På det ovan beskrivna sättet framställdes Garibaldi och hans hustru i samtida svensk och europeisk veckopress. De nationella befrielserörelsernas hjältar och hjältinnor var alltså beundrade även i Sverige. 1859 nåddes Sverige av "Garibaldikulten". Man klädde sig i röda garibaldiskjortor och svarta garibaldihattar. Garibaldi betraktades som folkets man även i Sverige. Nationalismen var alltså internationell. Alla folk hade rätt till sin självständighet. Man gjorde likheter mellan Engelbrekt och Garibaldi. På liknande sätt skulle de nationella befrielserörelserna i Tredje världen hundra år senare få sina hjältar. Vi har till exempel Mahatma (Mohandas) Gandhi i Indien och Nelson Mandela i Sydafrika.
Rom 1848-1849
De radikal-nationalistiska strömningarna hade 1848-49 alltså nått Rom. Till denna stad kom nu, förutom Garibaldi, också Giuseppe Mazzini. Mazzini var utpräglad liberal nationalist. Den bärande tanken var att alla folk skulle bilda självständiga demokratiska stater. Ingen nationalitet var förmer än en annan. Därför var Mazzini liksom Garibaldi motståndare till allt nationellt förtryck varhelst i världen det visade sig.
Rom var huvudstad i Kyrkostaten och här hade påven härskat. I det revolutionära Rom förklarades nu påvens världsliga makt avskaffad. Den romerska republiken utropades i februari 1849. Men det skulle snart visa sig att jublet var förhastat. Reaktionen hade djupa rötter i Italien. Påven kom att intensivt stödja denna reaktion. Och påven fick stöd av de återkommande österrikarna. Även fransmännens kejsare Napoleon III stödde påvens sak. Visserligen sympatiserade Napoleon med den italienska nationella enhetsrörelsen, men han var beroende av stöd från den franska katolska kyrkan. Den kunde inte acceptera någon kränkning av påvens makt.
I juni 1849 kom de franska trupperna till Rom. De nationella republikanerna tvingades att kapitulera. Mazzini flydde till England. Garibaldi ville dock fortsätta att kämpa för den nationella rörelsen i Italien. Men även han och hans trogna tvingades lämna Rom. "Den som älskar Italien, följer mig!" sa han.
I samtida veckopress kan vi läsa om hur Garibaldi och Anita red i spetsen för de flyende. De följdes av sitt kavalleri med glänsande lansar, röda skjortor och fjäderprydda hattar. Den flyende skaran reducerades dock av umbäranden. Faran lurade överallt.
Med ett högt pris på sitt huvud jagades Garibaldi av österrikarna. Ett ögonvittne berättar: "Jag såg fyra personer, av vilka en var en kvinna. Hon var barfota och klädd i en tunn, vit dräkt. Hon släpade sig med fram med största svårighet". Det var Garibaldi och Anita med återstoden av skaran.
Anita dukade under, medan Garibaldi lyckades ta sig till Nizza.
Österrikarnas återkomst
Piemonte i nordvästra Italien hade gått i spetsen för att driva ut österrikarna. Men dess armé blev i mars 1849 slagen och österrikarna behöll sitt grepp om Italien. Den italienska halvön verkade 1850 lika långt från att bli en enad nationalstat som före revolutionerna "48". Makten uppehölls fortfarande av furstar, som stödde sig på österrikarnas bajonetter.
I kyrkostaten höll österrikarna den östra delen besatt. Västra delen med Rom hölls besatt av franska trupper. Fransmännen försökte där hålla den värsta reaktionen tillbaka. Men påven avslog alla franska uppmaningar till reformer och påvestaten styrdes på ett nästan medeltida sätt.
Den sociala misären var lika djup som den politiska. Italien var fortfarande huvudsakligen ett jordbruksland. Men endast på några ställen fanns självägande bönder. Till största delen ägdes jorden av stora godsägare, vilka arrenderade ut sina ägor. Själva levde godsägarna gott i städerna utan att bry sig om sina arrendatorers hårda slit.
Cavour
Tiden för Italiens enande närmade sig emellertid. Drivkraften skulle komma från Piemonte (inklusive ön Sardinien) i nordvästra Italien. Kung i Piemonte var Viktor Emanuel och till förste minister valde han nu Camillo di Cavour. Cavour hade som mål att ena Italien. För detta mål måste allting vika, inget medel fick lämnas oprövat. Han nådde sitt mål, men han skulle stupa på sin post av överansträngning.
På faderns sida var Cavour av gammal piemontisk adel. Modern var av hugenottsläkt. Han hade studerat nationalekonomi och startat en liberal tidning. Litteratur och konst tillhörde inte hans starka sida, istället var hans bildning inriktad på matematik och naturvetenskap.
Den smidige diplomaten Cavour kom nu att komplettera den folklige "gåpåaren" Garibaldi. Tillsammans kom de att ena Italien. Men personligen hade de svårt med varandra. Cavour ogillade revolutioner. Italiens enande skulle nås med diplomati och allianser. Hans tillvägagångssätt kan jämföras med Bismarcks diplomati för att ena Tyskland.
Cavour satsade i första hand på stöd från Frankrike och Napoleon III. På sommaren 1858 möttes Cavour och Napoleon i kurorten Pleubières i östra Frankrike. En hemlig överenskommelse slöts som innebar att österrikarna skulle ut ur Italien. Italien skulle enas under Piemontes ledning och Frankrikes inflytande på den italienska halvön skulle stärkas. Påven skulle respekteras och hans andliga välde lämnas okränkt.
Den 1 januari 1859 fällde Napoleon III vid en mottagning i Tuilerierna följande yttrande till den österrikiske ambassadören:
"Jag beklagar, att vårt förhållande till Er regering inte längre är så gott som det tidigare varit".
Kriget som kom avgjordes vid det blodiga slaget vid Solferino, där fransmännen och piemontesarna segrade. (Gräsligheterna och den bristande sjukvården ledde till att schweizaren Henri Dunant, som var vittne till slaget, grundade Röda korset). Fred slöts den 11 juli 1859 i Villafranca mellan Napoleon III i Frankrike och Frans Josef av Österrike. Efter ett antal diplomatiska och politiska turer enades norra och mellersta Italien under Piemontes ledning. Men Kyrkostaten med Rom och Neapel med ön Sicilien återstod i söder och i norr tillhörde Venedig fortfarande Österrike.
Kung Bomba av Neapel
Ingenstans i Italien rådde vid 1800-talets mitt sådana missförhållanden som i kungariket Neapel, där även den stora ön Sicilien ingick. Kungen här, Ferdinand II, hade bombarderat de upproriska städerna. Därför kallades han av sina undersåtar för "kung Bomba".
När revolutionen slagits ner följde masshäktningar utan motstycke i Europa. Ohyggligheterna i de överfyllda fängelserna kom till hela världens kännedom genom den engelske statsmannen William Gladstone. Sommaren 1851 besökte han Neapel. Han fick där kontakt med många italienare, som vågade tala fritt och öppet med honom om förhållandena i landet. Vad de berättade och vad han såg gjorde ett djupt intryck på honom. I öppna brev, som publicerades i engelsk press, skrev han:
"Det är inte bara fattigdom och det ekonomiska eländet som är upprörande. Det är det genomruttna tillstånd som tillåter en korruption utan like och en oavlåtlig kränkning av lagarna och rättvisan från deras sida, vilka blivit satta till att upprätthålla ordningen och vakta att rättvisa skipas. Och detta sker i religionens namn, samtidigt som det regerande partiet kränker varje moralisk lag".
Då liksom nu gällde dock att myndigheternas makt begränsades av kriminella element, vilka under namn av camorran eller maffian, utövade ett stort inflytande i Syditalien.
Garibaldi kommer till Neapel
Ögonvittnen berättar att man på eftermiddagen den 5 maj såg Garibaldis frivilliga marschera från Genua. De skulle segla till Sicilien och befria södra Italien. Människor stod tysta utmed vägarna, män med hatten i hand, kvinnor med barn på armen, för att se de frivilliga dra iväg. Väl ombord skulle de klä sig i de röda skjortorna, Garibaldikårens särskilda kännetecken.
