Jerusalem - en helig stad inom tre religioner
Jerusalem är en helig plats inom judendomen, kristendomen och islam.
För judarna är Jerusalem staden där Salomos tempel låg (och senare även deras nya heliga tempel). I samband med ett uppror år 70 e.Kr förstördes staden och det heliga templet av romarna.
Efter ytterligare ett judiskt uppror år 135 e.Kr fördrevs hela den judiska befolkningen från den romerska provinsen Iudaea, där Jerusalem låg. Under den långa diasporan som följde, utgjorde Jerusalem ett slags "längtans mål" för de - runt om i världen - utspridda judarna.
Västra muren (en del av Tempelbergets stödmur) är idag det enda som återstår av det gamla (andra) heliga templet i Jerusalem. Västra muren är därmed judendomens heligaste plats. Hit vallfärdar judar från hela världen.
För de kristna är Jerusalem den stad där Jesus korsfästes och begravdes.
Muslimerna anser att Jerusalem är helig eftersom det är platsen för Muhammeds himmelsfärd. I den tidiga islamiska historien kallas Jerusalem på arabiska för "al Quds" (den Heliga) och har liksom Mekka och Medina en plats i den muslimska uppenbarelsehistorien. För muslimerna (och därmed också de flesta av palestinierna) är moskén al Aqsa, på Tempelberget i Jerusalem, den plats där profeten Muhammed upphöjdes till den sjunde himlen och tog emot sitt gudomliga budskap.
En ännu heligare plats inom islam är Klippmoskén (även kallad Klippdomen). Enligt Koranen var det just på den platsen - där Klippmoskén ligger idag - som stamfäderna Abraham och Ismael en gång offrade till Gud. (Ismael var Abrahams förstfödde son som han fick med tjänsteflickan Hagar. Ismael räknas som arabernas stamfader.)
Muslimerna ser inte heller Isak som Guds utvalde och välsignade. (Isak var Abrahams andre son, men det enda barnet som han fick med sin fru Sara. Isak anses vara israeliternas stamfader.) Istället menar de att det är Ismael som är Guds utvalde son.
Begreppet "palestinier"Idag syftar termen palestinier på de som bor, och har historisk anknytning till det gamla brittiska mandatet Palestina. Palestinierna är idag att beteckna som en nationalitet. 1948 kunde en jude som bott länge i området vara palestinier likaväl som en muslim. Men för att förenkla en redan komplicerad historia, avser vi i den här artikeln, med begreppet "palestinier", endast de arabiska invånarna i området - även under den tiden. Den palestinska nationalismen kom egentligen inte förrän på 1960-talet i och med Arafat och PLO. |
Staten Israel bildas
Sionismen, d.v.s. idén om en judisk stat, har funnits sedan slutet av 1800-talet.
Israels legala grund - ”etablerandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina” - fattades 1920 av segrarna i första världskriget. En judisk stat skulle återupprättas på dess historiska plats i Judéen och Samarien, som sedan romartiden kallades Palestina. Nationernas förbund (NF) fick mandat att upprätta ett 20-tal nationalstater, bland andra Libanon, Syrien, Irak och Israel. Nationernas förbund åtog sig den 24 juli 1922 att upprätta Israel, men beslutet mötte med ens starkt motstånd från de omkringliggande muslimska staterna.
Alla andra nya nationalstater som Nationernas förbund hade beslutat om kom att upprättas under mellankrigstiden - men inte Israel. Under mellankrigstiden tillkom flera utredningar och förslag om hur man skulle dela upp Palestina i två stater, men inget kunde godkännas innan andra världskriget bröt ut i september 1939.
Efter andra världskriget och bildandet av Förenta nationerna (som ersatte Nationernas förbund) kom frågan om en judisk stat återigen att aktualiseras, men nu i skuggan av Förintelsen. Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta cirka 55 procent av Palestinas landyta och den arabiska staten 44 procent. Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning. Judarna accepterade förslaget, men inte palestinierna och inte de arabiska staterna.