Christine de Pizan fick en bättre utbildning än de flesta flickor på 1300-talet. När hennes make dog och hon hamnade på bar backe, kunde hon försörja sin familj genom att skriva, och hon skrev kontroversiellt. Hon blev snart en framgångsrik författare. Men medeltidens kulturetablissemang hade sällan sett en populär kvinnlig författare förut. Christine de Pizan hade givit sig in på manligt territorium och det var inte lätt att korsa genusgränser under senmedeltiden. Christine hade dessutom ett och annat att säga om hur kvinnor brukade framställdes i litteraturen. Detta skulle leda till friktion.
Christine de Pizan i debatt med några andra av dåtidens lärda.
Det finns gott om kvinnofientliga texter från medeltiden. Från Ovidius satirer, som fortfarande lästes efter att antiken övergått i medeltid, via kyrkofädernas utfall och vidare till nedsättande högmedeltida diktning, finns det tillräckligt många texter bevarade för att man skulle kunna sätta ihop en hel antologi av medeltida misogyni (en hatisk attityd mot kvinnor).
Det har man också gjort: Woman Defamed and Woman Defended, redigerad av Alcuin Blamires med flera. Som titeln antyder har Blamires och de andra redaktörerna dock även hittat medeltida texter som vänder sig mot allt detta kvinnoförakt. Allra mest intressant är kanske att flera av dessa texter skrivits av en kvinna som kallats för den första feministen.
ANNONS
Kunskap eller "fånig flickaktighet"?
I vanlig ordning kan man fråga sig om ett modernt begrepp som feminism går att applicera i medeltidens mentala landskap, men vi ska inte ge oss in på den diskussionen här. Istället ska vi konstatera att kvinnan i fråga, Christine de Pizan, föddes i Venedig 1364. Hennes far, Tommaso di Benvenuto da Pizzano, var en framstående astrolog verksam vid universitetet i Bologna. Han kallade sig för läkare, men det var förmodligen mest en täckmantel. Kyrkan var fientligt inställd till alla sorters spåmän, och det kunde därför vara riskabelt att kalla sig för astrolog.
Bild: Wikimedia Commons
Christine de Pizan i full fart med skrivandet, ur en miniatyr från 1407.
Tommaso hade dock stora framgångar med sina förutsägelser. När Christine var fyra år kallade den franske kungen Karl V honom och hans familj till Paris, och här visade det sig att den nye hovastrologen hade en för sin tid ovanlig inställning till barnuppfostran. Han var ju själv en bildad man, och trots att han fått en dotter (snarare än en son) uppmuntrade han nu Christine att lära sig att utveckla sitt intellekt. Hans hustru gjorde motstånd och ville hellre att dottern skulle uppfostras enligt det rådande kvinnoidealet - till "spinnande och fånig flickaktighet" som Christine senare skrev, och på det citatet kan vi kanske ana att hon var glad att fadern vann diskussionen.
Christine studerade till att börja med musik och poesi, men det gjorde alla flickor vid hovet. Mer ovanligt var att hon inte bara kunde franska utan även italienska och latin, och eftersom hon kunde läsa latin kunde hon ta till sig böcker om filosofi, historia och religion. Det gjorde hon också, men det fick bli fråga om självstudier under faderns ledning snarare än en mer formell utbildning. Universiteten var enbart till för män.
Problemen hopar sig
När Christine var femton år gammal hittade Tommaso en make till henne, en nio år äldre adelsman och kunglig notarie som hette Étienne Castel. Denne var själv beläst och hade inget emot en intellektuell fru, tvärtom uppmuntrade han Christines litterära ambitioner. Man kan fråga sig hur många män i slutet av 1300-talet som hade den inställningen. Kanske hade Tommaso letat länge innan han hittade Étienne? Äktenskapet blev hur som helst lyckligt, och över de följande tio åren födde Christine tre barn. Vid det laget hade problemen dock börjat hopa sig.
ANNONS
År 1380, samma år som bröllopet stod, avled Tommasos kunglige beskyddare Karl V. Hovastrologen gick en osäker framtid till mötes, och han var nu närmare åttio år, en mycket hög ålder under medeltiden. År 1387 avled han, och eftersom han aldrig varit bra på att hantera pengar lämnade han inte mycket till familjen. Det var tur att Étienne hade arbetet som kunglig notarie, för nu blev det hans lön man förlitade sig på, fram till slutet av 1390. Då följde notarien sin nya kung på en resa till Beauvais, som härjades av en farsot.
Étienne blev sjuk och dog.
Christine går sin egen väg
I Paris satt nu Christine - en 26 år gammal änka utan inkomst eller kunglig beskyddare - med tre barn, en mor och ett syskonbarn att försörja. Vad skulle hon ta sig till?
Den lösning som de flesta varit hänvisade till var att gifta om sig, illa kvickt och med vem som helst som kunde försörja familjen. Christine var dock van vid att inte göra som andra. Hon bestämde sig för att försöka tjäna pengar på sitt skrivande, och gav sig in på författarbanan.
Att döma av vad Christine senare skrev följdes chocken efter makens död av depression, och inte blev det bättre av den rättsprocess som krävdes för att klara ut familjens affärer. Hennes far hade dock givit henne något som ytterst få kvinnor fick vid den här tiden: en grundlig utbildning som inkluderade latin, filosofi, historia och religion.
Bild: British Library
Christine de Pizan undervisar sin son, Jean de Castel. Manuskriptillustration från omkring 1413.
Under de svåra åren i början av 1390-talet blev den lärda världen hennes tillflyktsort. Hon såg dock till att behålla sina kontakter vid hovet, något som underlättade när hon väl bestämde sig för att inte gifta om sig utan istället förtjäna sitt levebröd som författare.
Framgångsrik kvinnlig författare
I början skrev Christine kärlekslyrik som inte skiljde sig särskilt mycket från andras, även om den var präglad av hennes perspektiv som änka och sorgen efter maken. Snart följde bland annat så kallade dits, en sorts korta, berättande dikter. Hennes popularitet växte, och hon blev därmed något som var ovanligt i det medeltida samhället - en framgångsrik kvinnlig författare. Det var ofrånkomligt att hon skulle ha ett annat perspektiv än sin manliga motsvarigheter, särskilt när det gällde det kvinnoförakt som litteraturen var full av.
År 1399 publicerade Christine Kärleksgudens brev, ett långt poem som utger sig för att vara ett officiellt uttalande av kärlekens gud. Denne vänder sig mot att män bedrar kvinnor, och ännu mer mot att de sedan talar illa om kvinnorna när de berättar om sina erövringar. Män borde om något försvara kvinnors heder.
ANNONS
Ungefär samtidigt var hon på väg in i den första stora litterära debatten i Frankrikes historia, den som gällde Romanen om rosen.
Romanen i fråga är ett berättande diktverk från 1200-talet om en man som söker efter sin älskade. Denna älskade symboliseras av en ros i en trädgård full av allegoriska figurer som försvarar hennes kyskhet. De första fyratusen stroferna var inte så kontroversiella, men sedan skrev en viss Jean de Meun en fortsättning på hela 17 000 strofer. Denna andra del är cynisk, och dess bild av kvinnor allt annat än positiv. När älskaren på slutet får tag på rosen beskriver de Meun i princip en våldtäkt.
Svar på tal
I Christines tid var Romanen om rosen redan en över hundra år gammal klassiker. Det var först när en präst vid namn de Montreuil skrev en avhandling som berömde verket som debatten flammade upp. Christine skrev ett brev till de Montreuil där hon argumenterade för att romanens språk var vulgärt, att den förtalade kvinnor och att slutet var "fruktansvärt och skamfullt".
Detta tänkte inte de Montreuil acceptera, och så var striden igång. Prästen fick hjälp av högt uppsatta män vid hovet och inom kyrkan, men Christine fick ett kraftfullt stöd av kanslern för Paris universitet. Hennes debattkonst var nyskapande. Hon analyserade hela spektrat av kvinnofientliga åsikter för att visa att de inte höll och hade inga problem att bita ifrån mot berömda män.
Efter att den kunglige sekreteraren Gontier Col skrivit ett nedlåtande svar till henne kontrade hon med följande:
Efter att ni läst och noggrant studerat mitt brev, och eftersom er felaktiga ställning underminerats och fallit ihop på grund av sanningen, skrev ni i ett utbrott av otålighet ert andra, mer förolämpande brev där ni kritiserade mig som en medlem av det kvinnliga könet (som ni hävdar är överdrivet känslosamt av naturen) [...].
Ord och inga visor, och dessutom med litterär finess - Col har på franska anklagat henne för att vara känslosam, passioné, och hon anklagar ironiskt honom för det liknande impacience, otålighet. Det är bland annat denna debatt som fått vissa historiker att kalla Christine för den första feministen.
Sista ordet
Christine fick på sätt och vis sista ordet i debatten. Hon lät nämligen binda in brevväxlingen och skänkte volymen till Frankrikes drottning, som rimligen höll med om att kvinnor inte var så förkastliga som Romanen om rosen påstod.
Bild: British Library
Christine de Pizan skänker debattinläggen om Romanen om rosen till drottning Isabella. Miniatyr ur Drottningens bok från omkring 1410-1414.
Debatten hade ökat hennes berömmelse. Christines perspektiv skiljde sig från det hos manliga författare. Över de följande åren skrev hon flera viktiga verk för kungafamiljen och hertigarna av Burgund, bland annat en biografi över Karl V, hennes fars gamle välgörare. I början av sin karriär hade hon helst skrivit på vers, men under den här perioden övergav hon alltmer poesi till förmån för prosa.
ANNONS
ANNONS
Manligt och kvinnlig
En hel del självbiografiskt material finns insprängt i Christines olika texter, och sätter man samman det visar det på en motsägelsefull situation. Senmedeltiden lade stor vikt vid att definiera och upprätthålla manligt och kvinnligt - kom ihåg att Jeanne d'Arc några decennier senare skulle dömas till döden bland annat för att hon gått klädd i manskläder - vilket innebar att kulturen erbjöd två skarpt avgränsade kategorier, en högt och en mindre högt värderad. Christine hade fötts in i den senare men i mångt och mycket givit sig in på männens territorium. Hon ledde själv sitt hushåll i egenskap av änka, hade en utbildning som få andra samtida kvinnor och höll sig inte lugn och stilla i hemmet utan debatterade ute i det offentliga.
I Boken om lyckans förändring från 1403 beskriver hon hur hon fick styrka under svårigheterna efter makens död, och hur hennes röst blev mörkare så att hon, som hon skriver, "kände att [hon] blivit en verklig man". Men att få den status som "en verklig man" hade var till syvende och sist inte möjligt för en kvinna i början av 1400-talet.
Det är svårt att veta hur mycket en skönlitterär författare lägger till och drar ifrån den verklighet hon upplever, särskilt när hennes texter skrevs i ett för oss främmande samhälle. Vi måste därför ta den här bilden med en nypa salt. Det verkar dock som om Christine till sist drabbas av en kris. Ur den föds hennes viktigaste verk, Boken om kvinnornas stad (1405).
Kris och reaktion
Enligt denna bok, den enda källa som vi har, var det Christines läsning av Matheolus klagan som utlöste krisen. Denna text är en ilsken argumentation mot äktenskap från 1370-talet och säger att giftermål är en katastrof för män på grund av kvinnornas många och allvarliga fel. Christine beskriver hur hon bedrövad satt i sitt arbetsrum och tänkte att om alla stora filosofer är så negativa till kvinnor så måste de väl ha rätt.
Som en sprutande fontän kom en serie auktoriteter för mig, den ene efter den andre, tillsammans med deras åsikter i ämnet. Och jag bestämde mig till sist för att Gud skapat en vedervärdig varelse när Han gjorde kvinnan [...].
Christine fylls av självförakt och önskar att hon fötts som man.
Motreaktionen förkroppsligades i Boken om kvinnornas stad som tre allegoriska karaktärer, Fru Förnuft, Fru Rättrådighet och Fru Rättvisa. Dessa gör entré, talar Christine till rätta och säger åt henne att försvara alla kvinnor mot århundraden av lögn och förtal. Hon ska skapa en kvinnornas stad, en tillflykt med starka och lättförsvarade murar.
Bild: British Library
Miniatyr ur Boken om kvinnornas stad. Till vänster diskuterar Christine med Förnuft, Rättrådighet och Rättvisa, och till höger murar man upp kvinnostaden. 1400-tal.
Kvinnornas stad
Det gör Christine också. Boken om kvinnornas stad innehåller över hundra exempel på berömda kvinnor hämtade från antiken, Bibeln och den senare historien. Med hjälp av dessa bygger hon upp ett kraftfullt argument för kvinnan. Likt en jurist som motbevisar anklagspunkt efter anklagspunkt genom överväldigande bevis, tar hon upp kvinnors intellektuella och konstnärliga förmåga liksom deras ihärdighet, påhittighet och styrka. Kvinnor visar sig till sist vara lika bra som män. Eller bättre.
ANNONS
ANNONS
I Boken om kvinnornas stad diskuterar Christine även kvinnliga krigare. Om inte furstinnor och drottningar fört krig i sina makars frånvaro, säger hon, hade inte något manligt herravälde varit möjligt. Kvinnor griper dock bara till vapen i nödfall.
Den första feministen?
Boken om kvinnornas stad skulle bli Christines mest kända bok, men hon publicerade ytterligare tolv verk medan åren gick och hennes barn växte upp. Familjen upprätthöll sina kontakter med hovet, vilket ledde till att den drogs in i politisk turbulens under de följande decennierna.
Det sista verket kom 1429 och var en hyllning till Jeanne d'Arc, som just gjort entré på det hundraåriga krigets slagfält. Inte långt därefter, förmodligen ett par år före sin sjuttioårsdag, avled den första feministen - om vi nu kan kalla henne för det när hon slutade sina dagar fyra och ett halvt århundrade innan ordet började användas.
Hennes böcker föreslår inte genomgripande sociala och politiska förändringar, men ingen kan förneka att Christine de Pizan arbetade hårt för att ändra sin samtids syn på kvinnor. Kanske var hon helt enkelt före sin tid.
Hur skilde sig Christines uppfostran jämfört med de flesta andra flickors under medeltiden?
Christine blev tidigt ensamstående med en stor familj att ta hand om. På vilket unika sätt (för sin samtid) lyckades hon försörja sin familj?
Nämn några orsaker till varför Christine de Pizan snabbt blev en framgångsrik författare.
Vad handlar Boken om kvinnornas stad om?
Christine de Pizan kan sägas vara den första kända feministen. Motivera.
Källor
Alcuin Blamires, Karen Pratt och C.W. Marx, Woman Defamed and Woman Defended: An Anthology of Medieval Texts, Clarendon Press, Oxford, 1992
"Christine de Pizan" på franskspråkiga Wikipedia (https://fr.wikipedia.org/wiki/Christine_de_Pisan), hämtad 2014-09-19
Roberta Krueger, “Towards Feminism: Christine de Pizan, Female Advocacy, and Women’s Textual Communities in the Late Middle Ages and Beyond”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford, 2013
Annette Kuhn, "Das Schwert in der Hand der Frauen", i Schwert in Frauenhand: Weibliche Bewaffnung, Gabriele Frohnhaus, Barbara Grotkamp-Schepers och Renate Philipp (red.), Deutsches Klingenmuseum Solingen, Solingen, 1999
Text: Stefan Högberg, författare Författarens webbplats: Historieporten Stefan Högberg har i många år studerat historiens gränsöverskridande kvinnor. Resultatet har blivit ett antal böcker, podcasten Kvinnliga krigare, föreläsningar runt om i Sverige och uppdykanden i bland annat tidskriften Historiskan och radioprogrammen P3 Historia och Vetenskapsradion Historia.
Julia, Mattias och Kristoffer pratar om franska revolutionens orsaker. Vad är en revolution? Vilka orsaker låg bakom franska revolutionen? Här berättas bland annat om upplysningens idéer, franska krig och höjda skatter, om ståndssamhället och hur tredje ståndet krävde rättigheter.
