Radioaktivitet
Hon upptäckte att uranets strålning berodde på uranet självt. Det strålade utan någon yttre påverkan av ljus eller temperatur. Hon föreslog att fenomenet skulle kallas radioaktivitet - ett ord som idag fått en både vardaglig och kuslig klang.
Exakt vad radioaktivitet var visste inte Marie Curie. Idag vet vi att radioaktivitet innebär att ett grundämne faller sönder av sig självt och förändras till ett annat grundämne. Under sönderfallet sänder grundämnet ut en farlig strålning.
Efter uran fortsatte Marie Curie att studera de övriga grundämnena och fann att även thorium var radioaktivt. När hon testade malmen pechblände för att se om det fanns tillräckligt med uran i den för att den skulle löna sig att utvinna, kom nästa upptäckt. En del av hennes prover gav ifrån sig mera strålning än de borde. Det fanns något okänt i malmen vars radioaktivitet var starkare än uranets.
Dessa okända ämnen kunde inte spåras med de vanliga kemiska analyserna och måste därför bara förekomma i ytterst små mängder. Men den starka radioaktiviteten visade att det okända måste vara mycket radioaktivt.
Polonium och radium
Makarna Curie skaffade sig entusiastiskt ett helt ton pechblände. Men det var svårt att få tag i ett laboratorium. De fick nöja sig med ett ouppvärmt källarutrymme utan elektricitet under en skola för fysik och kemi. Efter hand byttes källarrummet ut mot ett dragigt skjul med jordgolv och hål i taket. De lät sig inte hejdas. Allteftersom makarna Curie använde malmen bar de in den i hinkar och värmde upp den. Marie Curie rörde i blandningen med långa järnstavar. Ångan stank så att det måste vara korsdrag i skjulet för att paret Curie inte skulle svimma.
I juli 1898 var makarna säkra på att ha funnit ett hittills okänt grundämne. Marie Curie kallade det polonium efter sitt hemland Polen.
Analyserna visade att det fanns ytterligare ett ämne i malmen. I december 1898 döpte makarna Curie det till radium. Ordet betyder det strålande.
Andra forskare tvivlade. Ännu så länge fanns bara dessa grundämnen i pechblände och inte i ren form. För att trodda måste Marie och Pierre Curie kunna visa ämnena i ren form.
Två Nobelpris
Efter fyra års hårt arbete kunde makarna Curie en kväll år 1902 se ett sällsamt blått ljus komma från några glaskolvar. Radiumet hade framställts i så ren form att det gick att se med blotta ögat, och dess starka radioaktivitet gjorde det självlysande.
1903 lade Marie Curie fram sitt arbete vid sin doktorsdisputation. Den betraktas som en av de finaste i världshistorien och gav henne förutom doktorsgraden två Nobelpris: 1903 i fysik och 1911 i kemi. Fysikpriset delade hon med sin man och Becquerel.
Idag måste alla som arbetar med radioaktiva ämnen genomgå noggranna kontroller, så att de inte får för hög strålningsdos, och det är bokstavligen livsviktigt att isolera de farliga ämnena. Men i början av 1900-talet var sådana idéer helt främmande. Forskarna hade ingen riktig uppfattning om vad strålning egentligen var. När Henri Becquerel mötte Marie Curie, upptäckte han att hennes fingertoppar såg ut som hon hade bränt sig. Det berodde på radioaktiviteten. Det ständiga arbetet gjorde att fingrarna inte läktes.
- En gång hade jag en metallbehållare med litet radium i fickan, berättade hon för Becquerel. Först gick det hål i tyget, och sedan fick jag brännsår.
Becquerel varnade för strålningen, men makarna Curie var beredda att uthärda riskerna.
De inledde försök med djur, och det visade sig att vissa typer av cancersvulster försvann om de bestrålades. Allteftersom radiumets egenskaper blev kända ville alltfler veta hur det framställdes. Makarna Curie delade med sig av sina erfarenheter - utan krav på ersättning.
Sedan Pierre Curie dött i en trafikolycka 1905 fortsatte Marie Curie forskningen på egen hand och blev utsedd Sorbonneuniversitetets första kvinnliga professor.
Till krigsfronten
1914 utbröt första världskriget. Marie Curie visste att röntgenapparater skulle vara till stor nytta vid fronten. Men det fanns bara några franska sjukhus som hade röntgenutrustning.
Marie Curie samlade då ihop den utrustning som fanns i Sorbonne och i en fabrik som tillverkade röntgenapparater. Sedan lånade hon ett tjugotal bilar, placerade en apparat i varje och begav sig mot fronten.
Men myndigheterna visade sig svåra att övertyga. På vissa håll var de helt avvisande, andra menade att kvinnor passade bättre i hemmet än i krigszonen. Marie Curie drev igenom sin vilja, och hennes bilar fick ta sig fram till fronten. Med sin dotter Iréne reste hon runt och röntgade sårade soldater, så att läkaren kunde se var i kroppen det fanns kulor och granatsplitter.
För att ytterligare hjälpa till lånade Marie Curie ut sina prispengar från de två Nobelprisen till staten - totalt 140 000 kr. Pengarna togs emot med glädje - men någon återbetalning blev det aldrig.
Forskningens länkar
1918 var kriget slut, och Marie Curie återupptog sitt arbete. Men nu hade hon inget radium kvar och kunde inte arbeta vidare på sin upptäckt. Radiumet hade blivit så dyrt att dess upptäckare inte hade råd att köpa det. En amerikansk kvinnlig journalist organiserade en insamling bland förmögna kvinnor i USA, och Marie Curie kunde hämta ett gram radium.
Marie och Pierre Curies upptäckter fortsätter den historia som inleddes av Wilhelm Röntgen och Henri Becquerel. När radioaktiviteten upptäcktes, insåg forskare för första gången att det finns grundämnen som självmant faller sönder och förvandlas till andra. Att det trots detta ständiga sönderfall finns radium alls beror på att det bildas i små mängder när uran och thorium bryts ner till bly. Till Becquerels ära har en enhet för radioaktivt sönderfall uppkallats efter honom.
Marie Curie dog i leukemi 1934. Då hade hon i många år arbetat med radioaktiva ämnen helt oskyddad. De ämnen hon upptäckt tog till sist livet av sin upptäckare.
LÄS MER: Marie Curie
LÄS MER: Kvinnor i vetenskapen
LÄS MER: Historia om läkekonst och sjukdomar
LÄS MER: Kemins historia
LÄS MER: Vetenskapspersoner och vetenskapshistoria
LÄS MER: Vetenskap, teknik och kommunikationer 1776-1914