Aktionen var den första i vad som skulle visa sig bli en längre kampanj för att förbättra de kastlösas situation i landet. Genom hungerstrejken lyckades Gandhi bland annat få britterna att acceptera de kastlösas rätt att delta i politiska lokalval på samma villkor som sina landsmän.
Gandhis politiska kamp för sina landsmän började utomlands, i Sydafrika
Gandhis politiska engagemang för sitt hemland bottnade i en livslång passion för rättvisa och alla människors lika värde. Å ena sidan handlade det om orättvisorna mellan de etniska grupperna och kasterna inom landet och å andra sidan om det brittiska kolonialförtrycket.
Det som gjorde Gandhi så speciell i världshistorien var dock den ickevåldsstrategi, Satyagraha, som han anammade under sin tid i Sydafrika.
Satyagraha betyder ”att hålla fast vid sanningen” och är ett samlingsbegrepp för icke-våldsmotståndet vilket består av tre komponenter: Satya (sanning), Ahimsa (ickevåld) och Tapasaya (självpåtaget lidande).
Första gången Gandhi använde sig av metoden var när den sydafrikanska kolonialregimen infört en ny lag som tvingade alla indiska gästarbetare att registrera sig med fingeravtryck. Enligt Gandhi var syftet att marginalisera den indiska befolkningen och så småningom utvisa dem ur Sydafrika.
Gandhi uppmanade då sina landsmän att vägra lyda den nya lagen men att samtidigt utstå bestraffningarna istället för att använda våld i sitt motstånd. Den nya icke-våldsmetoden ledde till en flerårig kamp där många indier misshandlades, fängslades och dödades för sin vägran att följa den nya lagen.
Till slut väckte dock den allmänna opinionen i landet så starka reaktioner att de sydafrikanska myndigheterna tvingades till en kompromisslösning med Gandhi som ledde motståndet.
Gandhis icke-våldsstrategi och den civila olydnaden som motståndsform hade därmed fått fäste. I slutändan skulle den visa sig vara mycket effektiv. Metoden skulle hädanefter också inspirera en hel värld av proteströrelser som växte fram under efterkrigstiden.
Gandhi ledde kampen för Indiens självständighet
I Indien kom Gandhis politiska arbete att allt mer riktas in mot den brittiska kolonialismen och landets självständighetssträvanden. Efter andra världskrigets utbrott valde Gandhi att inte stödja Storbritannien med motiveringen att Indien inte kunde vara delaktigt i ett krig för frihet och demokrati när dessa begrepp förnekades indierna själva. I samband med det utformades ett definitivt krav på att Storbritannien omedelbart måste lämna landet och lämna över makten till indierna – ett krav som mynnade ut i proteströrelsen ”Quit India”. Denna folkliga rörelse blev dock våldsam med tusentals dödsoffer och hundratusentals arresteringar.
1942 arresterades hela styrelsen i Gandhis nationella kongressparti på grund av Quit Indias omfattande motstånd. Gandhi fick själv sitta i fängelse men släpptes efter två år på grund av dålig hälsa.
Efter krigsslutet 1945 lovade britterna att slutligen lämna över makten till indierna. I samband med det släpptes över 100 000 politiska fångar. Gandhi kunde därmed avbryta Quit India-rörelsen och återvända till förhandlingsbordet där det 1947 bestämdes att Indien skulle bli självständigt.
Men allvarliga samhällsproblem tornade upp omedelbart efter självständighetsförklaringen – inre spänningar som skulle hota landets hela existens.
Självständighet och etniska konflikter
Vid tiden för självständigheten höll Indien på att slitas sönder av inre etniska spänningar mellan den hinduiska majoriteten och den muslimska minoriteten. Britterna och starka krafter i det indiska politiska etablissemanget ville dela landet i en hinduisk och en muslimsk del. Gandhi satte sig mot detta, men majoriteten av Indiens muslimer var för en delning. Delningsplanen godkändes till slut som det enda sättet att undvika ett fullskaligt inbördeskrig. Pakistan var därmed fött.
Gandhi gjorde allt han kunde för att medla mellan hinduiska och muslimska ledare för att undvika fortsatt blodsutgjutelse. Men hans uppoffringar var otillräckliga eftersom klyftan mellan gruppernas ledare och folk var alltför djup. Bland annat restes krav på att alla muslimer skulle deporteras till Pakistan, något som förfärande Gandhi och som fick honom att inleda sin sista insats av civil olydnad. Han påbörjade återigen en hungerstrejk och krävde att allt våld mellan folkgrupperna måste upphöra.
Trots Gandhis insats kunde han och de hinduiska och muslimska ledarna inte förhindra våldet. Indien föll ner i ett inferno av våldsamt uppror där uppskattningsvis 600 000 människor dödades enbart i Punjab-regionen. Området ligger mitt på gränsen mellan Indien och Pakistan med miljoner muslimer och hinduer levandes sida vid sida. Våldet mellan grupperna ledde till en av historiens största folkomflyttningar där cirka 14 miljoner människor flyttade från det ena landet till det andra.
Gandhi fick se sitt Indien uppnå självständighet men mördades av en hindunationalistisk extremist under en promenad året därefter, 1948.
LÄS MER: Mahatma Gandhi
LÄS MER: Gandhi, icke-våldsprincipen och Indiens självständighet
LÄS MER: Gandhi inleder sin långa resa som frihetskämpe
LÄS MER: Civil olydnad
LÄS MER: Pacifism
LÄS MER: Kolonial frigörelse
Fakta om civil olydnadGandhi var föregångare när det gäller samhällsförändring genom civil olydnad. Begreppet civil olydnad är en form av aktivism – en vägran att följa myndighetsbeslut genom aktivt motstånd men utan att använda våld som bryter mot lagen. Metoden kan användas när en samhällsmedborgare inte anser sig ha möjlighet att på laglig väg uppnå sina mål. Idén sägs ha uppkommit i 1800-talets USA där den amerikanske författaren Henry David Thoreau vägrade betala krigsskatt som en protest mot slaveriet och förtrycket mot indianerna. Även Karl Marx ska ha organiserat en kampanj för skattevägran mot den tyska regeringen under 1848. Enligt Thoreaus teori ingick i den civila olydnaden att också ta straffet som kunde bli konsekvensen av aktionen. Detta anammade Gandhi senare i sina aktioner vilket ledde till att han periodvis fick sitta i fängelse. Thoreau menade att medborgarnas lydnad mot staten är det största problemet när det gäller samhällsförändring. Den civila olydnaden är därför, enligt Thoreau, den mest effektiva lösning för att få till stånd förändringar i samhället. En annan känd opinionsbildare och aktivist som ägnade sig åt civil olydnad var Martin Luther King som inspirerades av Gandhi och antog dennes ickevåldsstrategi i sin kamp för de svartas medborgerliga rättigheter i USA. Liksom Gandhi blev han mördad för sin sak. Trots detta anses den civila olydnaden som metod ha haft stor framgång genom historien vilket Gandhis och Kings aktioner visar. Gandhi lyckades frigöra Indien från kolonialismen och i USA uppnåddes de medborgerliga rättigheter som King hade slagits för.Även i Sverige har metoden använts och 1999 kom SOU (Statens Offentliga Utredningar) fram till att civil olydnad ”kan bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin”. Den svenska arbetarrörelsen använde i sin ungdom också civil olydnad genom att gå ut i strejk trots att det då var olagligt. Ett annat mer modernt exempel på civil olydnad som ofta används i Sverige idag är att härbärgera och gömma flyktingar som annars skulle ha blivit utvisade.
|
