Ciceros flykt
Cicero befann sig på sin gård i Tusculum när han fick veta att han stod på triumviratets dödslista (se faktarutan ovan). Tillsammans med sin bror Quintus beslöt han sig för att fly till Astura, ett lantställe som han ägde vid kusten. Därifrån skulle de försöka ta sig till Brutus i Makedonien. De visste inte att Brutus, en av Caesars mördare, redan var besegrad.
De båda bröderna färdades vägen fram i bärstolar som bars av slavar. Plötsligt kom Quintus att tänka på att ingen av dem hade tillräckligt med pengar. Han föreslog att Cicero skulle bege sig i förväg. Själv skulle han vända tillbaka, hämta pengar och annat de kunde behöva och sedan komma efter.
De båda bröderna omfamnade varandra och skildes åt under tårar. Kort därefter blev Quintus förrådd av sina slavar. Antonius utsända män mördade både Quintus och hans son.
Cicero fortsatte till Astura. Där fann han ett skepp som tog med honom mot Makedonien. Men efter en rast när besättningen ville fortsätta, steg Cicero iland. Den grekiske historieskrivaren Plutarchos skriver att det kan ha berott på att Cicero fruktade den långa sjöresan. Det kan också ha varit så att Cicero fortfarande, innerst inne, litade på Octavianus.
Korparna - ett dåligt tecken
Cicero tog vägen mot Rom. Så ändrade han sig på nytt och återvände till Astura, där han enligt Plutarchos tillbringade en sömnlös natt. Cicero gjorde upp hemska och förtvivlade planer. Bland annat funderade han på att i hemlighet ta sig in i Octavianus hus, begå självmord vid hans eldstad och sedan spöka för honom. Men Cicero var alltför rädd för upptäckt och tortyr för att sätta planen i verket.
Till slut lät Cicero sina slavar föra honom sjövägen till Caieta, där han hade ännu en villa. Platsen hade också ett litet tempel, helgat åt guden Apollon, alldeles vid stranden. Från kapellet lyfte en flock korpar som under skrik och oväsen flög ut över vattnet mot Ciceros skepp. Korparna slog sig ner i riggen på bägge sidor om stormasten. Där satte sig några och kraxade, andra började hacka i masterna. Besättningen tyckte att detta var ett mycket dåligt tecken.
Cicero steg iland och lade sig så småningom för att sova i villan. Men korparna hade slagit sig ner i det öppna fönstret och förde ett väldigt oväsen. En av dem flög fram till sängen, fattade med näbben tag i Ciceros mantel, som han dragit över huvudet, och drog bort manteln från hans ansikte.
Slavarna som såg det hela började bli oroliga. De placerade den utmattade Cicero i en bärstol och skyndade ner mot havet.
