Östfronten under andra världskriget

Tyskarna ryckte snabbt framåt och rev upp stora hål i Röda arméns försvar. Hela armégrupper inringades och utplånades.

Röda arméns generaler kunde inte mäta sig med de tyska officerarna. Sovjetledaren Stalin hade under 1930-talet rensat ut och låtit avrätta en stor del av Röda arméns bästa officerare på misstanken att de konspirerade mot honom.

Dessutom hade Stalin vägrat att tro på sina spioners varningar om att Tyskland förberedde en attack. 1939 hade Tyskland och Sovjetunionen skrivit under en pakt där de lovade att inte angripa varandra. Stalin var övertygad om att Hitler skulle hålla sitt löfte. Än idag finns det i Moskva bevarade spionrapporter som varnar för angreppet. På en del rapporter har Stalin själv skrivit "Dumheter".

- Det är nog ingen överdrift att säga att kriget med Ryssland kommer att vara över på två veckor, skrev en tysk general i sin dagbok.

I slutet av juli föll Smolensk. Hitler var nu så säker att han lät en del av sin industri gå över till att bygga u-båtar i stället för stridsvagnar.

Hitler gav dessutom order om att tyskarna skulle koncentrera sig på Ukraina i stället för Moskva. På så sätt skulle Ukrainas väldiga åkrar hamna under tysk kontroll.

Återigen protesterade flera generaler. Moskva var viktigare, sa de. Därifrån kontrollerades järnvägsnätet. Dessutom var det en viktig symbolhandling att inta Moskva, Sovjetunionens och kommunismens huvudstad. Hitler lyssnade inte nu heller. I september tog tyskarna 600 000 fångar tillsammans med enorma mängder krigsmateriel i slaget om Kiev, Ukrainas huvudstad.

Anfallet mot Moskva

Angreppet mot Ukraina gjorde att attacken mot Moskva inte kunde återupptas förrän den 2 oktober. Samma dag föll de första snöflingorna - ett varsel om att historien höll på att ändra kurs.

Trots att sommarvädret i oktober övergick till regn, som förvandlade vägarna till lera, ryckte tyskarna stadigt framåt. Men i november började kylan komma på allvar. Det ställde till kaos bland de tyska trupperna som bara hade sommarutrustning. Hitler hade varit så säker på att kriget skulle vara slut före vintern att han inte vinterutrustat sina trupper.    

I själva verket hade tyskarna ryckt fram så fort att det hotade hela företaget. I slutet av november 1941 behärskade tyskarna ett område som var tre gånger Frankrikes yta. Leningrad var omringat, en belägring som skulle kosta 1 miljon människor livet. Tyskarna utanför Moskva kunde se stadens kyrktorn glimma på avstånd.

Men den tyska krigsmakten kunde inte klara av logistiken, dvs att förse trupperna med mat, proviant, ammunition och bränsle. De ryska vägarna var usla, ofta bara leriga spår. Järnvägarna var nästan förstörda. En stor del av transporterna skedde med hästdragna vagnar. Tyskarna hade inte nog med bensin till sitt infanteri och sin transporttjänst. Det innebar att reservdelar inte kunde skickas fram i tillräcklig mängd till stridsvagnar och flygplan.

Att avvärja angreppet mot Moskva krävde dock en yttersta ansträngning från Sovjetunionen. När man idag åker mellan Moskvas internationella flygplats och centrum, passerar man tre stora röda kors av järn. De markerar den närmaste plats de tyska stridsvagnarna kom Moskvas centrum. Tyskarna hade medaljer färdiga att delas ut efter Moskvas fall och hade transporterat fram stenblock för att bygga ett monument. I Moskva minerades Bolsjojteatern, så att Hitler inte skulle kunna hålla något triumftal där. Många höga sovjetiska tjänstemän flydde.

Men Stalin stannade kvar. De sista 16 milen mot Moskva hade kostat tyskarna 250 000 man. Tyskarnas generalstabschef Halder varnade: - Vi har nått gränsen för vår mänskliga och materiella förmåga.

Röda armén slår tillbaka

Den 6 december gick Stalin till motangrepp. Han hade fått 20 stridsvana divisioner från östra Sovjetunionen, där de bevakat Japan. Japan hade dock inga planer på att angripa Sovjetunionen, sa Stalins spioner, och denna gång trodde han på dem.

Temperaturen hade nu fallit ner mot 30 grader minus, och de tyska soldaterna mötte allt hårdare motstånd. Stalin hade en ny generalstabschef, Zjukov, lika hård som sin ledare.
Flera gånger var den tyska fronten nära att kollapsa under de allt hårdare angreppen. De tyska generalerna bad att få retirera, men Hitler vägrade.

- Ni måste gräva ner er där ni är, löd hans order. Varje kvadratmeter land måste försvaras.

De sovjetiska trupperna lyckades tränga tillbaka tyskarna 150 kilometer innan vintern till sist blev så hård att inte ens Röda armén kunde strida längre.

Hitlers missbedömningar
- och Stalins

Hitler hade gjort flera felbedömningar inför och under Operation Barbarossa. En var att han missbedömt Sovjetunionens styrka och dess möjlighet att få fram nästan obegränsade mängder med soldater. Hitler brydde sig heller inte om rapporter om hur många stridsvagnar Sovjetunionen kunde bygga.

Det blev de tyska soldaterna som fick upptäcka att de sovjetiska stridsvagnarna KV och T-34 var bättre beväpnade än deras egna.

Men Stalin gjorde också allvarliga felbedömningar. Under våren 1942 lät han flera gånger sina arméer angripa de tyska ställningarna. Stalins generaler var emot, men han ville inte lyssna. I söder kostade ett försök att återta staden Kharkov 200 000 man och en stor del av Röda arméns stridsvagnar. På våren hade Stalins olika attacker kostat nästan 1 miljon man livet.

Våren 1942 hade Hitler dragit upp nya planer. Operation Blå var en fortsättning på Barbarossa. För ögonblicket skulle det starkt befästa Moskva lämnas i fred. Tyska trupper skulle erövra Donområdet, Stalingrad och sedan gå ner genom Kaukasus ända till Turkiets gräns. Andra tyska trupper skulle gå genom Nordafrika och jaga bort britterna från Egypten och Suezkanalen. Därefter skulle Mellersta Österns oljefält erövras och tyskarna få all olja de behövde.