Copernicus hade studerat astronomi ända sedan pojkåren. Under stjärnklara nätter höll han ofta till i ett fästningstorn och iakttog himlavalvet. Han forskade också i andra lärda personers skrifter.
Men tidigt började Copernicus tvivla på det som stod i hans böcker. Där stod att jorden är medelpunkt i den värld som Gud skapat. Kring jorden rör sig solen, månen och alla andra planeter. Detta stämde inte med hans egna iakttagelser. Han fann också i sina böcker att även andra tvivlat på att jorden är världens medelpunkt. Långt före Kristi födelse hade en grek påstått att solen var världens centrum.
Jorden är inte universums medelpunkt
Strax före sin död 1543 kunde Copernicus lägga fram bevis för att jorden och de andra planeterna rör sig i banor runt solen (en s.k. heliocentrisk världsbild). Det var en stor upptäckt. Copernicus hade givit människorna en ny bild av universum och en ny världsbild.
Boken med bevisen kom ut samma år som Copernicus dog. Det sägs att han fick ett exemplar av den på sin dödsbädd. Människorna i hans hemstad, och särskilt de fattiga, sörjde honom, för han hade varit en god läkare.
Att Copernicus var en av alla tiders största astronomer var det nog ingen som anade då. Det skulle dröja länge innan man förstod hur stora hans upptäckter var.
En farlig lära
Flera av kyrkans män var misstänksamma mot Copernicus läror. De menade att man på flera ställen i Bibeln kunde läsa att jorden stod stilla. Jorden måste vara medelpunkten, centrum, i den värld som Gud hade skapat.
De lärda astronomerna tvivlade också. Om jorden rusade fram genom luften borde det ju ständigt vara orkaner, och haven skulle med väldiga flodvågor dränka länderna. Stjärnorna borde ju ändra läge om jorden flyttade sig. Var och en kunde ju se att stjärnorna stod på samma plats året om. Visserligen skrev Copernicus att stjärnorna var så avlägsna att vi inte märkte att de ändrade läge. Men inte kunde väl universum vara så fantastiskt stort?
Kikaren och teleskopet
I början av 1600-talet uppfanns kikaren. Det skedde i Holland. Det var med kikaren som med många andra uppfinningar - man blev intresserad av den därför att den kunde vara till nytta i krig. Med kikaren kunde man t.ex. upptäcka fartyg ute till havs ett par timmar innan seglen blev synliga för blotta ögat.
Snart konstruerade man stjärnkikaren eller teleskopet. Nu kunde rymden utforskas.
I teleskopet kom månen och planeterna med ens mycket närmare I Italien konstaterade (märkte) en vetenskapsperson som hette Galileo Galilei att planeten Jupiter hade fyra månar kretsande omkring sig. Galilei såg också att vår egen måne hade berg som liknade slocknade vulkaner. Men stjärnorna blev inte större i teleskopet. De låg alltså så oändligt långt borta - precis som Copernicus hade sagt - att teleskopet inte räckte till.
När Galilei riktade sitt teleskop mot Vintergatans (vår egen galax) långa mjölkvita band blev han häpen. Vintergatan var "en otalig mängd stjärnor sammanhängande i klasar", skriver han. Det var nya världar som låg oändligt långt bort från vår egen värld.
Universum var ännu större än någon tidigare hade trott.
LÄS MER: Copernicus - om himlakropparnas rörelser
LÄS MER: Renässans, upptäcktsresor och en ny världsbild
LÄS MER: Vetenskap och teknik 1500-1776
LÄS MER: Vetenskapliga revolutionen
LÄS MER: Vetenskapspersoner och vetenskapshistoria
Text: Lars Hildingson, historielärare och läromedelsförfattare
