Fängelse som straff - från kroppsstraff till isolering i cell
Om du begår ett brott riskerar du att bli dömd till fängelse. Men staten har inte alltid använt sig av samma frihetsberövande fängelsestraff som vi har idag. Fram till en bit in på 1800-talet användes istället offentliga kropps- och skamstraff som verkställdes inför publik i syfte att avskräcka. I samband med samhällets modernisering under 1800-talet ansågs dessa offentliga straff alltmer otidsenliga. Riksdagen beslutade därför 1840-1841 att reformera det svenska straffsystemet i grunden. Vi ska i den här artikeln titta lite närmare på allt detta och mycket annat som berör äldre tiders straffsystem.
Under medeltiden ända fram till en bit in på 1800-talet var straffen offentliga i Sverige och tog sin form i olika typer av kropps- och skamstraff. Syftet med dessa straff var att de skulle vara avskräckande. Eftersom de utfärdades framför publik i offentligheten - vanligen på stadens torg eller utanför kyrkan - kunde övriga befolkningen se på när en person straffades. Tanken var att de som såg på skulle bli rädda för att själva begå brott och den som straffades skulle avskräckas från att begå brott igen.
ANNONS
Straffen var ofta mycket hårda: personer kunde bli fastkedjade vid skampålen och piskade med ris eller spö; man kunde tvingas rida trähästen, en hästliknande träkonstruktion med spetsig rygg som man fick sitta på i flera timmar med tyngder vid fötterna; och man kunde bli dömd till döden genom t.ex. hängning eller halshuggning.
Bild: Nordiska museet
En man fastkedjad med halsjärn vid skampålen.
När en person hade blivit gripen för ett brott fick han eller hon sitta i häktet. Häktet var en plats där den som hade begått ett brott fick sitta inlåst och vänta på att antingen få sin dom eller på att straffet skulle utfärdas. Man kunde sitta häktad olika lång tid, en del satt några dagar medan andra satt i månader. I häktet satt den anklagade i ett rum som kallades arrest. Där kunde flera personer sitta samtidigt och det var ofta trångt. Det gjordes ingen skillnad mellan kvinnor och män som begått brott - i häktet satt alla tillsammans, oavsett kön. Det gjordes heller ingen skillnad på hur gamla personerna var eller vilken typ av brott de hade begått. En ung äppeltjuv kunde sitta tillsammans med en äldre våldsbrottsling.
I dessa gemensamhetsarrester hände det ofta att de häktade utbytte erfarenheter med varandra. En häktad person kunde på så vis ”smitta” en annan med kriminella tankar. Detta blev senare en viktig anledning till att straffsystemet gjordes om.
Kriminalitet ansågs vara en sjukdom
Under slutet av 1700-talet började det riktas skarp kritik mot de gamla kropps- och skamstraff som hade använts i avskräckande syfte under flera hundra år. Upplysningstidens tankar på mänskliga och medborgerliga rättigheter hade fört med sig en mildare syn på straff. Förespråkarna för de nya idéerna menade samtidigt att skamstraffen och de hårda kroppsstraffen inte längre hade den avskräckande effekten som avsågs och därför inte längre bidrog till att göra samhället tryggare. Det behövdes istället ett nytt straffsystem.
Åren kring sekelskiftet 1800 lanserades teorier som ville förklara vad som gör att en människa blir kriminell. Den dominerande idén likställde kriminella tankar som en slags sjukdom, något som finns inom människan och som kan smitta till andra människor. De stora gemensamhetsarresterna (se ovan) blev därmed utpekade som smittohärdar som bidrog till att sprida kriminella idéer bland de häktade och få dem att utveckla en kriminell identitet.
ANNONS
En röst som höjdes i debatten kom från den dåvarande kronprinsen Oscar (senare kung Oscar I) som 1840 anonymt publicerade boken Om straff och straff-anstalter, ibland även kallad Gula boken. I sin bok hävdar han bland annat att straffsystemets främsta uppgift bör vara att återanpassa individer till samhället snarare än att bestraffa. Boken fick stort genomslag under sin samtid och många av dess idéer kom senare att inverka på reformeringen av straffsystemet.
Cellfängelsereformen och fängelsemodeller
För att komma bort från de gamla gemensamhetsarresterna beslutade riksdagen 1840-1841 om den så kallade cellfängelsereformen - ett helt nytt fängelsesystem. Det gamla systemet med kropps- och skamstraff övergavs, och istället infördes straff i form av isolering i celler. Fångarna skulle på så vis hållas åtskilda från varandra och inte kunna smitta varandra med kriminella tankar. Med start år 1846 började man bygga dessa nya cellfängelser runt om i landet. Totalt byggs 40 cellfängelser i Sverige.
Bild: Nordisk Familjebok
Ritning över ett svenskt cellfängelse från 1840-talet enligt Philadelfiamodellen.
Fängelserna byggdes efter två olika modeller: Auburnmodellen och Philadelphiamodellen. I Sverige var det vanligast med Philadelphiamodellen, i princip samtliga cellfängelser är byggda enligt den.
Philadelphiamodellen kallas ibland för ”isoleringsmodellen” eftersom fångarna tillbringade all tid inlåsta i sina celler i ensamhet. Fångarna hade rätt till en halvtimmes rast utomhus på rastgården varje dag, men all övrig tid tillbringades inne i cellen. Där inne skulle var och en i tysthet tänka över vad de hade gjort och på så vis omformas till en bättre människa som inte skulle begå fler brott. Till sin hjälp hade fångarna dels Bibeln och psalmboken, dels fick de samtala med en präst som ibland besökte fängelset. Fångarna skulle omvändas med hjälp av kyrkan och den kristna tron.
Auburnsystemet kallas ibland för ”den tysta modellen” och är vanligare i bland annat USA. Här var fången inlåst i sin cell nattetid, medan man på dagen fick arbeta under tystnad tillsammans med de övriga fångarna. Det är härifrån vi känner igen de randiga fångkläderna, långa länkar av fotbojor och det hårda straffarbetet som ofta syns på film.
Även om själva fängelsebyggnaderna i Sverige var byggda enligt Philadelphiamodellen, använde man sig av en blandning av de båda systemen när det gällde längre fängelsestraff. Om en person var dömd till flera års fängelse inleddes straffet alltid med två år av total isolering i cellen. Efter den tiden flyttades fången till en avdelning där det även fanns gemensamhetsutrymmen, där man fick arbeta tillsammans under dagtid.
ANNONS
Cellens utformning
Cellen var ett litet rum på cirka sex kvadratmeter där det rymdes en hängmatta, ett litet bord med pall och ett pottskåp med potta. Bredvid celldörren fanns en mindre lucka som användes när pottan skulle tömmas. Hängmattan skulle vara ihoprullad och fastsatt på väggen under dagen, för fångarna fick inte lov att ligga ner under dagen. Vid bordet kunde fången äta sin mat som serverades genom en liten lucka i celldörren. Det fanns även ett tittöga, ett litet fönster i dörren där fångvaktarna kunde titta in och övervaka att fången skötte sig.
Bild: Sveriges Fängelsemuseum
Fönster i en cell på cellfängelset i Gävle.
Själva cellen hade också ett litet fönster, men det satt högt upp på väggen och hade en lutande fönsternisch. Det var förbjudet att klättra upp i fönstret och försöka prata med de andra fångarna eller försöka smuggla saker mellan cellerna och utsidan. För att kontrollera att fångarna inte klättrade upp i fönstret lät man dammet ligga kvar i fönsternischen, och på så sätt skulle det gå att se om någon brutit mot reglerna.
En välbyggd maskin, en mardröm för själen
När det nya cellfängelsesystemet inrättades var tron på dess effektivitet så stark att man var helt övertygad om att all kriminalitet skulle vara helt utrotad inom hundra år. Så blev det ju inte.
Även cellfängelsesystemet kritiserades, bland annat av den danske sagoförfattaren H.C. Andersen som efter ett besök på ett cellfängelse beskrev det som ”en välbyggd maskin, en mardröm för själen”.
En kritik mot isoleringen var att den gjorde det omöjligt för fångarna att faktiskt omvändas och visa på bättring. Man ville att fångarna skulle tänka nytt och bli människor som inte längre begick brott. Men när man sitter isolerad i en cell finns det varken något eller någon att begå brott mot. Därför blev det omöjligt för fångarna att visa på moralisk bättring och kunna bevisa att de faktiskt inte skulle begå brott mer.
En annan konsekvens av cellfängelsesystemets isolering var att många av fångarna mådde riktigt dåligt av att sitta isolerade så länge. Flera blev deprimerade eller psykiskt sjuka. Det var en effekt som man inte hade räknat med vid byggandet av cellfängelsesystemet. Detta är en av orsakerna till att man så småningom började avveckla isoleringen och ge fångarna mer gemensamhet och lite större frihet i sin begränsade tillvaro.
Varför ansåg man att fångarna behövde isoleras från varandra?
Beskriv Philadelphiasystemet och Auburnsystemet, vilka är de främsta skillnaderna?
Hur påverkas fångar av isoleringsstraff?
Diskussionsfrågor:
Vad tror du att H.C. Andersen menade när han beskrev cellfängelser som ”en välbyggd maskin, en mardröm för själen”?
Vilken av straffmetoderna tror du är mest effektiv, kropps- och skamstraff eller isoleringsstraff? Motivera.
Text: Malin Wahl, museipedagog på Sveriges Fängelsemuseum Webbplats: Sveriges fängelsemuseum
Gör ett digitalt besök i Gävles gamla länscellfängelse som var i bruk mellan 1847 till 1986. Visningen är riktad till högstadiet och gymnasiet. Digital visning för skolklasser: https://sverigesfangelsemuseum.se/for-skolan/
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
