Gamla sagor och krönikor berättar att det är sveakungarna Aun den Gamle, hans son Egil Tunnadolg och Egils sonson kung Adils den mäktige som ligger begravda i de tre Uppsalahögarna. Men det har aldrig gått att historiskt bevisa. Deras kungadömen var bonde- och sjöfararriken som tidigt hade kontakter med andra folk runt Östersjön och ännu längre bort.
Nere på den europeiska kontinenten pågick de omvälvande folkvandringarna. I Svealand och Götaland, på Öland och Gotland var det också orostider. Om detta vittnar de många ruinerna av fornborgar.
Vendeltidens hövdingar brändes inte
Perioden från omkring mitten av 500-talet fram till och med 700-talet kallas ibland för vendeltiden efter de första gravfynd som gjordes 1881 vid Vendel norr om Uppsala. Sedan hittade man liknande gravar på flera andra ställen i området kring Uppsala. Här har stormän för första gången på flera tusen år begravts obrända.
I fjorton generationer, ända fram till 1000-talet, begravdes stormännen och hövdingarna obrända i sina skepp, därför har deras vapen och föremål bevarats så väl till våra dagar.
De föremål som de tidiga stormännen, hövdingarna och kungarna fick med sig i graven var makt- och statussymboler som praktfulla hjälmar, svärd och glasbägare - ofta utländska eller kanske tillverkade här av invandrade hantverkare.
Vi tillhör den germanska språkgruppen
Vid den här tiden var större delen av befolkningen i Sverige germaner och talade ett språk som så småningom blev svenska. Männen i landet kunde ha namn som blev dagens Sven, Björn, Ulf, Sten och Karl. Kvinnonamnen blev till exempel Åsa, Inga, Tove, Sigrid och Gunnel. Men ordet Sverige hade ännu ingen hört, landet kallades Svitjod. Folkets gudar var bland annat krigarguden Oden, åskans och regnets Tor och fruktbarhetsgudinnan Freja.
Men på sina resor till fjärran kuster mötte svenskarna andra kulturer och andra gudar, som ibland verkade både rikare och starkare.
