Slaget vid Yarmuk - bakgrund och följder

År 629 tågade den bysantinske kejsaren Heraklius in i Jerusalem i triumf. Efter många fältslag hade sasaniderna, som var en dynasti i Persien, till sist besegrats. Heraklius tågade in som det anstod en kejsare, klädd i guld och purpur. Det bysantinska riket hade skapats när romarriket delades. Västrom hade gått under men Östrom levde kvar under namnet Bysans och styrdes från huvudstaden Konstantinopel.

Bild: SO-rummet.se

Under slagets sjätte dag kunde de arabiska trupperna med hjälp av en förblindande sandstorm sätta in ett avgörande anfall mot den bysantinska hären.

"Det sanna korset"

Heraklius hade med sig "det sanna korset", som sasaniderna tagit när de plundrade Jerusalem år 615. "Det sanna korset" var enligt de kristna en bit av det kors som Kristus korsfästes på. Heraklius överlämnade korset till Jerusalems högsta kristna ledare.

Därmed var Jerusalem på nytt en del av den kristna världen. Bysans verkade till slut ha triumferat efter många hundra års strider med perserna. Men bara några månader senare började en ny kamp mot en ny fiende.

På hösten 630 angrep en grupp ryttare från Arabiska halvön en bysantinsk gränspostering öster om Döda havet. Det var den första striden i en kamp som skulle vara i nästan tusen år. Ryttarna besegrades, men araberna skulle komma tillbaka.

ANNONS

En ny religion och nya strider

År 610 hade profeten Muhammed börjat predika en ny religion, islam, i staden Mekka på Arabiska halvön. Många trodde inte på hans budskap och år 622 blev han tvungen att fly till staden Medina. Där fortsatte han att predika.

Fler och fler gick så småningom över till Muhammeds lära och underkastade sig hans styre. Ett enat arabiskt rike bildades på Arabiska halvön.

År 632 dog Muhammed. Han var då både politisk och religiös ledare för det rike han skapat.

Nästan genast utbröt uppror bland flera stammar på Arabiska halvön. De ville inte längre betala skatt till Muhammeds huvudstad Medina. Men Muhammeds förste efterträdare, kalifen Abu Bakr, krossade upproret.

Abu Bakr sände sina ryttare vidare mot Syrien. De kristna araber som bodde längs gränsen kallades ghassanider. De lydde under Bysans men avskydde sina herrar där, eftersom de krävde allt högre skatter och lade sig i hur religionen skulle utövas. Ghassaniderna hade dittills vaktat gränsen, men nu släppte de förbi ryttarna från Arabiska halvön.

Kejsar Heraklius hade litat på att ghassaniderna skulle hålla vakt. Istället fick han veta att plundrare hade nått södra Palestina. Kejsaren samlade en stor armé under befäl av sin bror, en armé med order om att kasta ut inkräktarna.

"Guds svärd" - en ny motståndare

När Abu Bakrs främste general Khalid ibn al-Walid, kallad "Guds svärd", fick nyheten om kejsarens planer befann han sig i Irak. Khalid begav sig genast mot Palestina och år 634 besegrades den bysantinska armén vid Ajnadain mellan Jerusalem och Gaza.

Tidigare hade det gått att förklara de arabiska framgångarna som enstaka små strider. Det gick inte längre. Bysans måste ta det arabiska hotet på allvar. Kejsarens egen bror hade blivit slagen, trots att han hade en armé på tiotusentals man.

Khalid visste att han bara hade vunnit ett slag och inte hela kriget. Bysans tänkte inte ge upp de värdefulla landområdena utan att slåss till det yttersta. Khalid insåg att han måste skaffa sig ett starkt grepp över området. Han fortsatte norrut och belägrade Syriens huvudstad Damaskus. Efter sex månader lyckades han erövra staden. I slutet av 635 var hela Syrien och Palestina i arabernas händer, med undantag av Jerusalem och några hamnstäder.

Uppladdningen

Kejsar Heraklius skickade ut en ny armé, den starkaste han sänt mot araberna. Där ingick soldater från många olika folk, exempelvis armenier och ghassanider, som hatade sina bysantinska herrar minst lika mycket som sina fiender. Så förbereddes en strid som skulle avgöra områdets framtid för århundraden framåt.

ANNONS

Khalid ibn al-Walid slog läger i närheten av det bysantinska lägret och ställde upp sina trupper med ryggen mot öknen. Hans armé bestod av ungefär 25 000 man. Den bysantinska armén var ungefär dubbelt så stor, omkring 50 000 man. Araberna leddes av ett militärt geni och deras trupper var enade. I den bysantinska armén stred många soldater bara för att de blivit tvingade.

Den bysantinska arméns läger låg mellan ett lavafält och ett bergsområde. Så länge de var förskansade där var det omöjligt att komma åt dem från sidorna. Terrängen på sidorna av lägret var stenig och besvärlig. I fyra månader höll sig den bysantinska armén kvar.

Oro i kejsarens armé

Under tiden hade små grupper av araber långsamt ringat in armén. Stora styrkor kunde inte ta sig fram utan att det märktes, men små grupper kunde smyga fram utan att avslöjas. Khalid sände alltså fram mindre grupper av soldater. De började angripa de transporter av mat och annan utrustning som den bysantinska hären behövde. Dessutom började de arabiska soldaterna anfalla mindre grupper av fiender som var ute på olika uppdrag. Till en början märktes knappt angreppen, men de blev värre och värre.

Stämningen i det bysantinska lägret sjönk. Armén började krympa ihop till följd av sjukdom och deserteringar. Khalid fick däremot en ständig ström av förstärkningar från Arabiska halvön.

Bysans armé förintas

Den 20 augusti, slagets sjätte dag, ansåg Khalid att hans armé var stark nog för ett avgörande massivt angrepp. Vid detta kritiska tillfälle kom själva öknen till hans hjälp. Enligt legenden svepte en sandstorm in över slagfältet. Det blev omöjligt att se längre än några meter. Ut ur den förblindande sandstormen kom arabiska soldater ridande i full karriär. De var, till skillnad från sina motståndare, vana vid sandstormarna.

De bysantinska soldaterna var chanslösa mot de framstormande krigarna. Många i den bysantinska armén hade krupit ner för att ta skydd och täckt över sina huvuden. Araberna red rakt över dem.

När bysantinska trupper vände för att fly, fann de till sin fasa att araberna hade tagit över den enda bron över floden Wadi al-Ruqqad. Deras flyktväg var stängd.

Tusentals flyende män dog i floden när de försökte simma över. De två högsta bysantinska generalerna dödades och deras trupper flydde i vild oordning. I stort sett hela armén förintades.

Kejsar Heraklius blev förtvivlad när han fick reda på det fruktansvärda nederlaget. Hans befälhavare var döda och nästan hela armén hade förintats. Efter att hela livet ha kämpat mot perserna och till sist segrat hade han ändå förlorat. Övertygad om att Gud övergivit honom återvände den gamle kejsaren full av sorg till Konstantinopel. Det heliga landet var förlorat, liksom Jerusalem och Syrien.

ANNONS

Maktskifte i Jerusalem

I februari 638 kunde kalifen Umar, som efterträtt Abu Bakr, rida in i Jerusalem. Han kom inte klädd i guld och purpur som den bysantinske kejsaren gjort nio år tidigare. Umar ägde en enda mantel och den var lagad så många gånger att den mest bestod av lappar. I detta ögonblick tog en ny makt över Jerusalem som är en helig stad för judar, kristna och muslimer.

Umar fördes till den plats där Salomos tempel en gång stått. Där stod han ensam en stund och tittade uppåt. Från klippan hade, enligt muslimerna, profeten Muhammed, som varit Umars personlige vän, gjort en resa till himlen.

Platsen skulle bli en av islams heligaste platser. Där byggdes Klippdomen som vi kan se än idag.

En kamp om landområden

Många arabiska historiker från medeltiden har skrivit att det var för att sprida islam som araberna erövrade nya landområden. Deras religiösa glöd gjorde dem oövervinneliga.

Moderna historiker menar att det viktigaste skälet till erövringarna var att araberna behövde nytt land.

Klimatet blev varmare på Arabiska halvön under 600-talet. De områden där beduinerna levde kunde knappt livnära dem i vanliga fall. Det var ett liv på marginalen där allt måste tas till vara för att människor och djur skulle kunna överleva.

När vädret förändrades och det blev varmare, kunde inte ens beduinerna leva i vissa delar av Arabiska halvön. De måste erövra områden där betet var bättre och där det fanns mer mat än i deras egna magra trakter. Områdena i Palestina, Syrien, Irak och Iran var oemotståndliga. Samtidigt som Bysans och Persien, som dittills behärskat området, var försvagade hade araberna växt i styrka. När väl araberna börjat erövra land, fortsatte de så långt det var möjligt.

Araberna välkomnas

Araberna tillhörde den semitiska folkgruppen. Andra semitiska folk som bodde i Syrien och Palestina lydde under Bysans. Men de började bli alltmer missnöjda med sina härskare. Skatterna hade ökat kraftigt och dessutom hade man försökt tvinga på dem religiösa regler som de inte kunde acceptera.

När araberna kom, togs de ofta emot som befriare. Kristna historiker har påstått att araberna erbjöd de besegrade att välja mellan att dö eller gå över till islam, att de fick välja mellan svärdet och Koranen. Men det stämmer inte. Muhammed hade sagt att kristna och judar skulle betala skatt. Valet stod alltså inte mellan att huggas ihjäl eller att gå över till islam. För araberna var det bra om judar och kristna behöll sin tro och betalade skatt till staten. Då fick staten bättre inkomster. De som gick över till islam betalade nämligen lägre skatt eller ingen alls.

Ett viktigt slag

Slaget vid Yarmuk bröt Bysans makt i Syrien och Palestina, och araberna kunde fortsätta sina erövringar. Egypten, Nordafrika, Spanien och Persien stod på tur. Men slaget vid Yarmuk hade också en större betydelse. I århundraden hade Europa och Asien kämpat om Mellanöstern. Vilka härskare som än styrde så hade de tävlat om makt och inflytande vid östra Medelhavet. Under romarriket hade Europa tagit över och styrt i många hundra år. Slaget vid Yarmuk ändrade detta. Nu kördes européerna bort och araberna tog över. Maktkampen om kontrollen över Mellanöstern har pågått i årtusenden och pågår än idag.

LÄS MER: Arabernas seger vid Yarmuk 636 öppnade vägen för den islamiska expansionen

LÄS MER: Östromerska riket

LÄS MER: Arabernas och islams historia - från 600-talet till 1500-talet

LÄS MER: Medeltidens muslimska värld

LÄS MER: Araberna, del 3: Ett världsvälde skapas

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Varför var det viktigt att föra tillbaka "det sanna korset" till Jerusalem?
Varför gjorde stammarna på Arabiska halvön uppror när Muhammed var död?
Många kristna araber var missnöjda med härskarna i Bysans. Förklara varför.
Hur besegrades den bysantinska armén?
Vad anser moderna historiker är den viktigaste förklaringen till att araberna ville erövra nytt land?

Ta reda på:

Araberna var duktiga vetenskapsmän. Många ord inom vetenskapen börjar med "al". Al är den bestämda artikeln på arabiska och motsvarar engelskans "the". Exempel är algebra, algoritm och alkohol. Ta reda på fler vetenskapliga ord som börjar på al och kommer från arabiskan.

Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia, Natur och Kultur, Stockholm, 1982
J F C Fuller, The Decisive Battles of the Western World, Eyre & Spottiswoode, London, 1954
Philip K Hitti, History of the Arabs, Macmillan, London, 1974
Bernard Lewis, Islam from the Prophet Mohammed to the Capture of Constantinople vols I-II, 141 Harper & Row Publishers, New York, 1974
Geoffrey Regan, The Guinness Book of Decisive Battles, Canopy Books, New York, 1992

FÖRFATTARE

Text: Lars Hildingson (historielärare och läromedelsförfattare) och Kaj Hildingson (journalist och läromedelsförfattare)

Senast uppdaterad: 6 november 2024

Publicerad: 24 oktober 2022

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio