Magellans expedition seglade jorden runt

Men ytterligare ett mål hägrade för portugiserna; staden Malacka i Malackasundet. Detta var den stora mötesplatsen. Alla fartyg som gick mellan Indien och Kina eller mellan Persien och Kryddöarna måste passera här. Men vanligen gick fartygen inte hela vägen utan stannade här för att sedan vända tillbaka.

I Malacka möttes köpmän för att byta varor från hela det handelssystem som sträckte sig från Mellanöstern och Afrikas östkust över Indiska oceanen till Kina. Här bytte kryddor, ädelstenar och tyger ägare liksom porslin och siden från Kina. Hit skickade Portugal år 1509 en ny flotta där Magellan var med.

En lysande syn mötte de portugisiska fartygen i hamnen. Här låg djonker jämsides med arabiska, malajiska och thailändska fartyg.

"Ingenstans i världen fanns det fler fartyg än här", skriver en samtida berättare.

Förlust - och seger

Fursten tog vänligt emot portugiserna och försäkrade att han inte hade något emot att sälja peppar. Inom kort meddelade han att varorna fanns att hämta. Från fartygen gick småbåtar mot land. Men det var en fälla. Samtidigt hade många malajer rott ut till skeppen och klättrat ombord under hänvisning till att de skulle lämna varor.

En av de portugisiska kaptenerna blev misstänksam och sände Magellan till överbefälhavaren som satt på ett annat skepp. Magellan varnade honom för att något var på gång, och en matros sändes upp i mastkorgen för att hålla utkik. När en rökpelare steg upp från palatset likt en signal, slog utkiken larm, och de malajer som klättrat ombord kastades tillbaka. Däremot dödades alla de portugiser som gått i land. Stadens härskare hade hört vad da Gamas flotta ställt till med i Indiska oceanen.

Portugiserna flydde men kom tillbaka bättre rustade. 1511 föll Malacka efter sex veckors strider. Portugal kunde nu säga sig ha herravälde till sjöss från Gibraltar till Malackasundet.

I spansk tjänst

Magellan återvände till Portugal och tog värvning för ett nytt krigståg mot arabiska sjörövare i Nordafrika. Han sårades i vänsterbenet och blev halt för livet. När han återvände till Portugal kom han i onåd hos kungen efter att ha anklagats för att ha sålt erövrade får tillbaka till fienden.

Magellan vände Portugal ryggen och begav sig istället till Spanien. Där fick han så försöka förverkliga sin plan: att för Spaniens räkning försöka nå Kryddöarna från väster.

Fem skepp utrustades, och det tog lång tid innan allt var färdigt. Portugals kung hade fått höra talas om expeditionen och försökte på alla sätt stoppa den. Bland annat försökte han egga upp de spanska kaptenerna i flottan och intala dem att det egentligen var orätt att de skulle lyda under en portugis. Spanska byråkrater lade också hinder i vägen för denne utlänning.

Det var svårt att få besättning till expeditionen. Den som sökte plats fick mycket svävande svar på frågan vart skeppen skulle segla. Att man tog in förråd för två år var också misstänkt, det hade aldrig hänt förr. Därför var det en besättning med män från många länder som Magellan till sist lyckades skrapa ihop.

Trots alla hinder kunde de fem fartygen till sist sätta segel och den 20 september 1519 ge sig av nedför Guadalquivirfioden och vidare ut på Atlanten.

På fel kurs?

Magellan satte kurs på Sydamerika och letade sig ner efter dess kust. Det var hans stora hemlighet; han hade på en karta sett en passage utritad som ledde genom Sydamerika. Den kartan låg bortglömd i de portugisiska arkiven där Magellan tillbringat mycket tid. Men kartan var felaktig; det som stod märkt som en passage, ditritad av en tidigare upptäckare, var i själva verket en vik och utloppet för den stora floden Rio de la Plata.

Magellans fartyg styrde in i flera vikar som han trodde kunde vara den efterlängtade passagen. De seglade in i Rio de Janeirofloden, insåg sitt misstag och prövade andra flodmynningar. Till sist kom de till Rio de la Platas utlopp. Nu var Magellan övertygad om att han var framme vid passagen. Den låg dessutom just där, vid omkring 40:e breddgraden, där den stått utritad på den karta som Magellan sett.

Efter drygt två veckors resultatlöst sökande insåg Magellan att kartan var felaktig. Hela hans plan hängde på att det fanns en passage. Valde han fel nu, riskerade hela expeditionen att gå under.

Magellan beslöt att fortsätta söderut, även om det skulle innebära att man inte fann någon väg alls. Nu var det mars, och vintern var på väg. Söder om ekvatorn är årstiderna ju omkastade jämfört med norra halvklotet. Efter att ha undersökt ytterligare några vikar utan att lyckas hitta någon passage beslöt Magellan att man skulle skära ner på maten till besättningarna för att få förråden att räcka längre och att expeditionen skulle övervintra.

Myteri mot Magellan

Det var inget populärt beslut. Besättningsmännen började klaga och tala om att återvända från detta kalla ogästvänliga land. Ju längre söderut från ekvatorn man seglar, desto kallare blir vädret. Södra Sydamerikas kuster har ett mycket bistert och stormpinat klimat. Men Magellan vägrade att vända om.

En kväll utbröt myteri. På tre av skeppen tog spanska kaptener över, missnöjda över att de inte fått veta något om Magellans planer. Magellan beslöt att pröva en list. Fem man sändes över till ett av fartygen för att diskutera myteristernas krav.

Plötsligt stack Magellans utsände ner kaptenen, och i samma ögonblick äntrade femton män upp på det upproriska skeppet. Magellans män kunde återta fartyget. Nu hade han tre av fem skepp under sitt kommando. Kort därefter gav även de andra två skeppen upp.

Nu återstod för Magellan att straffa myteristerna, och enligt lagarna till sjöss hade han rätt att avrätta allesammans. Det var naturligtvis omöjligt, för då skulle han inte ha tillräckligt med folk kvar för sin expedition. Till slut lät han avrätta en enda man, en spansk kapten, som dödat en portugisisk lots under myteriet. Ytterligare två personer dömdes att sättas iland på den öde kusten med mat för en tid framåt. De fick sedan klara sig bäst de kunde.

Möte med urinvånarna

Under den fortsatta vintern bröts enformigheten en dag av ett oväntat besök. I detta bistra område, som man hade trott var obebott, stötte några män på en underlig figur.

"Han var så stor att vi inte nådde honom längre än till midjan", skriver Antonio Pigafetta, som förde dagbok under resan.

Mannens stora fötter väckte speciell uppmärksamhet. Det portugisiska ordet för "storfot", patagao, fick ge namn åt hela området, Patagonien. Invånaren fick betala för sin nyfikenhet. Han och en annan patagonier tillfångatogs av Magellans folk för att föras hem och visas upp.

Under vintern gick ett skepp förlorat under en spaningsfärd, och därför var det med fyra skepp som Magellan i augusti 1520 gav order om uppbrott. I oktober när det började bli vår på södra halvklotet, kom han till ännu en vik som så många gånger förr. På nytt seglade fartygen in i ett okänt vatten.

Mardröm i Magellans sund

Magellan hade till sist funnit den passage han drömt om, men att passera den blev en mardröm. Sundet, som nu heter Magellans sund, är en labyrint av bukter, vikar och fjordar, där vinden kommer i plötsliga kast. På många ställen är det lätt att välja fel väg. Då kan labyrinten bli en dödsfälla.

Det tog 38 dagar för Magellan att segla igenom sundet. I de kalla nätterna syntes eldar brinna på stränderna. Det var invånarnas sätt att hålla sig varma. Än idag heter Sydamerikas södra del Eldslandet. Magellans sjömanskap bevisas av att han tog sig igenom det farliga sundet utan att förlora ett enda skepp. Det skulle ingen göra om på många år.

Till sist kunde några sjömän som sänts i förväg i en liten skeppsbåt, rapportera att de sett havet. Enligt Pigafetta brast Magellan i gråt av glädje.
Glädjen blev dock kortvarig. Det bästa skeppet i hans flotta hade sänts ut för att undersöka en del av sundet och kom aldrig tillbaka. Den spanske lotsen gjorde myteri, fängslade kaptenen och satte kurs hem mot Spanien.

Det var ett svårt slag. Ombord fanns stora matförråd. Redan tidigare hade Magellan gjort en hemsk upptäckt. De förråd han fört med sig var alldeles för små jämfört med vad han hade beställt. Någon hade lurat honom i Spanien, och nu höll maten på att ta slut.

Magellan beslöt att fortsätta ändå. Han trodde att det bara skulle ta några veckor att segla över havet på andra sidan Amerika. Precis som Columbus trodde han att jorden var mycket mindre än den är. Så med gott hopp om framgång styrde de tre skepp som fanns kvar ut för att segla över ännu en ocean.

Istället för några veckor tog färden över hundra dagar - utan mat och färskvatten.

Hunger och törst

"Vi åt skeppsskorpor som inte längre var skorpor utan skorpmjöl som kryllande av maskar", skriver Pigafetta.

"Mjölet stank av skeppsråttornas urin. Vi drack gulfärgat vatten som ruttnat sedan länge. Vi åt till sist för att inte dö av svält, till och med de bitar av oxläder varmed storrån var beklädd för att skydda tågvirket från nötning. Dessa läderstycken, som i åratal varit utsatta för regn, sol och vind, hade blivit så stenhårda att vi alltid måste låta dem släpa fyra till fem dagar i havet för att mjuka upp dem litet. Därpå lade vi dem en stund över kolelden, och sedan åt vi dem. Ofta åt vi sågspån från plankor."

Råttor blev så eftertraktade att de köptes för en halv gulddukat per styck, men inte ens då gick det att få tag i särskilt många.

Ett tjugotal man drabbades av en sjukdom; gommarna svällde upp, och de dog. Det var skörbjugg som drabbar personer som lever på vitaminfattig kost. Skörbjuggen skördade många offer under de första långa sjöresornas tid. Tidigare hade sjukdomen varit okänd till sjöss, eftersom fartygen inte kunde vara till havs så länge. Därför hann besättningsmännen gå i land innan sjukdomen bröt ut. Bland dem som dog fanns fångarna från Patagonien.

Tristess på Stilla havet

Förutom svälten fanns också den pinande enformigheten. Dag efter dag gled samma blåa hav förbi, samma ansikten på fartyget, samma dåliga luft i fartygets inre. Detta går att uthärda för den som vet vart han är på väg och ungefär hur lång tid resan tar. Men Magellan visste inte var han skulle hamna, och han hade tagit grovt miste när det gällde storleken på havet. När han trodde sig ha seglat förbi Japan hade han knappt seglat över en tredjedel av oceanen.

Det stilla vädret gjorde att havet fick namnet Stilla havet, något som senare sjöfarare skulle finna vara grovt missvisande. Men namnet har havet fått behålla.

Magellan hade tur på flera sätt. Om han inte hade skurit ner ransonerna under vinteruppehållet, skulle maten aldrig ha räckt och alla hans män ha svultit ihjäl. Vädret var dessutom ovanligt gynnsamt. Men han hade också otur, därför att han valde en av de ödsligaste rutterna över Stilla havet. Hade han valt en något annorlunda väg, hade han fått se några av Söderhavsöarna. De enda öar som expeditionen träffade på var så karga och ogästvänliga att Magellan döpte dem till De olyckliga öarna.

Marianerna och Filippinerna

Den 6 mars 1521 nådde dock Magellan öar där han kunde proviantera. Det var i sista ögonblicket; ombord var allt som kunde ätas uppätet. Öborna svärmade över skeppen och plockade med sig så många föremål att Magellan döpte öarna till Tjuvöarna, idag heter ögruppen Marianerna. Invånarna gjorde dock knappast skäl för tjuvnamnet mer än de vita främlingarna. I jakten på mat genomsökte Magellans män öbornas hyddor, och allt som kunde ätas bars bort.

Den 16 mars nådde Magellan Filippinerna. Åsynen av de guldsmycken som invånarna bar fick hans hjärta att banka. Nu kunde väl ändå inte Kina vara långt borta. Magellan utropade Filippinerna till spansk provins och började undersöka öarna.

Första människan runt jorden

På en liten ö, Massawa, sändes Enrique först i land för att skapa kontakt med invånarna. Det visade sig att Enrique förstod enstaka ord. Han hade kommit tillbaka till de trakter där hans eget språk talades efter att som första människa i världen färdats jorden runt. Magellans expedition hade fyllt gapet mellan Gamla och Nya världen.

Nu kunde själva Kryddöarna inte ligga långt borta. Men Magellan ville ändå undersöka den ögrupp han kommit till. Efter att ha bemästrat så många faror svek till sist hans omdöme. Magellan slöt ett vänskapsfördrag med kungen på ön Cebu. Kungen bad om hjälp för att anfalla en rival på ön Mactan, och Magellan var beredd att hjälpa till. Han sände ut sina män, och striden började.

Magellans sista strid

Besättningsmännen sköt från båtar med armborst och musköter mot öborna, men avståndet var för långt för att det skulle ha någon effekt. Närmare kunde båtarna inte komma på grund av de korallrev som omgav ön. Magellan hade med en styrka vadat mot stranden, och där blev det närstrid. Men öborna var långt överlägsna i antal.

Pigafetta var själv med i striden och skriver:

"Kaptenen fick sin högra fot genomborrad av en förgiftad pil, varefter han gav befallning om att retirera steg för steg. Men nästan alla av de våra tog nu brådstörtat till flykten, så att knappast mer än sex eller åtta stannade kvar hos honom."

Från alla håll kastades nu lansar och stenar mot Magellans trupp. Den gav sig tillbaka ut i vattnet för att nå båtarna. Men öborna följde efter, tog upp spjut som de kastat och kastade dem på nytt. Till sist fick Magellan ett slag i ansiktet.

Pigafetta berättar:

”I sin vrede stötte kaptenen genast sin egen lans i angriparens bröst, men lansen fastnade i den döda kroppen. Då kaptenen nu försökte dra sitt svärd, kunde han inte få ut det mer än till hälften, eftersom ett kastspjut förlamat hans högra arm. När fienden märkte detta, störtade de allesammans över honom, och en av dem tillfogade honom med ett svärd ett sådant sår i vänstra benet att han föll framstupa. Genast kastade sig alla öborna över honom och genomborrade honom med lansar och andra vapen som de hade. Så dödade de vår förebild, våra ögons ljus, vår tröst, vår trogne anförare."

Framme på Kryddöarna

Efter Magellans död föll expeditionen i bitar. Det var nu så lite folk kvar att det sämsta fartyget måste brännas. Sedan satte de två återstående skeppen kurs mot Kryddöarna och nådde verkligen det efterlängtade målet. Här lyckades de skaffa kryddor.

Men det ena fartyget var i så dåligt skick att kaptenen inte vågade försöka segla hem runt Godahoppsudden. Istället satte han segel för att försöka nå Panama. Men kraftiga motvindar tvingade skeppet tillbaka. När de för andra gången nådde Kryddöarna, tillfångatogs besättningen av portugiserna, som nått ögruppen från andra hållet.

Det andra skeppet hade gett sig av mot Spanien. Till kapten hade Sebastian del Cano utsetts. Ironiskt nog var han en av dem som deltagit i myteriet mot Magellan. Endast 47 man återstod nu av skeppets besättning, och försiktigt, för att undvika portugiserna, tog de sig hemåt. Detta var ju Portugals område.

På nytt började skörbjuggen härja, och flera besättningsmän dog på hemvägen. Läget blev så svårt att del Cano måste stanna vid Kap Verdeöarna utanför Afrikas västkust som hölls av portugiserna. Skeppets besättning försökte låtsas att de kom från Amerika. Men lögnen upptäcktes, och de ur besättningen som befann sig i land vid tillfället greps. Så det var bara med en handfull män del Cano kunde inleda den sista delen av den långa resan.

Magellans betydelse

Den 8 september 1522 anlände så Victoria, för så hette det enda skepp som klarat resan, till Sevilla i Spanien. Ombord fanns bara 18 män kvar av dem som rest ut. Resan hade tagit nästan på dagen tre år.

Som en ödets ironi hyllades den forne myteristen del Cano som hjälte och fick stora belöningar av Karl V. Portugisen Magellan glömdes nästan bort. Kryddorna ombord på Victoria gav vid försäljning tillräckligt med pengar för att täcka alla kostnader för hela expeditionen - och en liten vinst dessutom.

Magellans resa var längre än Columbus eller da Gamas och gick över jordens största ocean. Men den fick aldrig den stora betydelse som Magellan hade hoppats. Visserligen hade Spanien fått nya kolonier, däribland Filippinerna, som skulle förbli spanska till år 1898.

Men att segla Magellans väg till Kryddöarna visade sig alltför riskabelt. När spanjorerna i fortsättningen ville segla över Stilla havet, startade de från Mexiko. Och de rikedomar som i allt högre grad strömmade över Atlanten från Latinamerika till Spanien gjorde att intresset för Kryddöarna minskade, Spanien tycktes kunna bli en världsmakt utan kryddhandel.

LÄS MER: Magellan och den första världsomseglingen

LÄS MER: Bakgrunden till de europeiska upptäcktsresorna på 1400-talet

LÄS MER: Uppfinningar och teknisk utveckling under senmedeltiden

LÄS MER: Renässans, upptäcktsresor och en ny världsbild

LÄS MER: De stora upptäckternas tid

LÄS MER: Vetenskap, teknik och kommunikationer 1500-1776

LÄS MER: Sjöfart och sjökrigföring 1500-1776

LÄS MER: Upptäckare och upptäcktsresor