Tysk nationalism
Ur: Johann Gottlieb Fichte, Tal till tyska nationen, Bonnier, 1914, sid. 7, 68-69, 89, 95, 100, 123
Filosofen Johann Gottlieb Fichte var ursprungligen internationalist med hela världen som fädernesland. Men efter slaget vid Jena ändrade han åsikt och blev motståndare till den mångkulturella stat som Napoleon börjat bygga upp. Vad han vände sig mot och vad som väckte hans nationalkänsla var det politiska förtrycket i Napoleons imperium. Fichte manade nu medborgarna att offra sig för fosterlandet i en helig strid.
Vintern 1807 till 1808 höll Fichte sina berömda "Reden an die deutsche Nation" (Tal till tyska nationen), som skulle bli en av den tyska nationalismens viktigaste dokument. Syftet var att väcka tyskarna till kamp mot Napoleon. Fichte menade att den tyska kulturen var den mest ursprungliga och att språket var grunden för denna kultur: "Ni är det folk som i högre grad än något annat hyser fröet till mänsklig fullkomning." Den lutherska reformationen var också betydelsefull vid framhävandet av tysk kultur.
Berlin, där Fichte höll sina tal, var ockuperat av Napoleons trupper. Så bland åhörarna fanns även franska spioner och ibland överröstades han av de franska trummornas dån från gatan utanför. Men han lät sig inte störas:
Jag talar rätt och slätt för tyskar, rätt och slätt om tyskar, ej erkännande, utan absolut åsidosättande och förkastande alla de isolerade åtskillnader, vilka sedan århundraden tillbaka skapat olycksaliga händelser hos den ena nationen. […] Följaktligen är vår närmaste uppgift löst, nämligen den att finna det skiljande grunddraget mellan tysken och de andra folken av germansk härstamning. Olikheten har uppstått genast vid den första klyvningen av den ursprungliga stammen och består däri, att tysken talar ett enda till dess första utströmning ur naturkraften levande språk, och de andra germanska stammarna ett blott på ytan sig rörande, men i roten dött språk. […]
Vilket omätligt inflytande på ett folks hela mänskliga utveckling beskaffenheten av dess språk kan ha, det språk som följer den enskilde ända in i det hemligaste djupet av hans gemyt vid tänkande och viljande och inskränker eller betvingar honom, som sammanknyter hela den människomängd, som talar det, till ett gemensamt förstånd, som är den verkliga ömsesidiga genomströmningspunkten för sinne- och andevärlden […].
Vi gå idag att uppfylla vårt löfte, på det sätt att vi ådagalägga det som ska uppvisas på den sista stora och i viss mening fulländade gärningen av världshistorisk betydelse från det tyska folkets sida: reformationen. […]
Reformationen tog dem med tyskt allvar efter deras fulla vikt. Och den hade rätt däri, att man borde ta allting på detta sätt, orätt, när den trodde att de andra tagit det så, och när den bestraffade dem även för andra ting än deras naturliga ytlighet och brist på grundlighet. Överhuvud taget är det detta den ständigt lika företeelsen i var och en av det tyska allvarets strider mot Utlandet, antingen nu detta befinner sig utanför eller innanför det egna landets gränser att Utlandet alls icke kan begripa, hur man kan åstadkomma så stort väsen över så likgiltiga ting som ord och talesätt […].
De i moderlandet kvarstannande tyskarna hade bibehållit alla de dygder som de förut haft hemma på sin egen mark, trohet, redlighet, heder och ett öppenhjärtigt sinne. Men de hade icke erhållit mer av bildning till ett högre och andligt liv än den dåvarande kristendomen och dess lärare kunde meddela kringspritt boende människor. […]
Ha vi hittills under gången av vår undersökning förfarit rätt, så måste det här genast framstå klart, att endast tysken - den ursprungliga och inte genom godtyckliga stadganden förkvävda människan - verkligen har ett folk och är berättigad att räkna på ett sådant, och att blott han är mäktig en egentlig och förnuftsenlig kärlek till sin nation. […]
I Tyskland organiserades befolkningen i ett väpnat uppror. Det var inte alltid som man hade vapen. Yxor, liar, spadar och hackor räckte inte till för att fördriva fransmännen, men det räckte till för att röra upp nationella stämningar och föda känslor som inte hade funnit tidigare.
