Ingår i en artikelserie

Ostindiska kompaniet, del 2 : Livet ombord och resornas betydelse

Livet ombord på ostindiefararna var hårt och farligt. Många av besättningsmännen insjuknade eller dog på den långa färden. Men för Ostindiska kompaniets ägare inbringade varje lyckad resa en stor förmögenhet efter att de medförda exotiska varorna blivit sålda.

Bild: Sjöfartsmuseet Akvariet, Göteborg

Skeppet Wasa, som deltagit i 1788–1790 års sjötåg under Gustav III:s ryska krig, utnyttjades för resan till Kina 1803-1805.

Det hårda livet ombord

Livet ombord på ostindiefararna var hårt. Av en genomsnittlig besättning på 150 man var det många som dog eller blev sjuka under vägen. Kyla, fukt och stormar utgjorde risker för alla män ombord, men hårdast drabbade var matroserna och jungmän. Det var inte ovanligt att matroser föll överbord vid arbetet uppe vid riggen. Men den största orsaken till att så många dog under resans lopp var den bristfälliga hygienen ombord och den dåliga, vitaminfattiga maten.

Det rådde sträng hierarki ombord och de olika rollerna var noga definierade. Varje man hade sin plats. Längst upp i hierarkin fanns superkargörerna, 2-4 i antal per expedition, som representerade Ostindiska kompaniets direktion. Dessa ledde expeditionen, hade hand om ekonomin och skulle föra noggrann dagbok.

ANNONS

Ansvaret för seglatsen, skeppet och besättningen vilade på kaptenen, som till sin hjälp hade styrmän och underofficerare. Ombord fanns även olika sorters hantverkare, fältskären, skeppspredikanten, buteljören, hovmästaren, kockar samt skeppspojkarna som passade upp på de förnäma herrarna ombord.

Matroser och jungmän skötte det tunga arbetet ombord, både med skeppet, med vattenförrådet och senare med lasten. De skulle också bemanna kanonerna om skeppet råkade ut för sjörövare. Någon större lön för mödan kunde matroser och jungmän inte räkna med.

Manskapet sov på övre däck, i hängkojor som spändes upp när det behövdes. Maten åts ur ett gemensamt fat, som serverades till hela backlaget på 7-9 personer. Ju högre befattningen var ombord, desto fler privilegier kunde man åtnjuta. Superkargörerna åtnjöt egna hytter i aktre delen av skeppet, hade egen kajutkock och hovmästare och åtnjöt betydligt bättre mat och dryck än resten av besättningen. Men frosseri var inte tillåtet här heller.

Bild: D.O.G.A.

Del av Ostindiska kompaniets huvudkontor på Norra Hamngatan i Göteborg. Huset uppfördes 1762 av Ostindiska kompaniet. Idag inhyser de gamla byggnaderna bl.a. Göteborgs stadsmuseum.

Regler och föreskrifter reglererade det mesta gällande livet ombord. Så kunde kaptenen ”skäligen aga och näpsa låta den gensträvige, uppstudsige och late” men det ålog honom också att se till att befälen inte behandlade besättningen illa. Vanliga överseelser som olydnad mot befäl, stöld, fylleri och spel om pengar bestraffades med allt från rumsarrest till piskrapp.

En dyrbar last

Varorna som fördes hem från Kina var inte bara till inhemsk försäljning - 7/8 av lasten exporterades vidare till andra länder i Europa.

Det var främst te, kryddor, porslin och siden som utgjorde lasten, men den kunde även innehålla pärlemor, rottingmöbler, leksaker, solfjädrar, lacksaker och andra prydnadssaker.

ANNONS

De kinesiska varorna var mycket populära i Sverige på 1700-talet, särskilt porslinet var eftertraktat. Så kunde en vanlig expeditions skeppslast innehålla så mycket som 250 000 porslinspjäser. Porslinstillverkningen var en stor exportnäring i Kina. I Ch’ing-te-Chen, 100 mil norr om Kanton, arbetade vid tiden 18 000 krukmakarfamiljer med att göra porslin till europeiska familjer på löpande band. Den mer förmögne köparen kunde låta en konstnär utforma en dekor hemma i Sverige och sedan låta tillverka porslinet på beställning under skeppets uppehåll i Kanton.

Bild: Sjöfartsmuseet Akvariet, Göteborg

Kinesiskt porslin var modernt i svenska hem på 1700-talet. Vid bärgningar av ostindiefararen Götheborg har man hittat dessa vackra pjäser.

En blomstrande tid för Göteborg

Det har ifrågasatts om Ostindiska kompaniet tillförde någonting till Sveriges ekonomi, vilket var den ursprungliga tanken från den svenska regeringens sida. Men staden Göteborg blomstrande under Ostindiska kompaniets epok.

Från 1753 och framåt drev man kompaniet som ett aktiebolag och nu kunde inte bara förmögna handelsmän köpa in sig i bolaget utan även politiker, köpmän och välbeställda borgare. Men framför allt kom flera av direktörerna att skapa stora förmögenheter under sin tid på kompaniet och med sina donationer kom de att sätta sin prägel på Göteborg. Så kunde Sahlgrenska sjukhuset grundas med hjälp av Niclas Sahlgrens donation och William Chalmers donerade pengar till en verkstadsskola som kom att utvecklas till Chalmers tekniska högskola.

För den som vill få en verklighetstrogen känsla av livet ombord under en expedition till Kina rekommenderas ett besök på det nybyggda skeppet Ostindiefararen Götheborg.

LÄS MER: Svenska Ostindiska Kompaniet (artikelserie)

LÄS MER: Ostindiska kompaniet

LÄS MER: Frihetstidens Sverige 1719-1772

Text: Kerstin Ackerhans

ANNONS

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Hur var livet ombord på ostindiefararna och vilka risker och svårigheter stod besättningen inför under resorna?
Redogör kortfattat för hur besättningen var indelad (yrken och befattningar).
Hur bestraffades olydnad och andra överträdelser ombord på ostindiefararna?
Vilka var de huvudsakliga varorna som fördes hem från Kina av Ostindiska kompaniet?
Hur påverkade Ostindiska kompaniets verksamhet Göteborgs utveckling under 1700-talet och början av 1800-talet?
Nämn några spår av Ostindiska kompaniet och dess medarbetare som finns kvar än idag i Göteborg?

Fundera på:

Skulle man kunna påstå att Ostindiska kompaniets historia och dess inverkan på Göteborgs utveckling är ett exempel på globaliseringens tidiga skeden? Motivera ditt svar.

Artikelserie om Svenska Ostindiska Kompaniet

Bild: SO-rummet.se

+ Visa hela artikelserien

Senast uppdaterad: 11 november 2023

Publicerad: 13 september 2013

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio