Armén och flottan under stormaktstiden

Det var den framgångsrika svenska krigsapparaten som gjorde Sverige till en stormakt i Nordeuropa. I början av 1600-talet effektiviserades armén under Gustav II Adolfs ledning, vilket ledde till stora framgångar på slagfälten i Tyskland. Sveriges nya roll som stormakt var dock oerhört kostsam, framförallt gällande allt manskap som behövdes både inom armén och flottan. Detta löstes genom en rad nya militära reformer under Karl XI:s tid, vilket skapade förutsättningar för Karl XII att utkämpa det stora nordiska kriget (1700-1721), som slutligen ledde till den svenska stormaktens fall. Landets befolkningsmässiga och ekonomiska resurser räckte i slutändan inte till för att försvara stormaktsväldets vidsträckta gränser runt Östersjön.

Bild: SO-rummet.se

Svenska officerare ur den karolinska armén på värvningsuppdrag.

Armén

Den svenska armén omorganiserades under Gustav II Adolf till att bli Europas effektivaste krigsmaskin. Efter nederländsk förebild introducerades en ny och rörligare slagordning, där artilleri och kavalleri gavs en ökad roll. Senare skulle även den offensiva karolinska stridstaktiken med blanka vapen fira triumfer på Europas slagfält.

Det ständiga problemet var dock manskapsförsörjningen, som främst vilade på utskrivning (se faktaruta nedan). Enligt Gustav II Adolfs härordningsreformer 1617-1626 skulle sex landsregementsområden på detta sätt mobilisera tre fältregementen var om 1 200 man. När Sverige ingrep i trettioåriga kriget visade sig systemet otillräckligt. Under fälttåget i Preussen 1626 hade Gustav II Adolfs armé räknat 13 000 man, i Tyskland 1632 omfattade den drygt 175 000. Huvuddelen av denna styrka måste värvas i utlandet eftersom den svenska befolkningen inte räckte till trots att man gick så långt att till och med 15-åringar skrevs ut till krigen.

ANNONS

I slagen vid Breitenfeld och Lützen kom endast omkring 15 procent av den svenska armén från det egentliga Sverige och Finland. Ett viktigt rekryteringsområde för utländska knektar var Skottland.

Med utskrivningar och värvningar kunde man med knapp nöd få fram tillräckligt med soldater under trettioåriga kriget, men under Karl X Gustavs krig och skånska kriget var systemet nära att haverera.

Bild: SO-rummet.se

På slagfältet var den svenska armén lätt utrustad vilket gjorde den till en effektiv, snabb och rörlig krigsmaskin.

Lösningen blev indelningsverket, som till en låg kostnad försåg Sverige med en välövad och snabbmobiliserad styrka. Vid krigsutbrottet år 1700 kunde Sverige ställa upp 76 000 man, vilket i förhållande till folkmängden var mer än dubbelt så många soldater som något annat europeiskt land. Ändå förblev drygt hälften av soldaterna - i gardesförbanden, artilleriet och vid gränserna i Baltikum och Tyskland - värvat folk. Inte heller indelningsverket kunde kompensera bristen på soldatmaterial inom riket.

Flottan

Utgifterna för flottan femdubblades åren 1616-1632. Ytterligare utbyggnad skedde efter 1660 när sjömakterna utanför Östersjöområdet börjat ingripa i regionen. År 1710 hade Sverige och Danmark omkring 60 000 ton under segel, vilket i förhållande till ländernas storlek var ojämförligt mest i Europa. Sveriges flottrustningar underlättades av att vårt land var självförsörjande på strategiska varor som timmer, tjära, hampa och kanoner.

Flottans främsta insats under stormaktstiden bestod i att skydda förbindelserna till Östersjöprovinserna och att störa fiendens handel. Förutom segern över danskarna vid Femern 1644 vann man dock inga avgörande sjöslag. Det var ont om kompetenta svenska befäl. I striden mot holländarna i Öresund 1658 var en fjärdedel av de svenska fartygscheferna själva holländare, och under det för flottan olyckliga skånska kriget visade sig baseringen i Stockholms skärgård vara synnerligen olämplig. Därför anlades Karlskrona 1680 i Blekinge som ett alternativ i södra Östersjön.Bristen på lätta roddfartyg gjorde det slutligen svårt att förhindra den ryska erövringen av Finland och Östersjöprovinserna under stora nordiska kriget. När ryssarna härjade i Stockholms skärgård sommaren 1719 förblev fartygen liggande i Karlskrona, på vakt mot Danmark.

ANNONS

Krigsfinansiering

Krigens finansiering är det allt överskuggande problemet för ett imperium på bondefötter. Statens tillgångar kunde främst mätas i naturaskatter och kronojord, men för att betala legoknektarna krävdes klingande mynt. Den totala statsbudgeten 1648 har beräknats till 9-10 miljoner riksdaler. Ett års fälttåg i Tyskland kostade 20-30 miljoner. Därför var det först när den tyske kejsaren gått med på att betala Sverige 5 miljoner riksdaler till truppernas löner som westfaliska freden kunde undertecknas.

Genom de indelta soldaterna, som var mer övade och drillade för krig än vanliga bönder, skaffade sig Sverige en slagkraftig armé som uppvägde landets låga befolkningsmängd. Bild från filmen Slaget vid Poltava (2007).

Liksom under Vasasönerna sökte man avlöna förtjänta fältherrar genom godsdonationer. Detta skedde i stor omfattning, särskilt under Kristina. Mot kontanter utarrenderades även tull-, handels- och gruvrättigheter till män som Louis de Geer. En annan möjlighet var att ta emot utländska subsidier (penningstöd). I traktaten (mellanstatliga avtal) i Bärwalde 1632 lovade Frankrike att betala 400 000 riksdaler per år om Sverige höll en armé på 36 000 man i Tyskland (under trettioåriga kriget). Sådana avtal var visserligen viktiga för kronan att kunna hänvisa till när den försökte låna pengar, men de utgjorde ett obetydligt bidrag till de faktiska krigskostnaderna.

Hoppet stod i stället till tullar och skatter från Östersjöhandeln; mot avgift fick fiendens handel fortsätta även under den svenska blockaden. Första gången systemet prövades var under polska kriget 1627. Denna finansieringsform orsakade emellertid spänningar med de i Östersjön handlande holländarna, vilket Karl X Gustav fick erfara 1656-1660.

I realiteten kom krigen därför att finansieras genom ständigt nya lån, innehållna löner, rekvisitioner (utkrävningar) och plundringar på krigsskådeplatser och en del obetalda räkningar. Viktiga var de summor som städerna i Tyskland avkrävdes av de framdragande arméerna för att slippa plundring. Är 1632 fick exempelvis München betala 300 000 riksdaler till svenskarna för att undgå förstörelse. Så länge Sverige krigade i det rika Tyskland kunde operationerna hållas i gång. I det karga Polen körde svenskarna däremot fast 1655-1657.

LÄS MER: Stormaktstiden

LÄS MER: Krig och försvar 1500-1776

LÄS MER: Sjöfart och sjökrigföring 1500-1776

LÄS MER: Varför och hur blev Sverige en stormakt?

LÄS MER: Armén och flottan under Vasatiden

LÄS MER: Sveriges första spionnät

ANNONS

Utskrivningar

Utskrivningar var ett sätt att förse krigsmakten med fotfolk under början av stormaktstiden. Systemet, som egentligen var avsett för hemortens försvar, hade dock använts även för krig utomlands redan under de tidiga Vasakungarna. Det blev institutionaliserat genom Gustav II Adolfs krigsfolksordning 1619, som stadgade att var tionde man skulle uttas till krigstjänst vid regelbundna roteringar.

Sockenstyrelsen hade stor möjlighet att påverka vilka som togs ut. Husbönder och ensamma arvtagare sparades framför drängar och yngre söner. Varken lokalsamhället eller kronan hade något intresse av att antalet familjeförsörjare och skattebetalare minskade. Många av de utskrivna rymde till skogs, men man kunde också leja en ersättare som man betalade för.

Mänskligt sett var utskrivningens effekter förfärande. Under perioden 1621-1632 beräknas 50 000 unga män från Sverige och Finland ha försvunnit i krigen (80-90 procent av dem dog i sjukdomar). Detta skulle i dag motsvara en befolkningsförlust på omkring 400 000 man. Historikern Jan Lindegren har visat att av 255 knektar som skrevs ut från Bygdeå socken i Västerbotten (med drygt 250 gårdar) åren 1620-1640 var bara 40 i livet vid periodens slut.

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Hur gjorde Gustav II Adolf armén effektivare i början av 1600-talet?
Varifrån kom manskraften i den svenska armén och varför var det ett problem?
Vad var indelningsverket och hur påverkade det den svenska armén?
Vilken roll spelade flottan under stormaktstiden?
Ge exempel på några strategiska varor som Sverige var självförsörjande på och förklara varför de var viktiga för flottan.
Hur finansierades krigen och vilka problem uppstod med finansieringen?
Vad menas med utskrivningar och hur användes detta system?

Ta reda på:

Vilka var Sveriges fiender under stormaktstiden och hur påverkade det landets militära strategi?
Hur skiljer sig militära strategier och finansiering av krig idag jämfört med stormaktstiden i Sverige?

Diskutera:

Sverige var en stormakt men hade problem med att finansiera sina krig. Var det värt priset att vara en stormakt? Förklara din åsikt.

Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).

Senast uppdaterad: 28 november 2023

Publicerad: 9 januari 2020

Spara som favorit