Men så, när kriget mot Sovjetunionen år 1941 tycktes vara nära att vinnas, beslöt sig den tyska ledningen för att passa på att utnyttja vad som uppfattades som ett historiskt tillfälle. Som historikern Christopher R. Browning har uttryckt det var det då som man tog steget från tanken om att ”någon gång, på något sätt” göra sig av med alla judar, till ”massmord, genast”.
Förintelsens ideologiska rötter
Folkmord är i sig inget nytt i mänsklighetens historia. Genom tiderna har starkare folkgrupper i olika epoker och under olika omständigheter dödat sina fiender i stor skala. Inte minst gjordes detta av just tyskar i södra Afrika, i början av 1900-talet, då folkgrupperna Hereros och Namakwa utsattes för angrepp som på vissa sätt kan jämföras med förintelsen av judar och romer i Europa. Den erfarenheten, och liknande av andra kolonialmakter, kan sägas ha öppnat dörren för vad som sedan hände i Europa.
Ändå kan man hävda att det finns något unikt över nazisternas försök att utrota det judiska folket, som skiljer det från de flesta folk mord i historien. Det handlade inte om att en gång för alla besegra en reell, fysisk fiende, som kunde tänkas hota ens eget maktmonopol (även om nazisterna gärna vill motivera saken på det sättet; de ansåg sig vara ansatta av fiender från alla håll). Deras agerande mot judar, och mot andra folk som ansågs underlägsna, var på ett sätt en konsekvens av och en kulmen på de rasistiska tankar som fått allt större spridning under 1800-talet, och det inte bara i Tyskland. Redan 1913 hade en författare i USA lagt fram ett förslag på vad som bokstavligen kallades ”en slutlig lösning”, som innebar att landets svarta befolkning skulle antingen deporteras, steriliseras eller – fysiskt utrotas. Detta var alltså tankar som låg i luften. Indianer, svarta, judar: alla kunde beskrivas som ”utdöende raser”, som måste förintas.
Tyska nationen skulle renas från sin judiska historia
Men när det gäller just nazisternas behandling av judarna fanns dessutom ytterligare ett annat inslag. Som Alon Confino beskriver det i boken A World Without Jews, The Nazi Imagination from Persecution to Genocide, handlade förintelsen av judarna inte bara om att man ville utrota ett visst antal fysiska människor. Det handlade också om att nazisterna ville göra slut på en hel kultur, med tusenåriga rötter, dessutom en kultur som på många sätt var djupt förbunden med ”tyskheten”. Det var ett slags kulturell revolution – den tyska nationen skulle befrias från sin judiska historia och på det sättet kunna stiga in i en ny och bättre värld, fri från det förflutnas mörka skuggor.
När andra världskriget till sist tog slut visade det sig hur långt dessa vanvettiga fantasier hade lett den nazistiska staten. Närmare sex miljoner judar hade dödats, varav nästan hälften i olika förintelseläger. Eller som Heinrich Himmler uttryckte det i ett tal 1944: ”Uppdraget har blivit utfört, det finns inte längre någon judisk fråga.”
LÄS MER: Förintelsen
LÄS MER: Heinrich Himmler
LÄS MER: Judeförföljelserna och Förintelsen
LÄS MER: Antisemitismen och Förintelsen (artikelserie)
