Det är märkligt att människorna i alla tider tycks ha sett ner på och föraktat dem som tar hand om avfall av olika slag. I det gamla Egypten hade läkarna, som arbetade i Livets hus, ett högt anseende. Likberedarna, som arbetade i Dödens hus, stod däremot på samhällets botten, trots att de förberedde kroppen för den eviga tillvaron. I Indien har renhållningen skötts av de kastlösa, de oberörbara. Exemplen är många.
Men eftersom samhället bestämt att vissa brott skulle straffas med döden eller andra kroppsstraff, var det angeläget för de styrande att visa att alla borde delta i bestraffningen. På en del håll fick alla hålla i repet eller åtminstone röra vid det när den dömde skulle hissas upp.
I den danska staden Ribe ställde man den dömde, med snara om halsen, på en förspänd vagn, som stod under ett träd. Alla måste gå fram och röra vid repet och gick sedan ett stycke från vagnen och bombarderade hästen med stenar eller jordkokor. Hästen sprang naturligtvis iväg, och den dömde dinglade fritt i luften.
Utanför gemenskapen
Avskyn för bödeln var så stark att det hände att föräldrar föredrog att själva piska sina barn, om de unga blivit dömda till något sådant. Detta för att barnen skulle slippa komma i kontakt med bödeln. I kyrkan hade bödeln och rackaren en egen plats, längst bak. På många håll fick de inte ta nattvarden tillsammans med andra, ja de fick inte ens dricka ur samma kalk utan ur en egen sämre. De begravdes på en avskild plats på kyrkogården, många gånger till och med utanför. Deras hus låg i stadens sämsta kvarter eller utanför murarna.
Inte nog med att människorna avskydde bödeln, föraktet gick också ut över hustru och barn. Ingen vanlig medborgare ville gifta sig med ett bödelsbarn eller ett rackarbarn.
Umgänget blev begränsat till prostituerade, tjuvar, rånare, gatpojkar och liknande grupper. Om barnen blev föräldralösa, hade de svårt att få tjänst eller ens bli intagna på barnhus. Det var nästan omöjligt att få gå som lärling hos en hantverkare och att få lära sig ett yrke.
Vem blev bödel?
När ett sådant förakt mötte dem var det naturligtvis svårt att rekrytera rackare och bödlar. Det vanliga blev därför att en dödsdömd brottsling fick behålla livet mot att han istället blev bödel. För att han inte skulle försvinna till annan ort och där leva som en vanlig människa brukade man då brännmärka honom med stadens märke eller skära av honom ett öra, ibland båda.
I det långa loppet var detta ingen bra metod. Myndigheterna var beroende av att ha dugliga rättstjänare till sitt förfogande och därför försökte de på olika sätt från 1600-talet att höja bödlarnas anseende.
Det viktigaste var till en början att låta bödlarna slippa alla de smutsiga uppgifterna som hästslakt, bortforsling av döda djur m.m. Istället fick de koncentrera sig på de rent rättsvårdande uppgifterna. Bödeln slapp att få öronen avskurna och behövde inte gå klädd i en speciell dräkt som förut.
På de flesta håll fanns nu också en särskild prislista för de olika uppdragen. Här är ett bekant svenskt exempel från svenskt 1700-tal.
| Halshuggande med svärd eller yxa | 5 daler |
| Särskilt för handens avhuggning | 2 daler |
| Rådbråkande, partering och stegling | 5 daler |
| Upphängande i galge | 8 daler |
| Självspillings omhändertagande och nedgrävande | 3 daler |
| Tungans avskärande | 5 daler |
| Öronens avskärande | 2 daler |
I oroliga samhällen gav detta goda årsinkomster. Bödeln fick också ett starkt lagligt skydd. Det hände att åskådarna gav sig på bödeln, ja ibland slog ihjäl honom, om han inte skötte sitt uppdrag snabbt och effektivt. Därför utmättes stränga straff för den som gav sig på bödeln.
Det säger sig självt att det är en ohygglig uppgift att ta livet av en annan människa, och det hände ofta att bödeln stärkte sig med alkohol före avrättningen. Det hände också att han missade halshuggningen i första försöket. I sådana ögonblick fick åskådarna lätt sympati för den stackars brottslingen och kastade sten och annat på bödeln.
