Boernas styre innebar rasism och förtryck
Det var britterna som segrade i boerkriget. Men det var boerna som kom att styra Sydafrika från 1910 till 1994, då Nelson Mandela och ANC tog över (se ruta längre ner).
Boerstyret innebar rasism och förtryck av landets färgade majoritet. I Sverige liksom i resten av världen reagerade en enig opinion mot detta. Sydafrika utsattes för bojkottaktioner. Men vid förra sekelskiftet hade världsopinionen ännu inte upptäckt afrikanerna. Sydafrika var i det allmänna medvetandet fortfarande européernas land, trots att afrikanerna redan då var i majoritet. Det var boerna, det tappra bondefolket - "Afrikas dalkarlar" - man ömmade för i Sverige och resten av Europa och i USA. Det var boerfolket som utsattes för övergrepp från det mäktiga brittiska imperiet. Så tänkte man då. Du kan här ta del av pressdebatten för ungefär hundra år sedan och samtidigt ha i baktanke hur vi har sett på Sydafrika under boernas apartheidsystem under senare delen av 1900-talet.
Den brittiska imperialismen speglad i Sydafrikadebatten
För att visa på den brittiska nationalismen och imperialismen så kan vi titta på senviktoriansk tid, alltså åren kring förra sekelskiftet. Det var under den viktorianska perioden, som den brittiska imperialismen fick sin säregna utformning.
För att bli mer konkreta ska vi titta på pressmaterial om den brittiska sydafrikapolitiken under det så kallade boerkriget (1899-1902). Huvudsakligen använder vi svenskt pressmaterial. Många artiklar är översättningar från utländska tidningar men publicerade i svensk press.
En studie av boerkriget visar också hur man ställde tysk nationalism - så kallad germanism, representerad av boerna - mot brittisk imperialism. Sydafrikadebatten under förra sekelskiftet belyser således även några av EU-ländernas historia.
I reaktionerna på boerkriget kan man se hur nationalismen upplevts på olika sätt. Man kan också jämföra sekelskiftets Sydafrikadebatt med Sydafrikadebatten under senare delar av 1900-talet och se hur synen på nationalismen förändrats över tiden. När man under sekelskiftet talade om raskonflikt i Sydafrika, menade man konflikten mellan boer (ättlingar till holländare, fransmän och tyskar) och britter. Från och med 1940-talet talade man istället om konflikten mellan boer och afrikaner.
England under boerkriget
Den engelske socialhistorikern M.D. Blanch anser att soldatidealen genomsyrade hela det engelska samhället vid tiden för förra sekelskiftet. Känslan för imperiet lärdes också ut i skolorna. Världskartor var uppsatta i klassrummen. Områden som tillhörde Storbritannien var utmärkta med flaggor. Eleverna fick lära sig att känna stolthet över att vara delägare av ett imperium. Militär drill fanns inlagt på skolschemat. Färgglada veckotidningar och pojkböcker var fyllda med berättelser om imperiets hjältar. Populärlitteratur av Rudyard Kipling och Rider Haggard lyfte fram imperietanken. Sons of the Blood, en typisk illustrerad veckotidning från 1800-talets slut, populariserade de engelska soldaterna från alla imperiets olika delar.
Arbetarklassens perspektiv på imperiet och boerkriget formades av music hall-föreställningar och folkliga teatrar. Slagdängor som Kiplings "The absent-minded beggar" hade stor spridning. Den handlar om den engelske soldaten, allmänt kallad "Tommy Atkins". I visan sjunger man om Tommys fästmö. Hon sitter på kammaren med barnet medan Tommy slåss mot boerna för imperiet. Det är magert för henne. Låt insamlingsbössan gå runt. Nu gäller det att inte vara knusslig med bidragen.
Oppositionen i England mot boerkriget
I England rådde delade meningar om boerkriget. En del ansåg det omoraliskt, andra ansåg det nödvändigt. Liksom det i USA under 1960- och 1970-talen fanns en omfattade opposition mot Vietnamkriget, fanns i Storbritannien ett avståndstagande från boerkriget. De som motsatte sig kriget mot boerna kom av sina motståndare att kallas proboer. Därmed markerade krigsentusiasterna sin opatriotiska inställning. Proboerna menade att bakom krigspolitiken stod kapitalets män.
Den mest aktive imperialisten, Cecil Rhodes, var ju en notorisk kapitalist. Knappast någon förnekade heller att kapitalistiska motiv var inblandade i den sydafrikanska konflikten. Vad proboerna vände sig mot var, att kapitalisterna använde sitt inflytande på den brittiska regeringen för att öka sina profiter.
Under 1890-talet rasade en debatt i England huruvida imperiets utbyggnad var till Storbritanniens fördel eller ej. Socialliberalen J. A. Hobson, som kom att påverka såväl Lenins imperialismsyn som Keynes' ekonomiska tänkande, drog slutsatsen att imperialismen var ogynnsam för Storbritannien. Hobson ställde då frågan varför England överhuvudtaget drev en kolonialpolitik. Svaret blev att den styrande överklassen i sig själv gynnades av imperieuppbyggandet. Hobsons skrifter mot den brittiska sydafrikapolitiken utövade inflytande på såväl svensk socialdemokrati med Hjalmar Branting, som svensk liberal opinion under boerkriget.
Man kan säga att de antiimperialistiska tongångarna vid förra sekelskiftet påminde om det antiimperialistiska ställningstagandet för Tredje världen under 1960- och 1970-talen. Sekelskiftesperspektivet var dock helt eurocentrerat. Det var boernas och de små europeiska folkens nationella rättigheter som hotades i en värld dominerad av stormakternas erövringspolitik.
Rudolf Kjellén om England och Tyskland
Statsvetaren och skribenten Rudolf Kjellén (1864-1922) menade att själva samhällsstrukturen i Storbritannien var föråldrad. Där krävdes tekniska innovationer och en modern skola. En modernisering av det engelska skolväsendet var nödvändig, ansåg han, om Storbritannien skulle kunna hävda sig som nation i den allt hårdare internationella konkurrensen. Som det nu var ägnades allt för mycket tid åt sport och hur en gentleman borde uppträda. Däremot var Kjellén uppfylld av beundran för det tyska skolsystemet med dess satsning på teknik och lärdom.
Kjellén, liksom de flesta andra i Sverige runt sekelskiftet, såg Ryssland som det största hotet. Sverige behövde en allierad stormakt för att kunna möta detta hot. Många såg Storbritannien som den bästa bundsförvanten. Så dock inte Kjellén. I stället borde Sverige orientera sig mot det nya kraftfulla Tyskland, menade han: "Med Tyskland rycker upp i världshistoriens främsta led ett annat germanskt system, ett verkligt system af manlig konseqvens och medveten beräkning." Det tyska systemet med dess fasthet och konsekvens passade också det svenska kynnet bättre, ansåg Kjellén. Den tyske kejsaren Wilhelm tilltalade honom såsom en inspirerande ledarpersonlighet: "Det är alla germaners djupaste längtan att hafva i sin spets en man, hvilken de förtroendefullt kunna lyda".
Kjellén ansåg att den gamla kolonialmakten England nu måste lämna rum åt det mer livskraftiga Tyskland. Tyskland behövde utrymme för sin växande befolkning och avsättningsområden för sin industri. Vid varje steg i den riktningen skulle England beslutsamt träda i vägen för Tyskland. Kjellén såg England som Tysklands huvudfiende och hans sympatier var på tyskarnas sida.
Beundran för England - trots allt
Man är överlag i Sverige imponerad av det brittiska folkets ståndaktighet inför prövningarna i Sydafrika. Rent allmänt kan man också i svensk press läsa om hur alla samhällsklasser i England ställer upp för imperiets sak. I källtexterna refererar vi några av de ögonblicksbilder, som återgavs i flertalet stora svenska dagstidningar och som vill visa på det brittiska folkets nationella uppslutning kring försvaret av imperiet.
