I tjugofem dagar hade den franska armén varit instängd i Dien Bien Phu. Det var bara en tidsfråga innan general Henri Navarre skulle tvingas kapitulera. Den kommunistiska befrielserörelsen Viet Minh stod som vinnare, det franska kolonialväldet i Vietnam inför sitt sammanbrott. Vad spelade detta för roll? Vad hade egentligen Vietnam och Indokina för strategisk betydelse? Varför behövde människor i den fria världen bry sig om dessa avlägsna områden?
Under Vietnamkriget använde USA stora förband av helikopterburet infanteri som kunde flygas in och landsättas var de än behövdes. Men fienden var ändå svår att komma åt och förde under hela kriget ett framgångsrikt gerillakrig.
Dominoteorin
Journalisten Robert Richards från Copley Press ställde frågorna. USA:s president Dwight Eisenhower tänkte ett par sekunder innan han svarade. Efter ett par svepande formuleringar om "viktiga råvaror" och "fientliga diktaturer" kom han fram till sin egentliga poäng:
"Slutligen finns det en mer vittgående aspekt som man skulle kunna kalla "de fallande dominobrickornas princip". Du har satt upp dominobrickor i en rad, du välter den första, och då vet du att den sista brickan i raden väldigt snart också faller omkull."
Denna princip gällde också när det kom till kommunisternas framfart i Sydostasien, hävdade presidenten. Om kommunismen segrade i Franska Indokina skulle snart även Burma falla i de rödas händer; sedan stod Thailand i tur, därefter resten av den sydostasiatiska halvön, därefter Indonesien, och sedan skulle kommunismen kunna ta över...
ANNONS
Så föddes dominoteorin vid en pressträff i Vita huset den 7 april 1954. Med den skulle USA motivera de kommande decenniernas krigföring i Sydostasien. Tjugo år senare hade liknelsen om de fallande spelbrickorna, omsatt i praktisk politik, kostat omkring två miljoner vietnameser livet.
Bild: Beao Dominoteorin var en term som användes av främst USA under det kalla kriget. Teorin innebar att om kommunisterna lyckades överta ett land utan att USA ingrep, skulle fler länder riskera att ge efter för kommunisterna eftersom de skulle se att de inte kunde vänta sig någon hjälp. Föll en bricka, ett land, så skulle den dra med sig flera andra i fallet.
Bakgrunden till Vietnamkriget
Instoppad i ett nötskal är historien denna: Vietnam blev 1885 en del av kolonin Franska Indokina. När Japan invaderade området 1940 kunde den franska administrationen leva vidare eftersom Frankrike var ockuperat och därmed i praktiken allierat med andra världskrigets axelmakter Tyskland och Japan.
Året därpå bildades den väpnade rörelsen Viet Minh, som under Ho Chi Minhs ledning framgångsrikt slogs mot japanerna. Efter andra världskrigets slut inledde Viet Minh ett befrielsekrig mot de franska trupperna, som tvingades kapitulera vid Dien Bien Phu den 7 maj 1954. Vid den följande fredskonferensen i Genève blev Laos, Kambodja och Vietnam självständiga. Vietnam delades tillfälligt i en nordlig del styrd av Viet Minh, och en sydlig del där antikommunisten Ngo Dinh Diem, som stöddes av västmakterna, tagit makten.
Senast sommaren 1956 skulle fria val hållas i ett enat Vietnam. Det rådde inget tvivel om att Viet Minh skulle vinna. Rörelsen hade ett brett folkligt stöd efter befrielsekrigen.
ANNONS
Men det blev inga val. Efter en riggad folkomröstning (i Saigon fick han 133 procent av rösterna) proklamerade Diem en sydvietnamesisk stat. Till dess hjälp skickade USA "militära rådgivare" som blev allt fler i takt med att befrielserörelsen FNL nådde allt större framgångar i sitt gerillakrig mot Sydvietnams armé. 1961 hade USA tusen militärer i Sydvietnam, året därpå var de niotusen. Ansvarig för denna upptrappning var den nye presidenten John F Kennedy. I en tv-intervju slog han fast, tillfrågad om han trodde på sin företrädares dominoteori:
"Jag tror på den. Förlusten av Vietnam skulle ge intrycket att framtiden i Sydostasien låg i kommunisternas händer."
Så småningom började Kennedy ändå tvivla på om insatsen i Vietnam var värd besväret. Hösten 1963 luftade han flera gånger sin oro över att USA höll på att dras in i ett krig som man inte kunde vinna. I november, just innan han gav sig av till Texas på den resa som skulle bli hans död, gav Kennedy en av sina rådgivare ett uppdrag:
"Jag vill ha en djuplodande studie av varje tänkbar möjlighet vi har i Vietnam, inklusive att dra oss helt ur. Vi måste granska hela den här frågan förutsättningslöst."
ANNONS
Ingen vet vad som hade hänt om John Kennedy fått leva. Ingen vet hur han hade hanterat Vietnam under en andra mandatperiod. Vad vi vet är att efterträdaren Lyndon Johnson beslöt skicka stridande förband till Vietnam. Sammanlagt tjänstgjorde mer än tre miljoner amerikaner i Vietnamkriget, 58 220 av dem stupade. Kriget skördade mångdubbelt fler civila dödsoffer.
USA:s användning av kemiska och biologiska vapen väckte internationell vrede och Vietnamkriget födde en dittills aldrig skådad proteströrelse både inom och utom USA. 1965 svarade 24 procent av de tillfrågade amerikanerna ja på frågan om president Johnson gjorde ett misstag när han skickade trupper till Vietnam. 1971 betraktade sju av tio amerikaner Vietnamkriget som ett misstag.
Vid det laget hette USA:s president Richard Nixon. Han betonade vikten av att vinna kriget i Vietnam och gav samtidigt dominoteorin globala proportioner:
"Om Amerika skulle misslyckas - det första nederlaget i vår nations historia - skulle följderna bli katastrofala: förtroendet för Amerikas ledarskap skulle hotas liksom överlevnaden för fred och frihet över hela världen."
Efter tre år insåg Nixon att kriget var förlorat. Han kungjorde att den amerikanska insatsen i Vietnam skulle avslutas och i januari 1973 undertecknades fredsavtalet. Regimen i Sydvietnam lämnades att klara sig själv vilket den inte gjorde. Den 30 april 1975 föll Saigon.
Den största felbedömningen i USA:s politiska historia
Bortsett från ett fåtal historiker på högerkanten som anser att kriget var viktigt och hade kunnat vinnas om militären bara fått tillräckliga resurser, råder bred enighet om att Vietnam är den största felbedömningen i USA:s politiska historia. I sin bok Explaining America´s Lost War sammanfattar Gary Hess de mest grundläggande misstagen:
För det första var kriget illegalt. USA hade skrivit under Genèveavtalet om en enad Vietnamesisk stat och fria val senast 1956.
För det andra felbedömde USA:s politiker Vietnams karaktär och historia. Man sa sig stödja den "sydvietnamesiska nationen" men Vietnams nationella identitet var inte uppdelad i nord och syd.
För det tredje underskattade USA sin motståndares styrka. Nordvietnams ledare Ho Chi Minh åtnjöt prestige i hela landet efter att ha lett befrielsekampen mot Japan och Frankrike.
För det fjärde stod det snabbt klart att läget i Vietnam inte förändrades av den dramatiska militära upptrappningen.
För det femte överskattade man Vietnams strategiska betydelse. Redan 1966 skrev diplomaten George Kennan, en av arkitekterna bakom USA:s hårda linje mot Sovjetunionen under 1950-talet, att "en kommunistisk kontroll över Sydvietnam inte skulle innebära så stor fara för USA att det motiverar ett direkt militärt ingripande".
För det sjätte var krigföringen så brutal att den ofrånkomligen måste drabba i första hand civila. I Vietnam fälldes fler bomber än under hela andra världskriget. Bruket av kemiska och biologiska vapen gjorde också att USA framstod som den moraliskt underlägsna parten.
För det sjunde gav Dwight Eisenhower Vietnamkriget en ideologisk förklaring som i praktiken blev en fälla för hans efterträdare. Dominoteorin gjorde kriget till en amerikansk prestigefråga.
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas Den märkligaste boken i världen & andra mysterier. Bokens webbplats
I veckans avsnitt av I fokus berättar Mattias Axelsson (gymnasielärare i samhällskunskap, historia och religion) om talibanerna i Afghanistan. Vilka är de? Vad vill de? Var kommer de ifrån?
