Skolan i Sagres
Henrik har fått tillnamnet Sjöfararen. Det är ett underligt tillnamn på en man som bara gjorde två sjöresor i sitt liv och ingen längre än den över det smala sundet till Afrika. Henrik har dock inte fått sitt tillnamn för att han själv gjorde långa upptäcktsresor utan för att ha sett till att de blivit verklighet.
I Sagres i Portugals sydvästra hörn ska Henrik enligt legenden ha grundat en sjöfararskola. Där ska kartritare, geografer och astronomer ha arbetat. Kunskap från expeditioner till havs samlades in och fördes vidare till nästa expedition. Metodiskt samlades alltmer kunskap in. På skolan hölls kurser för portugisiska styrmän. De lärde sig att tyda stjärnhimlen för att få veta hur långt de seglat och hur kompassen användes.
Men det var inte fråga om att dela med sig kunskapen till andra länder. Portugiserna höll sina upptäckter strängt hemliga.
Fanns det någon skola?
Senare historiker har kritiserat den här bilden av Henrik. Det är först i efterhand som han har beskrivits som en oerhört lärd och djupsinnig man. En del av hans rykte har skapats av den krönikör som Henrik hade anställd hos sig.
Ingen av Henriks samtida talar heller om någon sjöfartsskola. Den beskrivs första gången på 1600-talet av en engelsk historiker. Det kanske inte fanns någon skola alls, i den betydelse vi lägger i ordet.
I efterhand har de portugisiska expeditionerna till Afrikas västkust beskrivits som delar i en stor plan: att finna sjövägen till Indien. Men från början var resorna till Afrika en bisak jämfört med Henriks intresse för Kanarieöarna. Först så småningom visade det sig att det var lättare att komma åt guld och slavar genom regelbundna besök i Afrika.
Den fruktade udden
Långsamt och försiktigt började Henrik Sjöfararens expeditioner utforska den afrikanska kusten. Hans kaptener vågade sig förbi Kap Nun och fann att havet på andra sidan såg ut som vanligt. Men istället för att fortsätta blev de oroliga för vad som kunde ligga bakom nästa udde, Kap Bojador. I tolv år skickade Henrik Sjöfararen expeditioner som skulle segla runt Kap Bojador, men ingen vågade.
- Varför måste vi gå över gränser som våra förfäder satt? sa sjömännen enligt en krönikör.
År 1433 lät Henrik Sjöfararen sin sköldbärare Gil Eannes ta befälet över ett skepp med order att segla förbi den fruktade udden. Det gick inte bättre för Eannes - han vågade inte heller.
När Eannes kom hem, fick han en sådan utskällning att han nästa år gav sig iväg igen. Nu fruktade han Henriks vrede mer än udden. 1434 passerade Gil Eannes Kap Bojador och vände nästan genast hemåt. Men udden var passerad och Eannes hjälte.
Guldfloden?
Sjömil för sjömil vågade sig de portugisiska upptäcktsresandena allt längre söderut utmed Afrikas västkust. Affonso Baldaya kom år 1436 till något som han trodde vara en flodmynning. I glädjen kallade han sin upptäckt Rio d'Ouro, Guldfloden, eftersom han trodde sig ha nått den legendariska floden. I själva verket hade han upptäckt en havsvik.
För att undersöka den nya platsen sände Baldaya två unga män inåt landet för att leta efter tecken på mänskligt liv. Några mil inåt landet mötte de ett tjugotal män beväpnade med spjut. Dessa kastade spjuten och sårade en av ynglingarna i foten. Men de båda kunde ändå ta sig tillbaka till skeppet.
De vitas slavjakt börjar
År 1441 sändes två nya fartyg ut längs kusten. I närheten av Rio d'Ouro begav sig kaptenerna ut på slavjakt. Slavjägarna fann en boplats, överföll den och tog tio människor till fånga. Därmed hade de vitas slavjakt i Västafrika inletts - en jakt som skulle vara i århundraden och kräva miljoner människoliv.
Några av de slavar som portugiserna tog lovade att själva betala tio slavar om de blev fria.
Nästa år sändes en ny expedition till samma trakt. Resultatet blev lyckat. Förutom de extra slavarna fick Henrik Sjöfararens utsände köpa guldsand och strutsägg. Äggen fick prinsen att äta, och enligt en text från den tiden tyckte han att de smakade alldeles som färska hönsägg. Ännu nöjdare blev han med guldsanden. Den tycktes visa att hans fartyg var på väg att finna det legendariska guldriket.
Ensamrätt på handeln
Under åren som följde sändes allt fler expeditioner längs Afrikas västkust. På en av öarna i Arguinbukten byggdes ett fort. Så mycket guld som Henrik drömt om blev det inte, men handeln med varor som slavar och guld blev allt betydelsefullare. Speciellt slavhandeln kom att bli mycket lönande. Henrik Sjöfararen hade fått påven att godkänna resorna som korståg, och deltagarna fick automatiskt förlåtelse för de synder de begick. Henrik hade också skaffat sig ensamrätt på både handel och sjöfart längs Afrikas västkust.
År 1445 hade ytterligare två uddar på Afrikas kust passerats: Kap Blanco som fick sitt namn av den bländande vita sanden och Kap Verde - Gröna udden. Där ligger i dag Senegals huvudstad Dakar. När sjöfararna passerat Kap Verde, kunde de se hur kusten började svänga åt öster.
Möte med nomader
Var portugiserna på väg att runda Afrika? Svaret var nej. Att runda Afrika var en längre färd än någon ännu kunde föreställa sig. Kaptenerna som Henrik sände ut hade också i uppdrag att undersöka länderna som de kom till. Med hjälp av tolkar försökte portugiserna få kontakt med de olika folk som levde längs Afrikas kust. Kapten Juan Fernandez gick iland vid Kap d'Ouro och stannade i sju månader. Han berättade hur nomader drog omkring och aldrig stannade längre än åtta dagar på samma ställe. Fernandez berättade också om deras matvanor:
"Den viktigaste födan är mjölk, och den ger de också till sina hundar och hästar. Och vid kusten äter de ingenting annat än fisk, rå eller torkad."
När en ny expedition sändes ut för att hämta Fernandez, fann männen honom så brunbränd att de inte kände igen honom.
Något guldland hittade inte Fernandez heller, men han kunde berätta att förnäma personer hade guld.
Konkurrenter
Fjorton år efter det att Kap Bojador rundats hade 41 fartyg seglat förbi udden och vidare längs kusten. När portugisiska skepp började återvända från Afrika med värdefulla laster lockades sjöfarare från andra länder förstås att resa dit. Medtävlare började ge sig in i områden som Portugal och Henrik Sjöfararen vant sig vid att betrakta som sina egna. Det var främst Spanien som nu konkurrerade om nya områden.
Portugal bad påven om hjälp. I århundraden hade han varit en sorts överdomare i tvister mellan kristna nationer. Påven beslutade att alla öar söder om Kap Bojador skulle tillhöra portugiserna. Men det var ett beslut som andra länder, främst Spanien och England, inte kunde godta.
Guldlandet Mali
Henrik Sjöfararen fortsatte att leta efter Guldlandet, och 1457 sände han ut Diogo Gomes. Han seglade uppför Gambiafloden för att komma till den guldstad som han nu trodde sig veta hette Cantor. Men uppströms var floden alltför smal för fartyget, och istället skickades några få man uppför floden.
När ryktet spreds att det fanns kristna i staden, kom folk från alla håll för att titta på dem. Många av de nyfikna hade intressanta saker att berätta.
Gomes fick veta att om detta inte var guldlandet, så var det bra nära. Hit kom karavaner från Nordafrika. Landet med guldgruvorna sades heta Mali, och kungen skulle bo i staden Kukia. Han skulle utanför sitt hus ha ett guldblock som var så stort att 20 man inte kunde flytta det. Kungen brukade binda sin häst vid guldblocket.
Men Gomes skulle inte heller nå till guldlandet. Klimatet var osunt, och hans män började bli sjuka. När han kom tillbaka till fartygen, hade besättningarna drabbats av feber.
"På ett fartyg var nio döda och på det andra fem", skriver Gomes. Han tyckte att det var bäst att återvända hem.
Tre år senare dog Henrik Sjöfararen i Sagres. Han hade då öppnat dörren till Atlanten för de europeiska upptäckarna.
De verkligt stora upptäckterna återstod, men historierna om kokande hav och hemska odjur hade visat sig osanna. Allt fler upptäckare och nationer kastade sig in i kampen om de rikedomar som tycktes vänta bortom horisonten.
LÄS MER: Upptäckare och upptäcktsresor
LÄS MER: Henrik Sjöfararen lade grunden för de portugisiska upptäcktsresorna
LÄS MER: Bakgrunden till de europeiska upptäcktsresorna på 1400-talet
LÄS MER: Bartolomeu Diaz och vägen runt Afrikas sydspets
LÄS MER: Portugal härskade på Indiska oceanen under 1500-talet
