Men varken kroaterna eller muslimerna i Bosnien kände sig hemmastadda i det serbdominerade Jugoslavien. Så länge Jugoslaviens diktator Tito styrde höll dock landet ihop.
Under den kommunistiska tiden höll Josip Tito nere de etniska motsättningarna i Jugoslavien genom en kombination av politisk diktatur och regionalt självbestämmande. Men missnöjet växte under ytan, särskilt i de ekonomiskt mera välmående norra delarna.
Då Tito försvann och östblocket frigjorde sig från Sovjetunionen 1989, föll Jugoslavien samman som ett korthus. När diktaturen föll försvagades centralregeringen, samtidigt som Jugoslavien liksom övriga öststater drabbades av omställningsproblem i övergången till marknadsekonomi och demokratisering.
Öppna strider utbröt snart därefter då regionala politiker som Slobodan Milosevic i Serbien och FranjoTudjman i Kroatien började utnyttja en aggressiv form av nationalism som verktyg för att stärka sin maktställning.
Jugoslavien bestod av tre helt olika folk
Olika historiska traditioner och religioner har skapat tre olika folk:
- Serberna är grekiskortodoxa och har en lång historia av krig mot de muslimska turkarna som tidigare härskade på Balkanhalvön.
- Kroaterna som är romerska katoliker har historiskt varit knutna till det mer västerländska Österrike-Ungern.
- Muslimerna i Bosnien hade tidigare i historisk tid gjort gemensam sak med härskarfolket turkarna.
Det fanns därmed en motsättning genom historien mellan t.ex. bönderna i Bosnien, vilka var kristna och en jordägande överklass som var muslimsk.
Motsättningarna kom också till uttryck i ländernas medier och litteratur. Detta märktes inte minst i de muslimska skolböckerna där turkarnas herravälde kallades för "en tid av framsteg och kultur". Medan det i serbiska och kroatiska läroböcker talades det om "en period av förtryck".
Skapandet av Jugoslavien efter första världskriget blev för serberna en nationell födelse, medan det för de andra folken var fråga om nationellt förtryck.
Jugoslaviska krigen
År 1991 förklarade sig Slovenien och Kroatien självständiga. Detta vägrade serberna - som dominerade inom den jugoslaviska staten - att acceptera. Ett häftigt krig utspelade sig innan FN lyckades genomdriva en vapenvila. Striderna flyttade då över till Bosnien, där serber, kroater och muslimer sedan lång tid tillbaka bott tätt inpå varandra, ofta i samma byar. Genom inbördeskriget förvandlades denna samvaro till bitter fiendskap.
De bosnienserbiska krigarbanden gjorde sig skyldiga till grymma övergrepp, med massavrättningar och massvåldtäkter, när de genom "etnisk rensning" försökte ta kontroll över så stora områden som möjligt. Men kroatiska förband visade samma hänsynslöshet då de fördrev den serbiska minoriteten från grannlandet Kroatien och de kroatiskt dominerade områdena i Bosnien. Först efter ingripande från NATO upphörde striderna. Läs mer om Bosnienkriget >
Nästa konflikthärd blev Kosovo, där den albanska folkmajoriteten tröttnat på det serbiska förtrycket och gjorde uppror. Också här ingrep NATO genom att bomba militäranläggningar, fabriker, broar och städer i Serbien för att få slut på förföljelserna och framtvinga fred.
Krigen i före detta Jugoslavien väckte omvärldens fasa. Man trodde inte att sådana grymheter var möjliga i ett Europa som upplevt nazismens illgärningar under andra världskriget.
Jugoslavien splittras
I samband med inledningen på de jugoslaviska krigen 1991 förklarade sig både Slovenien och Makedonien självständiga. De båda länderna, som utgjorde gränsområden i norr och söder i det forna Jugoslavien, kom relativt lindrigt undan den storskaliga konflikten som rasade i det inre av Jugoslavien.
Värre blev det för Bosnien. Efter nästan fyra års krig enades Bosniens, Kroatiens och Serbiens ledare - under starka påtryckningar från framförallt USA och EU-staterna - om ett fredsavtal den 21 november 1995. Detta skedde efter tre veckors intensiva förhandlingar i Dayton, Ohio, USA. Enligt Daytonbestämmelserna skulle Bosnien förbli en enda stat. Men i praktiken blev det delat i två delar: den bosnisk-kroatiska federationen och den bosnisk-serbiska republiken. Idag är landet känt som Bosnien-Hercegovina.
1995 uppnådde även Kroatien självständighet efter nästan fem års krig. De sista FN-soldaterna lämnade Kroatien 1998.
Den sista officiella resten av det forna Jugoslavien upplöstes 2006 då statsförbundet mellan Serbien och Montenegro upphörde. Båda länderna blev därmed självständiga stater.
Det hela slutar emellertid inte riktigt där. 2008 förklarade sig Kosovo också självständigt från Serbien. Men Serbien har ännu inte accepterat utbrytningen utan ser istället Kosovo som en del av Serbiens territorium, men i form av en autonom (självstyrande) provins. Internationella domstolen i Haag har godkänt självständighetsförklaringen, men Kosovo är idag (2024) inte medlem i FN och har inga formella relationer till EU.
LÄS MER: Balkankonflikten
LÄS MER: Folkfördrivning, etnisk rensning och folkmord
LÄS MER: Srebrenicamassakern
LÄS MER: Kosovokriget
LÄS MER: Nutidshistoria
Litteratur:
Kjell Magnusson, Jugoslaviens undergång, Ordfront Förlag, 1995
Laura Silber, Allan Little, Yugoslavia: Death of a Nation, Penguin Books, 1997
Noel Malcolm, Bosnia: A Short History, Macmillan, 1996
Jan Öberg, Fred och framtvingade förändringar: FN och fredsprocessen i Jugoslavien, Studentlitteratur, 1999
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare; Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg.
