Paris och andra städer på kontinenten. Den norske författaren Gunnar Heiberg berättar livfullt i Social-Demokraten om hur allmänheten samlas i tusentals och pryder sig med boerband, köper Krügers porträtt, ropar "Kyscher" (Krüger) och sjunger visor om Sydafrika och friheten.

Boervännerna på Irland

Även på Irland var boerentusiasmen hög. Trots att ett flertal irländare ingick i brittiska armén i Sydafrika och stred mot boerna, sympatiserade många irländare med boerna. Irländska kvinnor med Maud Gonne i spetsen delade ut flygblad för att förmå irländarna att inte gå med i den brittiska armén. Där stod att soldater som dödade människor i ett orättvist krig var skyldiga till mord och man försökte förmå irländska flickor att skämmas för att ha förbindelse med engelska soldater. Maud Gonne försökte också få irländarna att sätta ut bomber dolda i kolbunkrarna i de skepp som skulle forsla trupper till Sydafrika.