Judendomens och judarnas historia

Den judiska diasporan

När vår tideräkning börjar var Judeen (eller Palestina, grekiskt ord för Kanaan) ockuperat av romarna (romarna kallade provinsen för Iudaea, se karta) och det rådde ständig oro i landet. Upprorsförsök mot den romerska ockupationen ägde rum gång på gång. Jesus från Nasaret dömdes till döden anklagad bl.a. för att vara upprorsledare. Till sist tvingades romarna att med kraft ta itu med judarna. År 70 e.Kr intog romarna Jerusalem och brände templet.

Tusentals judar fördes efter Jerusalems fall i fångenskap till Rom. Många flydde från Judeen för att slippa leva under romerskt förtryck. Ytterligare upprorsförsök år 135 e.Kr ledde till att romarna jämnade Jerusalem med marken och förbjöd judar att bo där. Många judar försökte stanna kvar i Judeen, men alltfler tvingades så småningom att lämna landet.

Under slutet av 300-talet då kristendomen blev romersk statsreligion påskyndades utflyttningen från området. De judar som vid olika tidpunkter lämnade sitt land brukar kallas diasporajudar (diaspora = förskingring). Med sig ut i världen hade de Toran och minnena från fädernas tid, från Mose och profeterna.

Rabbinerna, de religiösa lärarna, befarade att utspridning skulle föra med sig att alla förklaringar till Toran som muntligt berättats i århundraden skulle falla i glömska. Därför startades ett arbete med att skriftligt sammanställa alla tolkningar som gjorts till Toran och till de historiska händelserna. Så småningom låg en av judarnas heliga skrifter klar, Talmud.

Förintelsen

1933 kom Adolf Hitler och nazisterna till makten i Tyskland. Därmed inleddes den största massakern i det judiska folkets historia. Judarna gjordes bland annat till syndabockar för Tysklands motgångar under första världskriget. Den judiska rasen var en underlägsen ras, förklarade Hitler. När Tyskland kapitulerade 1945 hade över sex miljoner judar (och ca sju miljoner andra människor) mördats av naziregimen.

Tron på Gud som god, rättvis, verksam i historien och den som speciellt utvalt Israels folk kom under nazisternas tid vid makten att allvarligt ifrågasättas av de hårt prövade judarna. De radikalaste svarade att Gud inte är en personlig och älskande gud, eftersom han var frånvarande i Auschwitz. Gud måste vara död. Många ortodoxa menade att Gud ibland handlade oförklarligt. Eftersom människan har en fri vilja måste Gud tolerera ondskan och då får några lida för andras ondskefulla handlingar.

Staten Israel

Händelserna under andra världskriget påskyndade utvecklingen mot en judisk stat i Palestina. Den 14 maj 1948 utropades med FN:s hjälp den nya staten Israel. Hundratusentals judar från hela världen strömmade under några få år till Israel. Sionismens första mål hade uppnåtts.

När den nya staten utropats, förklarade de omgivande arabstaterna omedelbart krig mot Israel. Israel gick segrande ur kriget och många arabiska palestinier flydde från Israel till grannländerna där FN upprättade flyktingläger. Genom stilleståndsavtalet delades Jerusalem i två delar med en judisk del i väster och en arabisk i öster. Den östra delen kom att tillhöra Västbanken.

De arabiska grannländerna kunde inte erkänna staten Israel och fiendskapen växte. Ständiga vedergällningsaktioner ägde rum från båda håll. Palestinierna organiserade sig i befrielserörelser som stöddes av de omgivande arabstaterna.

Israel kände sig alltmer hotat och 1967 anfölls Egypten, Syrien och Jordanien. I det s.k. sexdagarskriget ockuperade Israel Västbanken, Gaza och Golanhöjderna.

I avsikt att ta tillbaka de ockuperade områdena startade de arabiska grannländerna i oktober 1973 ett nytt krig mot Israel men förlorade.

Palestiniernas hat mot Israel ökade och 1987 inleddes ett uppror (intifadan) mot den israeliska ockupationen. Den fredsprocess som sedan inletts, men ständigt kommit av sig, har under 2000-talet resulterat i ett palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza.

Sionismen idag

De sionistiska tankarna fortsatte att utvecklades i den nya staten Israel. I det s.k. Jerusalemprogrammet 1968 fastslogs att målet bl.a. skulle vara att:

• Stärka staten Israel, som är grundad på den profetiska visionen om rättvisa och fred.
   
• Bevara det judiska folkets identitet och levandegöra de andliga och kulturella värdena.

Men sionismen har skapat problem bland judarna själva. En del diasporajudar menar att messiasidén försvagas. Det är utspriddheten som är uppgiften, att verka överallt. Vissa religiösa grupper som bodde i Israel före 1948 har tagit avstånd från sionismen och motsatt sig bildandet av den nya staten.

Sionisterna menar att historien bevisat nödvändigheten av ett nationellt judiskt hemland för att garantera judarnas säkerhet och överlevnad. Men den alltmer brännande frågan har handlat om ett land med judisk eller israelisk identitet. Detta har splittrat sionismen, särskilt i frågan om de fortsatta fredsförhandlingarna med palestinierna:

• För de många ortodoxa judiska bosättarna är de sionistiska drömmarna inte realiserade förrän Västbanken och Jerusalem för evigt är judiska områden. Vissa ultraortodoxa judar går så långt att de vill ersätta demokratin med en teokrati.
   
• För de flesta sekulära israeler betyder sionism en strävan att göra den nya nationen mer demokratisk, med större social rättvisa och ökad tolerans med andra folkgrupper.