Slaget vid Leipzig 1813 - Karl Johans helomvändning och Napoleons fall
Slaget vid Leipzig i oktober 1813 var dåtidens största europeiska fältslag. Nästan 450 000 soldater deltog i vad som kallats ”die grösse Völkerschlacht” (det stora folkslaget). Vardera sidan – Napoleon och hans bundsförvanter respektive den stora antifranska alliansen – förlorade cirka 35 000 man i stupade. Trots att Napoleon inte helt besegrades, utan slog till reträtt, innebar slaget att han sedermera fick ge upp kejsarkronan. För Sveriges nye kronprins Karl Johan, Napoleons förre marskalk Jean Baptiste Bernadotte, innebar deltagandet mot Napoleon höjdpunkten på den nya utrikespolitik som han fört sitt nya hemland in i.
Kronprins Karl Johan (Bernadotte) under det sjätte koalitionskriget befälhavare för Nordarmén bestående av 158 000 man från Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige. De svenska trupperna hölls dock i bakgrunden då Karl Johan avsåg att spara dem inför ett senare fälttåg mot Danmark-Norge. För detta agerande fick Karl Johan senare motta häftig kritik från de övriga i alliansen.
Alliansen mot Napoleons Frankrike bestod av ryska, preussiska, österrikiska och svenska trupper. Sammanlagt omfattade den 285 000 man gentemot Frankrikes 157 000, en så pass stor skillnad att Napoleon föredrog att dra sig tillbaka efter några dagars strider. Endast 40 000 av hans soldater tog sig dock över Rhen till Frankrike.
Sverige och den antifranska alliansen mot Napoleon
Även Storbritannien stödde alliansen mot Napoleon, till exempel genom ekonomiskt stöd till den svenska krigföringen. Den senare var inte särskilt betydelsefull. Huvuddelen av den svenska styrkans 18 000 man hölls i reserv och bara drygt 200 svenskar stupade. Den blygsamma insatsen ökade alliansens skepsis mot Karl Johan som anklagades för att låta egna intressen gå före Europas. Hans agerande illustrerar den slingriga politik med flera alliansbyten som kännetecknade inte bara Sverige utan den europeiska stormaktspolitiken som helhet under Napoleonkrigens senare fas.
ANNONS
Leipzigslaget 1813
Slaget vid Leipzig var fram till 1900-talet det största europeiska fältslaget, också kallat "die grosse Völkerschlacht" (stora folkslaktningen).
På den ena sidan stod Napoleon med sina 157 000 man, på den andra alliansens (Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige) 285 000.
Omkring 35 000 stupade på vardera sidan 16-19 oktober, men styrkeunderläget tvingade Napoleon till återtåg. De 18 000 svenskarna i nordarmén under Karl Johans befäl deltog knappt i striderna, och bara drygt 200 av dem stupade.
Ganska snart efter ankomsten till Sverige 1810, närmast på dagen tre år före slaget vid Leipzig, började Karl Johan att överta tyglarna från den ålderssvage regenten Karl XIII. På eget initiativ hade han adopterats av kungen, något som dock inte skingrade hovfolkets och delar av adelns misstänksamhet mot fransmannen. Starkast stöd hade Karl Johan bland militären, den lilla men växande medelklassen och bönderna.
Bakgrunden till Sveriges storpolitiska spel
Bakgrunden till vad som kallats ”1812 års politik” var Karl Johans blickar mot Norge, sedan 1536 en underordnad del av det dansk-norska riket. Dessutom fanns drömmen om att överta makten i hemlandet Frankrike. Med sonen Oscar (född 1799, från 1844 Oscar I) på Sveriges tron skulle ätten Bernadotte då onekligen få en stark position.
Åren som föregick slaget vid Leipzig kantas av utrikespolitiska manövrar, förhandlingar, partnerbyten och traktater. En erfaren militär och politiker som Karl Johan höll länge flera dörrar öppna. I början kunde han tänka sig en fransk-svensk allians. Förhandlingarna blev dock resultatlösa.
Hösten 1811 upptogs kontakter med den ryske tsar Alexander och England (som man formellt var i krig med 1810-1812). När Napoleon i januari 1812 invaderade Svenska Pommern och stängde hamnarna för sjöfart till fienden England stärktes de antifranska tendenserna i svensk politik. Under sommaren ingick Sverige en allians med ärkefienden Ryssland, det land som bara tre år tidigare erövrat den östra rikshalvan, Finland. Sverige utfäste sig att avstå från återerövring av Finland. I stället skulle Norge överlåtas av Danmark, som stått på Napoleons sida. Danske kungen Fredrik VI hade att välja mellan att godkänna detta, vilket skulle ge viss kompensation i form av tyska områden, eller betraktas som en fiende. Via hustrun Desirée, som efter en kort period i Sverige återvänt till Paris, upprätthöll dock Karl Johan samtidigt vissa kontakter med Napoleon.
ANNONS
ANNONS
Napoleons stora nederlag i Ryssland 1812 ändrade de politiska spelreglerna
Med Napoleons misslyckade fälttåg mot Ryssland avbröts denna förhandlingskanal. Sverige slöt vintern 1813 ett avtal med England. Mot engelska handelsfavörer i Sverige skulle man främja förvärvet av Norge och dessutom ekonomiskt understödja en svensk truppinsats mot Napoleon på kontinenten.
Den s.k. sjätte koalitionen (i rött) mot Frankrike och dess allierade (i blått) 1813.
Att Napoleons forne stridskamrat nu befann sig på motståndarsidan illustreras av ett brev från Karl Johan till den franske kejsaren i mars 1813 där denne, om vi skulle använda modernt språkbruk, uppmanades att inte ta brytningen personligt:
”I politik, Sire, finns det varken vänskap eller hat; det finns bara förpliktelser att fylla mot de folk som Försynen har kallat oss att styra.”
Att Napoleon betraktade den svenske kronprinsens beteende som ett gruvligt svek är tydligt. ”Bernadotte var en orm, närd vid vår barm”, konstaterade han bittert.
Trots nederlaget 1812, då den ryska vintern blev Napoleon övermäktig, lyckades Frankrike att mobilisera en ny armé. Denna gång hade emellertid en stark allians uppbådats emot den man som i över ett decennium styrt Europas öden. Förutom stormakterna Österrike och Preussen, som båda hade bytt sida efter att ha deltagit i fälttåget mot Ryssland, samt Ryssland, stödde Spanien och Storbritannien krigföringen mot Napoleon. I den antifranska alliansen ingick också Sverige.
Att dessa makter lyckades hålla ihop när det verkligen gällde överraskade troligen Napoleon, som alltid tidigare lyckats spela ut olika stater mot varandra. Till alliansens framgångar bidrog också det nationella uppvaknande som ägde rum i Preussen. Upplösningen av det tysk-romerska riket 1806 och det påtagliga franska inflytandet hade sått frön till den tyska nationalism som senare skulle bli en så ödesdiger faktor i europeisk politik.
ANNONS
Händelseutvecklingen under 1813 lämnade spår hos Karl Johan själv. Som född fransman ville han undvika direkta stridigheter mot sina förra landsmän så mycket som möjligt, inte bara på grund av sina drömmar om att överta styret från Napoleon. Mot slutet av sitt liv uttryckte han sina kval, hur genuina de var är svårt att säga, till en fransk besökare:
”Tala inte om 1813! Mitt hjärta värker, när jag tänker på det. Hade jag tusen kungariken att skänka Frankrike, kunde jag ändå inte betala min tacksamhetsskuld till mitt gamla land.”
1813 års fälttåg mot Napoleon inleds
I mars 1813 landsteg Karl Johan i Svenska Pommern. Avgörande för alliansens krigföring blev furstemötet i början av juli på slottet Trachenberg i Schlesien. Här sammanstrålade Rysslands tsar Alexander, Preussens kung Fredrik Wilhelm III, Österrikes kejsar Frans och Sveriges kronprins Karl Johan. I en fälttågsplan som bar spår av Karl Johans hand formerades tre arméer: Den Böhmiska med totalt 250 000 man under österrikiske fältmarskalken Schwarzenberg; den Schlesiska med 105 000 man under Preussens general Blücher och slutligen Nordarmén, bestående av 158 000 man från Ryssland, Preussen och Österrike, ledd av Karl Johan.
Flera sammandrabbningar ägde rum innan det stora slaget vid Leipzig. I ett försök att erövra Berlin gick den franske marskalken Ney till angrepp mot alliansen. Preussiska trupper fick ta stöten när fransmännen besegrades vid dyn Dennewitz mellan Berlin och Leipzig. De franska förlusterna uppgick till 10 000, de preussiska till 7 000 döda medan Karl Johan som anslöt sig senare - alltför sent enligt den preussiska ledningen - kom undan med 20 sårade.
Napoleon vann visserligen ett slag vid Dresden i slutet av augusti men hans marskalkar led förluster på flera håll. Som avgörande slagfält valde Napoleon staden Leipzig.
Från en höjd utanför staden kunde han den 15 oktober se hur motståndarnas trupper närmade sig. De allierades strategi var att Schwarzenberg skulle rycka fram från söder, Blücher från nordväst och Karl Johan från norr.
Karl Johan hade under slaget vid Grossbeeren söder om Berlin i augusti framgångsrikt lett Nordarmén. Av de svenska trupperna hade åtminstone artilleriet under brigadchefen Carl von Cardell (1764-1821) gjort en viktig insats då marskalk Oudinot besegrades. Den 4 oktober gick Nordarmén över Elbe in mot Sachsen.
En dryg vecka senare skildrar den unga Philippine von Griesheim i Köthen, mellan Magdeburg och Leipzig, truppernas frammarsch: ”Så bedövande var oväsendet att mina öron fortfarande ringer av ljudet av signalhorn, trumslag och turkisk militärmusik”.
Även om den musikaliska bestämningen var felaktig, musiken stod ryska trupper för, ger hon en bild av febril verksamhet där ordonnanser rider fram och tillbaka och staberna samlas till rådslag. Bara några dagar senare inleddes också det stora slaget.
ANNONS
Slaget vid Leipzig
Hårda strider rasade i dimma och regn lördagen den 16 oktober mellan Schwarzenbergs och Napoleons trupper. Följande dag bedarrade striden märkbart. Napoleon insåg sina styrkors underlägsenhet och började planera den reträtt mot Erfurt som ägde rum natten till den 19 oktober.
Hade inte en nervös fransk korpral sprängt en bro innan långtifrån alla franska trupper tagit sig till västra stranden av floden Elstern skulle de avslutande striderna ha skördat färre offer.
Bild: Okänd
Slaget vid Leipzig var ett fältslag under det sjätte koalitionskriget. Det stod den 16–19 oktober 1813 vid Leipzig i västra Sachsen. Slaget slutade med en avgörande seger för de allierade och förlust för Napoleon. Med över en halv miljon deltagande soldater var slaget det största i Europa före första världskriget och kallas på tyska traditionellt för Völkerschlacht bei Leipzig ("Folkslaget vid Leipzig"). Efter att de allierade besegrat den franska armén retirerade Napoleon västerut.
Karl Johans styrkor var aktiva först i slagets slutskede då svenska, ryska och preussiska soldater tog sig igenom stadsporten mot sydost, Grimmaporten, och trängde in i staden. En svensk soldat, C.J. Ljunggren, beskrev stormningen i ett brev till sin far några dagar senare när han vårdades för en skottskada:
”Allt gick bra; ehuru med mycken förlust inträngde wi genom stadsporten, så till sägandes, öfver stupade krigskamrater, i synnerhet av Preussarena. Lyckan gynnade mig att wara bland de första som inkommo - hus som stodo på sidan om stadsporten nedrefvos i en hast, äfvensom stadsporten - med ett ord - det gafs intet hinder för vårt framträngande - inom en timme var segern vår och fransmännen, som ännu icke kunnat undkomma, woro fångne eller nedhuggne på gatorne.”
Därmed kunde Karl Johan som förste befälhavare på förmiddagen 19 oktober hälsa tsar Alexander och kung Fredrik Wilhelm, senare även kejsar Frans, välkomna till den erövrade staden. Ganska snart spreds kritiska meningar om Karl Johans befäl från de övriga arméernas kvarter. Den svenske kronprinsen hade alltid varit försiktig i strid; hellre spara på trupperna än att chansa på en avgörande offensiv, var hans paroll. Utifrån sina planer på erövring av Norge var han ännu mer försiktig än vanligt under slaget vid Leipzig. Försiktigheten kombinerades emellertid med personlig våghalsighet. Ett franskt ögonvittne uttryckte sig så här beundrande om Karl Johan:
ANNONS
ANNONS
”På en stor vit häst och klädd i en kappa av violett sammet; alldeles överhöljd med guldsnören, på huvudet hade han en galonerad hatt, omgiven av vita plymer och krönt med en väldig fjäderbuske i de svenska färgerna, i handen höll han en kommandostav, höljd med violett sammet och med en gyllene kunglig krona i vardera änden.”
I den utstyrseln red han framför sina trupper som ett frestande mål för fientliga skarpskyttar.
Sverige trotsar alliansen och erövrar Danmark-Norge
Karl Johans försök att sitta på två stolar uppenbarades än tydligare när han efter slaget, trots de allierades överenskommelse i Leipzig, gick mot Danmark i stället för Holland. Efter ett kort fälttåg tvingades Danmark till underkastelse. Vid freden i Kiel i början av 1814 överläts Norge till den svenske konungen (som fortfarande var Karl XIII).
Den engelske utrikesministern lord Castelereagh blev ursinnig över Karl Johans handlande, som han ansåg gick rakt emot Europas intressen. När Karl Johan våren 1814 (efter att Napoleon avsatts) anlände till Paris som erövrats av de allierade var motståndet mot honom kompakt. Tsar Alexander som var närmast allierad med Karl Johan tvingades acceptera den svenskfientliga linjen. Sverige erkändes inte som stormakt, som likaberättigad med Ryssland, Österrike, Preussen och England när det nya Europa skulle utformas.
Att Karl Johan aldrig skulle kunna förverkliga drömmen om Frankrikes tron stod nu helt klart. Den franske diplomaten Talleyrand påpekade det galna i att välja ännu en soldat när Frankrike just hade blivit av med Napoleons välde. Karl Johan lämnade Paris den sista april 1814 och återkom aldrig till den franska huvudstaden.
Karl Johans försökte att balansera mellan de allierades planer för Europa och sina egna för Sverige (Norge). Till det kom aspirationerna på den franska tronen. Han var också tvungen att balansera mellan den inhemska opinionens sympatier för Frankrike och viljan att delta i besegrandet av sin forne herre. Som fransman ville han undvika alltför intensiva strider med sina gamla landsmän, samtidigt som alliansen mot Napoleon byggde på en beslutsam aktion mot Napoleon. Karl Johan kom i fortsättningen att undvika, eller snarare ställas utanför, stormaktsspelet. Efter Leipzig blev istället den svensk-norska unionen hans främsta bidrag till den svenska utrikespolitiken.
Den 15 juni 1811 utbröt ett bondeuppror vid den lilla orten Klågerup i Skåne mellan upproriska bönder och militär varvid 29 personer dödades. Landet runt förekom protester mot Karl Johans extra utskrivningar i syfte att angripa Norge. Uppemot tusen skånska frälsebönder, drängar och obesuttna gick den 15 juni till anfall mot Klågerups slott utanför Malmö, beväpnade med bössor, liar, spadar, yxor och hötjugor. Sedan militären skingrat allmogen förföljde den och dödade flyende.
Myndigheternas rädsla för uppror var stor, delvis på grund av det s.k. fersenska mordet som ägt rum ett år tidigare. Av de upproriska dömdes 34 till döden, men sedan oron stillats verkställdes bara tre av dödsdomarna.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Vem var Karl Johan?
Varför gick Sverige med i den antifranska alliansen 1813?
Varför försökte Karl Johan hålla de svenska trupperna borta från striderna mot fransmännen så gott det gick?
Varför blev slaget vid Leipzig ett totalt misslyckande för Napoleon?
Hur bildades den svensk-norska unionen?
Ta reda på:
Vad hände med Napoleon efter slaget vid Leipzig?
Litteratur: C J Ljunggrens brev till sin far från Leipzig den 2 november 1813 Karl XIV Johan: en europeisk karriär, red. Antoinette Ramsay Herthelius, 1998
Alan Palmer, Bernadotte: Napoleons marskalk, Sveriges kung, 1992
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
Julia, Mattias och Kristoffer pratar om utvandringen till USA. Vi går igenom varför drygt 1 miljon svenskar utvandrade och vilka push- (nödår, arbetslöshet, religiöst förtryck) och pullfaktorer (propaganda, möjligheter att odla och religionsfrihet i USA) som fanns. Vilka det var som utvandrade och varför hamnade nästan alla svenskar på samma ställe?
