En skillnad mellan situationen under kriget och coronakrisen är tillgången på drivmedel i samhället. 1939 ställdes bland annat många bilar av på grund av bensinbrist. Bilparken var dessutom långt mindre än idag. Då kunde man förse omkring 75 000 bilar, bussar och traktorer med gengasdrift (som substitut för bensin). Coronakrisen har däremot inte lett till någon brist på drivmedel och vi kan fortfarande röra oss relativt obegränsat inom landet. Men faktiskt har luftföroreningarna, som människor blir sjuka av och till och med dör av, gått ner drastiskt under pandemin. Det är en nutida parallell till den hälsoeffekt som andra världskriget åstadkom. Enligt sajten Carbon Brief ser coronakrisen ut att ha större påverkan på de årliga utsläppen av koldioxid än andra världskriget.
I en kris behövs ledare som är stora talare. Under kriget kunde folk lyssna till talare som Churchill och Roosevelt. Den förre betydde mycket för britterna, som en sammanhållare, och Roosevelt hade liknande betydelse för amerikanerna. Idag är det inte män som utmärker sig som stora retoriker, utan kvinnor. Den danska statsministern Mette Frederiksen, förbundskansler Angela Merkel i Tyskland och Nya Zeelands premiärminister Jacinde Ardern kommunicerar på ett konkret och jordnära sätt. Kanske kvinnliga politiska ledare passar bättre in på dagens kris?
Under andra världskriget hade Sverige, trots den dåvarande bristsituationen, råd att hjälpa Finland, Norge och Nederländerna med förnödenheter och ta emot cirka 200 000 flyktingar. Röda korset, Bilkåristerna och Lottakåren gjorde berömvärda insatser. Då ställde människor upp för varandra. Vi ser samma fenomen idag, en frivillighetsanda som vaknat upp i solidaritetens namn. Under kriget gällde dock detta så länge tillgången på varor inte nådde ett sådant minimum att det inte längre gick att dela med sig, då slogs man istället om varorna - som i koncentrationslägren.
Efter 1945 utvärderades åtgärderna som hade utförts under kriget, precis som man gjort tidigare efter första världskriget. Vi får se vilka lärdomar vårt samhälle dragit när coronakrisen ebbat ut. Mycket kritik har riktats mot beredskapen i Sverige och i andra länder när det gäller skyddsartiklar. En aktuell fråga är de bristfälliga och sårbara mekanismerna inom dagens sjukvård och läkemedelsförsörjning. Detta har bland annat lett till ökade krav på förstatligande. Debatten påminner om den som fördes på olika ställen i Europa efter andra världskriget då många ville ha en stark stat med ökad planhushållning.
Egendomligt nog har efterfrågan på livsmedel minskat under coronakrisen på så sätt att folk går ut i mindre utsträckning för att äta eller dricka på restauranger och kaféer. Att folk stannar hemma i större utsträckning har gjort att restaurangnäringen drabbats. Samma gäller storkök. I USA har tonvis med produkter avsedda för uteätning såsom lök, potatis och mjölk slängts, samtidigt som välgörenhetsorganisationer som bedriver soppkök larmar om brist på livsmedel.
Personalen på slakterier verkar vara extra sårbar för farsoten, exempelvis i Tyskland och i USA. Detta har lett till störningar i köttproduktionen. I USA har till och med köttransonering diskuterats, som under världskrigen.
Dessutom minskar hushållens köpkraft som en effekt av arbetslöshet. Den beror på att företag drar ner produktionen eller rentav går i konkurs, vilket drabbar andra företagare på grund av den minskade köpkraften. Även det faktum att folk stannar hemma och handlar mindre av sådant som kan vänta till senare bidrar till det bekymmersamma läget.
Coronakrisens minskande efterfrågan på varor genom att folks inkomster försämrats eller att de ligger i karantän har stört mekanismerna för världshandeln, vilket slår särskilt hårt mot fattiga och resurssvaga länder med stor export, till exempel Mexiko. FN:s livsmedelsprogram World Food Program beräknar att andelen svältande i världen kan komma att nästan fördubblas i slutet av 2020 på grund av pandemin. Det är en motsvarighet till världskrigens störningar av världsekonomin, som sträckte sig långt efter kriget. I Tyskland som var väldigt sönderbombat svalt folk mer efter än under kriget. I Storbritannien kallas åren efter kriget ”the austerity years” (åtstramningsåren).