Europas judar mellan 1880-1920

År 1882, sedan den liberale tsaren Alexander II hade fallit offer för en mordkomplott, började emellertid en nattsvart judefientlig reaktion. De judiska penningutlånarna och krögarna, men också många judiska intellektuella samt de judiska hantverkarna och bönderna utsattes för blodiga förföljelser. Syftet var att få dem att utvandra. Samtidigt var det ett sätt att rikta det allmänna politiska och sociala missnöjet mot dessa syndabockar. De styrande ville få den förbjudna revolutionsrörelsen stämplad som judisk.

År 1891 utgavs i Ryssland den falska skriften Sions vises protokoll i vilken det hävdas att det existerar en judisk världskonspiration. Här anklagas judarna för det ökande sociala missnöjet vilket skulle leda till att staterna snart blev försvarslösa. Förr eller senare kommer ”den judiska världsregeringen” att ta över den universella makten. Författaren Norman Cohen har i undersökningen Warrant for genocide visat att Sions vises protokoll är ett hopkok av Ochranan, tsarens hemliga polis.

År 1903 började med massakern i Kishinev (i dagens Moldavien). En ny period av fasansfulla pogromer (judeförföljelser) svepte över Ryssland och kulminerade i samband med nederlaget i det rysk-japanska kriget 1904-1905. Samtidigt vidtogs mot judarna olika påtryckningsåtgärder, som gjorde dem mer revolutionära. De breda lagren av ryska folket var likgiltiga för judarnas lidanden.

Trots allt höjdes under tsarismens sista årtionden de judiska massornas ekonomiska och kulturella nivå. Judarna började spela en roll i ryskt kulturliv och rysk politik samtidigt som en hebreiskspråkig och jiddischspråkig litteratur utvecklades och ett rysk-judiskt kulturliv med brett register blomstrade upp.

I Tyskland

I Tyskland fanns både en katolsk och en protestantisk antisemitisk tradition. Martin Luther hade i sin ungdom talat varmt för judarna som Jesu folk, men då hans förhoppningar om deras omvändelse till kristendomen inte uppfylldes, angrep han dem häftigt i en av sin ålderdoms hemskaste skrifter.

Att Tyskland blev antisemitismens land framför alla andra berodde antagligen på att området med alla de tyska furstendömena och småstaterna så länge hade saknat statlig enhet och därför varit ett objekt för mäktigare grannars politik och en skådeplats för deras konflikter.

Under kampen mot Napoleon utvecklades i Tyskland en både filosofiskt och känslomässigt grundad nationalism (se tyska nationalromantiken), som efter 1815 genomlöpte olika stadier av upp- och nedgång för att slutligen kulminera i nazismen.