Under 1660-talet ökade återigen den polska judiska befolkningen, men de var och förblev nu nästan enbart arbetare. De lärda och välbärgade judarna hörde till de många som hade utvandrat från Polen. De var alla ättlingar (efterkommande släktingar) till de judar som på korstågens och digerdödens tid hade flytt till Polen från västra Europa.
Dessa judar återvände nu till Tyskland, Österrike, England osv. Där uppstod nya lärdomscentra. Jiddisch utvecklades som skriftspråk i Tyskland.
De östeuropeiska judarnas utvandring mot väster började därmed på 1600-talet.
Större delen av judarna i världen idag har sitt ursprung bland de polsk-tyska judarna.
Judisk integration i Västeuropa
Under mer än tvåhundra år, från senare delen av 1600-talet till slutet av 1800-talet, förbättrades förhållandet mellan judarna och de andra folken som levde i Västeuropas länder. Den trångsynta kristna fanatismen ebbade ut under andra hälften av 1600-talet i samband med upplysningen. Samtidigt blev merkantilismen den härskande ekonomiska åskådningen som gällde i Europas länder. Judarna hade med sin religiöst grundade kulturgemenskap ett brett kontaktnät med förbindelser över hela Europa, Nordamerika och Nordafrika. I de västeuropeiska länderna blev de därför ofta anlitade som t.ex. varuförmedlare åt hoven och aristokratin, arméleverantörer eller som specialister på handel med värdepapper och ädla metaller. De merkantilistiska politikerna uppskattade judarnas initiativrikedom och konkurrensförmåga. Judarna ansågs därmed vara en stark tillgång för staten.
Trots kvardröjande ovilja mot judarna på många håll införlivades de småningom med det allmänna näringslivet. Olikheter i klädedräkt, språk och seder försvann. Mot slutet av 1700-talet tillhörde den judiska ghettotillvaron det förflutna. Judarna började nu bli en erkänd del av det västeuropeiska samhället. Den unga tyska judegenerationen gick med entusiasm upp i klassicismen, romantiken och tysk filosofi.
Upplysningens idéer som behärskade tiden, pekade i riktning mot judarnas integrering i det europeiska samhället, alltså deras upptagande som medborgare i staten och deras insmältande i det icke-judiska kulturlivet.
Ett stort steg i rättslig mening togs helt naturligt under franska revolutionen i samband med Nationalförsamlingens beslut den 28 september 1791 att ge landets 50 000 judar medborgerliga rättigheter. Villkoret var emellertid en medborgared, som avsågs leda till judenhetens upplösning som grupp. Som religionssamfund skulle judendomen få finnas kvar, men i övrigt skulle judarna helt uppgå i nationen
Utvecklingen inom judenheten i västra Europa kännetecknades från den här tiden av individualistiska idéer inspirerade av upplysningen och romantiken. Många judevänner önskade att judarna skulle förenas med de europeiska nationerna genom blandade äktenskap och religionsbyte. Så skedde också i stor utsträckning. De flesta tysk-judiska kultiverade familjerna lät döpa sig och övergick till kristendomen.
På 1830-talet - efter julirevolutionen i Frankrike- slog den borgerliga liberalismen igenom i Västeuropa. Den var både individualistisk och radikal. Man såg i judarna landsmän, som på grund av makthavarnas fördomsfullhet hade blivit behandlade orättvist i samhället genom att förvägras social och politisk jämlikhet.
