Den 19 december 1934 fick Finanzinspektor Vogt ett kort besked från skattechefen i München: ”Med tanke på sin författningsenliga ställning är Führern inte skyldig att betala skatt.” Det var ledaren själv som via sin finansstatssekreterare hade sett till att skattskyldigheten slopades.
Hitlers roll som skattesmitare kan förefalla bagatellartad i ljuset av de förbrytelser han i övrigt gjorde sig skyldig till, resonerar historikern Guido Knopp, men ”den låter ana vad som lurade under ytan på den bild av enkelhet och blygsamhet som propagandan spred”.
Donationerna
Undre nästan hela sin tid som politiker fick Adolf Hitler ekonomiskt stöd från näringslivet. Precis hur mycket vet vi inte, men de kända beloppen närmar sig en miljard riksmark. Industrimagnaten Friedrich Thyssen påstod 1940 att han gett Führern en miljon. Den amerikanske bildirektören Henry Ford skickade varje år en check på femtiotusen mark till Hitlers födelsedag.
En av Hitlers allra första gynnare hette Helene Bechstein. Hon var gift med en förmögen pianotillverkare i Berlin, presenterades redan 1920 för den nyblivne agitatorn och beslöt förtjust att stödja hans karriär. Bechsteins stöd till den tretton år yngre Hitler bestod av allt från att lära honom bordsskick och salongsfähiga manér, till att förse honom med ekonomiska resurser. Den första hjälpen bestod av ett lån på 45 000 mark som Hitler aldrig behövde betala tillbaka. Den 1 april 1920 tog vicekorpralen Adolf Hitler avsked från den tyska armé som betalat hans lön sedan han tog värvning den 16 augusti 1914.
Statskassan användes till alla Hitlers utgifter
Så långt är det här egentligen inga gåtor. Historikerna har i generationer ägnat sig åt att forska om Hitlers pengar. Deras rön har väckt förvånansvärt lite uppseende och inte lyckats rubba den allmänna uppfattningen av Adolf Hitler som en asket, som likgiltig för världslig njutning ställde alla sina resurser till folkets och rikets förfogande.
Den stora gåtan är i så fall varför Adolf Hitler efter sitt maktövertagande var så mån om att öka på sin egen förmögenhet och gömma undan pengarna. ”Senast i mitten av 1930-talet stod det klart att han skulle dö som diktator och aldrig kunna dra sig tillbaka för att njuta av rikedomen i utländsk exil”, skriver den tyske historikern Sven Felix Kellerhoff. Och som Führer behövde han egentligen aldrig röra sitt eget kapital. Hitlers personliga utgifter betalades ur statskassan – från boende och bilar till ombyggnaden av lantstället Berghof i Berchtesgaden som sammanlagt kostade de tyska skattebetalarna en miljard mark. Detta fick de naturligtvis inte veta. Myten om fattigpojken som kämpade i livets hårda skola upprätthölls effektivt av Joseph Goebbels propagandaministerium.
Skapade en folklig bild av sig själv
Därmed är vi tillbaka på Neue Schönhauser Strasse i Berlin, och bilden av en utblottad yngling som skulle ha förblivit konstnär, bara han haft en tryggad försörjning.
”Han var son till en fattig torpare”, skriver Hitler om sin far i Mein Kampf. Den unge Alois Hitler beskrivs som en ”fattig bypojke” som vid tretton års ålder lämnar det torftiga föräldrahemmet och ger sig ut på landsvägen med bara tre gulden på fickan, för att vandra till Wien och där lära sig ett hantverk. Ur detta armod arbetade sig Alois Hitler ”genom sin egen flit” upp, och kunde så småningom ge sin son en bättre tillvaro än den han själv vuxit upp i.
Inte mycket bättre dock, var Adolf Hitler mån om att påpeka. När han 1907 anlände till Wien för att skapa sig en framtid som konstnär inleddes ”fem år, under vilka jag först som hantlangare och sen som målarkladd måste förtjäna mitt bröd, mitt i sanning knappa bröd, vilket ändå aldrig räckte så långt, att det ens kunde stilla den värsta hungern”.
Bilden av denna halvsvältande Hitler köptes länge av hans sentida levnadstecknare. I sin klassiska biografi från 1952 skriver Alan Bullock om en Hitler som ”1909 kommer till Wien för att leva utan hem, vänner och resurser”, som driver omkring hungrig i den österrikiska huvudstaden, pantsätter sina sista ägodelar och blir allt sjaskigare.
Hitler bodde faktiskt på ungkarlshotell en tid, och hade under några höstmånader 1909 skral ekonomi. Men detta elände var självförvållat, skriver Guido Knopp, ”för den unge Hitler visade ingen som helst böjelse för att regelbundet arbeta för brödfödan”. Han hade i övrigt inga penningbekymmer under sin tid i Wien.
Om inte, varifrån fick den unge Adolf Hitler i så fall sina pengar?
Hade det gott ställt även under sin ungdom i Wien
Svaret på denna fråga hittar vi i den österrikiska staden Weitra i Waldviertel. Den sjätte juni 1876 steg en herre vid namn Nepomuk Hüttler in på den kommunale notarien Josef Penkners kontor för att göra ett officiellt uttalande. Hüttler bodde i Spital och var den rikaste mannen i sin trakt. Förutom ett stort lantbruk ägde han också byns enda värdshus. Vid 55 års ålder hade Nepomuk Hüttler blivit fosterfar till en pojke vid namn Alois Schicklgruber. Troligen var denne gosse hans brorson. Åtminstone utgick man från det. Alois var född utom äktenskapet.
Nepomuk Hüttler hade inga egna söner. Han ville ha någon i familjen som kunde ta över gården, och nu förklarade han i vittnens närvaro för notarien, att Alois var son till hans avlidne bror Georg Hiedler och därför skulle bli hans arvinge.
Så blev Alois Schicklgruber officiellt son till Georg Hiedler och adoptivson till Nepomuk Hüttler. Troligen hörde notarien fel på efternamnet, för han skrev Hitler på blanketten i stället.
Alois flyttade vid fjorton års ålder till Wien för att lära till skomakare hos fosterfaderns släktingar. Men han trivdes inte, utan sökte sig till tullverket där han gjorde gott intryck och snart utnämndes till kejserlig och kunglig tulltjänsteman. När Nepomuk Hüttler dog hösten 1888 lämnade han huvuddelen av sin förmögenhet till Alois Hitler. Våren därpå födde dennes hustru en son som fick namnet Adolf.
När artonåringen Adolf Hitler kom till Wien hade han en pension efter sin far, ett arv på tolvhundra Kronen efter sin nyss avlidna mor samt vetskapen om att vid fyllda tjugofem få tillgång till hela det arv som Alois Hitler hade lämnat efter sig.
LÄS MER: Adolf Hitler
LÄS MER: NSDAP
LÄS MER: Nazismen i Tredje riket (artikelserie)
LÄS MER: Hitlers väg till makten (artikelserie)
LÄS MER: Nazisterna tar makten i Tyskland
PODCAST: Hitlers och nazisternas väg till makten
