Många i 1800-talets England önskade att banden som förenade Storbritannien och kolonierna borde stärkas. De menade då i första hand de kolonier som befolkats av britter. Vad gällde områdena där befolkningen huvudsakligen utgjordes av icke-européer borde man dröja med att ge dem självständighet. Kolonier som nått en viss utveckling borde bli självständiga. Men först måste folken i de koloniserade områdena bli mer västerländska, resonerade man. Sedan skulle de uppgå i de fria staternas krets.
Författaren och imperialisten Rudyard Kipling myntade det bevingade begreppet "Den vite mannens börda". Alltså, det var den vite mannens plikt att "uppfostra" andra folk i västerländsk anda.
Andra engelsmän såg kolonierna bara som en ekonomisk börda. De menade att kolonialväldet borde avvecklas.
Men fram mot förra sekelskiftet växte tanken på att stärka imperiets sammanhållning. Böcker som Dilkes Greater Britain hjälpte till att vända opinionen mot en mer imperievänlig politik. Man började nu också lägga under sig nya områden. De konservativa regeringarna med premiärministrarna Benjamin Disraeli och Robert Salisbury (med Joseph Chamberlain som drivande kraft) förde en aktiv imperiepolitik. Den liberale William Gladstone däremot var i grund motståndare till en sådan politik. Må vara att han ansåg sig tvungen att ockupera Egypten.
Cecil Rhodes var kanske den mest fanatiske imperialisten. Han talade om "den anglosaxiska rasens rätt att styra världen". Genom pressens romantiska reportage om kolonierna och de små spännande kolonialkrigen växte allmänhetens stöd för en aktiv imperialistisk politik.
Joseph Chamberlain
När England börjat segra i boerkriget (1899-1902) i Sydafrika kunde man i Svenska Dagbladet läsa:
Då trädde Joseph Chamberlain fram. Nya hundratusen Tommies (soldater) skrevs ut och sändes till Kap. Chamberlains energiska insatser hänförde. Man jublade över honom i parlamentet och på gatorna. Och man jublade med honom över den imperialistiska idén. Chamberlain var "lejonet för dagen" i England, segern i Sydafrika hans förtjänst. Alla "sanna brittiska patrioter" var hans bundsförvanter.
Socialliberalen Joseph Chamberlain var anhängare av det brittiska imperiet - Englands uppgift som världens behärskare. Att förespråkare av kolonialpolitiken också hade en socialistisk och radikal samhällssyn var inte ovanligt under sekelskiftet. Imperialismen sågs som ett jättelikt demokratiskt projekt. Chamberlain talade om en demokrati som kastat bort "den fega fruktan att vara stor". Världen skulle säkras för de västerländska idealen genom att det brittiska världsväldet byggdes ut.
Redan som ung var Chamberlain en förmögen man och han drog från London för att erövra en provinsstad - Birmingham. I denna stad blev han snart känd som "mannen med monokeln", ytterst elegant och en ivrig dansör. "Han bär sin monokel som en gentleman", löd det spydiga omdömet om honom. Men Chamberlain såg Birminghams smutsiga, överfyllda fattigkvarter. Han agiterade för ett politiskt program, som låg socialismen nära. När han så småningom blev borgmästare, sanerades mycket av slummen bort.
Chamberlain stod inom torypartiet för en social inriktning. Denna inriktning fortsatte att dominera partiet fram tills den på 1980-talet avlöstes av thatcherismen. Den chamberlainska traditionen inom det konservativa partiet kom att efterträdas av en politik, som utmärktes av reträtt från både välfärdspolitiken och socialreformerna inom inrikespolitiken. Vad gällde utrikespolitiken innebar thatcherismen också en brytning med chamberlainismen. Intresset för samväldet avtog markant.
Storbritannien och Europa idag...Idag har imperietanken för länge sedan försvunnit. Samväldets betydelse för engelsmannen har också betydligt minskat. Men till helt nyligen har det hos britterna levt kvar en viss misstänksamhet mot Europa. Storbritannien var länge medlem i EU, men i landet har alltid funnits en stark skepsis mot Europatanken. Detta utmynnade 2016 i Brexit då Storbritannien beslöt att lämna EU.
|
Litteratur:
J.F.C. Harrison, Late Victorian Britain, Fontana Press, 1980
Robert A. Huttenbach, The British Imperial Experience, Harper & Row, 1966
Lawrence James, The Rise and Fall of the British Empire, Abacus, 1997
Paul Kerr, The Crimean War, Macmillan, 1997
Lytton Strachey, Drottning Viktoria, Hökenberg, 1921
Herbert Tingsten, Viktoria och viktorianerna, Aldus/Bonnier, 1965
Litteraturens världshistoria: Sekelskiftet, första världskriget; Nationalismen, ed. Jansen, F.J. Billeskov, Norstedt, 1991
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
Rudyard Kipling var den stora publikens man under åren kring förra sekelskiftet. Stoffet till sina berättelser och ballader hämtade han från kolonierna i fjärran länder, främst 
