Var första världskriget oundvikligt?

1914 var Europas stormakter indragna i ett komplicerat allianssystem (med två block) som en försäkring om hjälp i händelse av krig. Men var första världskriget oundvikligt och vilka bar största skulden till att kriget bröt ut? För att kunna resonera kring de frågorna måste vi först ge en kort sammanfattning av krigets orsaker.

Bild: Arne anka

Karta över militära allianser i Europa år 1914. Klicka på länken så ser du en högupplöst karta.

Skuldfrågan och några orsaker till första världskriget

Många trodde att en kommande kraftmätning var ofrånkomlig

Den dominerande uppfattningen bland historiker är att skotten i Sarajevo bara var en utlösande händelse för ett storkrig som ändå skulle komma förr eller senare.

Vid tidpunkten för attentatet var de grundläggande motsättningarna mellan Europas allianser näst intill olösliga. Politiker och militärer liksom en stor del av den allmänna opinionen i samhället präglades av ett starkt nationalistiskt och imperialistiskt tänkande. Fransmän, tyskar, britter, ryssar - alla hade de imperialistiska ambitioner och drömmar. En slags "vi är bäst-mentalitet" rådde. Staternas mål gick inte att förena och det var bara en tidsfråga tills det hela skulle leda till en stor konflikt.

ANNONS

Ändå var det förmodligen - åtminstone bland politikerna och de styrande - ingen som ville ha ett krig, i alla fall inte ett storkrig. Men de flesta utgick från att kriget ändå skulle komma förr eller senare som en följd av de oförenliga imperialistiska målsättningarna mellan länderna och den pågående militära kapprustningen. Det var dessutom allianssystemets ofrånkomliga logik. När allianserna sedan sattes i spel blev hela händelseutvecklingen som en självuppfyllande profetia.

Vid någon tidpunkt i samband med detta började en del regeringar tänka att det vore bäst att själv välja det mest gynnsamma tillfället att starta kriget - eftersom en stor konflikt ändå tycktes vara oundviklig.

Tyska militärer pekade med ett varnande finger mot öst och hävdade att Ryssland, med sin storlek och outtömliga resurser, snart skulle få en industriell och militär kapacitet som översteg Tysklands. Det vore därför bäst att kriget kom medan Tyskland fortfarande hade ett övertag.

På samma sätt resonerade militärerna i Österrike, framförallt efter skotten i Sarajevo . Det vore nog bäst, menade de, att nu krossa Serbien och den bosnisk-serbiska nationalistiska upprorsrörelsen en gång för alla. Om det sedan inte gick att begränsa det till ett regionalt krig så fick man lov att ta konsekvenserna och löpa linan ut. "Vågskålen pekar mot oss" sa den österrikiske krigsministern den 7 juli. "Vore det då inte säkrast att börja slåss innan vågskålen tyngdes ner ännu mera".

Allianssystemet sätts i spel

Efter attentatet i Sarajevo den 28 juni 1914 ställde man från tysk sida upp helhjärtat bakom Österrike. Tyskland hoppades dock att Österrike skulle kunna vinna framgångar på Balkan utan att det ledde till ett storkrig. Målet för de tyska politikerna och militärerna var inte ett storkrig, utan att Österrike skulle kunna föra sitt krig mot Serbien ostört utan att Ryssland blandade sig i. Om ett storkrig ändå skulle bryta ut så fick Tyskland lov att ta det, ansåg de tyska makthavarna. Men de drev inte aktivt fram ett krig. Tysklands skuld består på så sätt framförallt i accepterandet av risken för att det kunde bli ett storkrig.

När sedan inte Ryssland kunde låta bli att ställa upp bakom Serbien och mobiliserade, vilket för Tyskland var nästan liktydigt med en krigsförklaring, utlöstes en kedjereaktion inom allianssystemet och storkriget var ett faktum. Alla länder var väl medvetna om att när mobiliseringarna kom igång fanns det inte någon återvändo. För Tysklands del var det en absolut nödvändighet att snabbt kunna slå till mot Frankrike för att få ryggen fri när kriget mot Ryssland började. Om den ryska krigsmakten lyckades mobilisera klart tidigt skulle Tyskland hamna i en mycket svår situation. Alltför svår, ansåg den tyska militärledningen eftersom det innebar ett besvärligt tvåfrontskrig för tyskarna. Hela Tysklands krigsplanering gick ut på att undvika detta.

ANNONS

Även Frankrike och Storbritannien var delaktiga i denna imperialistiska maktkamp. De var helt uppbundna genom allianssystemet. Frankrike gjorde inga försök att avstyra kriget. Den engelska utrikesledningen var den enda som försökte medla, men inte heller Storbritannien tvekade att gå i krig om en konflikt var oundviklig. Det ska också tilläggas att Storbritanniens val i början av 1900-talet, att frångå sin mer neutrala position i allianssystemet och istället binda sig till Frankrike och Ryssland mot Tyskland, innebar en större obalans i Europa eftersom det ökade hotet mot Tyskland.

Skulden kan därför inte enbart läggas på Tyskland och dess allierade som det fastställdes i Versaillesfreden genom den så kallade krigsskuldsparagrafen, även om det var från det hållet som de första krigsförklaringarna kom. Framförallt Rysslands skuld får anses vara ganska stor eftersom den första mobiliseringen kom från tsardömet.

Det är i och för sig lätt att konstatera att de direkt angripande makterna var Österrike och Tyskland. Det är å andra sidan också ett faktum att dessa två stater var de som var hotade och var tvungna att försöka skydda sig. Österrike mot nationalistiska rörelser på Balkan. Tyskland mot Frankrike som utan tvekan ville ringa in Tyskland och strävade efter revansch för kriget 1870-1871 - men också indirekt mot Ryssland som hade starka imperialistiska intressen på Balkan och därmed kom i konflikt med Österrike som var Tysklands enda starka allierade.

Stoppa kriget!

En kraft som möjligen skulle kunnat bilda en motvikt till krigsstämningen i Europa var arbetarrörelsen. De socialistiska partierna, sammanslutna i internationalen, hade Det kommunistiska manifestets slutord som motto: "Arbetare i alla länder, förena er."

Opinionen inom de socialdemokratiska partierna var emellertid delad i frågan om man skulle stödja sitt lands krigsansträngningar eller inte. Men ju närmare kriget kom, desto mer började stödet väga för den egna nationen och ett krig. Den internationella solidariteten sattes till slut åt sidan.

En framträdande krigsmotståndare var den franske socialistledaren Jean Jaurés. In i det sista försökte han desperat förmå den franska regeringen att pressa den ryska bundsförvanten till återhållsamhet och eftergifter, men utan framgång. Den 30 juli höll han ett tal som avslutades med orden:

Ned med kriget. Krig mot kriget. Leve den socialistiska internationalen!

Dagen efter mördades han av en fransk nationalist. Den franska regeringen gjorde inget för att stoppa kriget som nu tycktes oundvikligt.

I Tyskland röstade socialdemokraterna i riksdagen för de krigskrediter som kejsaren och generalstaben begärde för att mobilisera. Varefter kejsaren uttalade: "Jag känner inga partier, jag känner bara tyskar". Överallt hände samma sak. Endast ett dussin ryska och två serbiska socialdemokrater vägrade att rösta för kriget.

ANNONS

Lenins analys

En person som menade sig veta vad det handlade om var den ryske socialistledaren Lenin. I tidningen Sotsial-Demokrat skrev han:

Att krossa och plundra andra nationer som är konkurrenter om marknader, att avvända arbetarnas uppmärksamhet från de inrikespolitiska frågorna, att lura dem med nationalism - det är detta krigs enda verkliga mening.

Lenins analys av hur det skulle gå sedan visade sig dock felaktig. Han trodde att imperialisternas och kapitalisternas krig omedelbart skulle utnyttjas av proletariatet (arbetarna). Det imperialistiska kriget skulle förvandlas till de förtrycktas krig mot förtryckarna, hävdade Lenin. I Ryssland blev det så 1917, i alla fall enligt Lenin, men i övrigt skulle nationalismen visa sig vara en mycket stark kraft genom hela kriget och långt fram i våra dagar.

Kunde kriget ha undvikits?

Hade då kriget kunnat undvikas? Det finns inom historieforskningen en tendens att peka på konkurrensen och de grundläggande motsättningarna inom det rådande imperialistiska systemet, medan situationen på Balkan, den faktor som faktiskt utlöste världskriget, ofta kommer i skymundan. Mordet på den österrikiske tronföljaren var egentligen en ganska obetydlig händelse, det var bara en utlösande händelse sägs det.

Om inte bilen med Frans Ferdinand och hans hustru hade kört fel, tvingats backa och för ett ögonblick bli stående så att Gavrilo Princip (attentatsmannen) kom att stå endast cirka en och en halv meter från tronföljarparet och därmed inte kunde låta "chansen" glida honom ur händerna, vad hade då hänt? En sådan kontrafaktisk frågeställning går det inte att få svar på. Klart är dock att situationen på Balkan var mycket spänd. Motsättningarna var av karaktären "vinna eller försvinna" - habsburgska imperiets fortlevnad gentemot storserbiska krav. Det var i alla fall så parterna upplevde situationen.

Ett nytt attentatsförsök eller en motsvarande kris hade därför sannolikt inträffat förr eller senare, med följder liknande dem som inträffade efter den 28 juni under den s.k. svarta veckan när Europas allianssystem aktiverades. Det vill säga konflikt mellan Österrike och Ryssland och vidare förvecklingar i allianssystemet. Konflikten på Balkan var därmed mycket allvarlig.

Visst hade första världskriget också kunnat utlösas genom en konflikt mellan kolonialmakterna någonstans utanför Europa. Men det kan vi aldrig få något svar på. Det bör dock påpekas att kriser i t.ex. Marocko och på andra håll där det tidigare hade gått att avstyra ett storkrig, inte rymde samma sprängkraft som den på Balkan. Bosnien låg trots allt i Europa och hade annekterats av det österrikiska imperiet. Det var inte en koloni på andra sidan haven. Det var nog trots allt lättare att lösa konflikter mellan de imperialistiska makterna i Afrika eller Asien än när territorier i Europa stod på spel.

Sammanfattning

Det har skrivits enormt mycket om första världskriget. Vad man till slut kan konstatera beträffande orsakerna och skuldfrågan är att:

Ett världskrig bröt ut mellan imperialistiska stormakter, vilket inte är så konstigt då deras intressen och mål alltmer kom i konflikt med varandra och motsättningarna skärptes. De levde alla i en föråldrad värld med auktoritära värderingar, även om västmakterna kommit längre på vägen mot demokrati än många andra länder i världen. Hos alla parter var krig som en lösning på konflikter inte särskilt främmande.
De direkt angripande staterna var Österrike och Tyskland, men de var också mest hotade. Alla inblandade stater får ta på sig en del av ansvaret och skulden. Detta gäller förstås också Serbien vars regering mer eller mindre understödde de oppositionella grupperingarna i Bosnien.

Det sägs att krig aldrig brutit ut mellan demokratier. År 1914 hade demokratin fortfarande inte slagit igenom på allvar i något av Europas länder. Världskriget kan därför ses som avslutningen på ett långt artonhundratal som visserligen, sedan Napoleonkrigen, varit relativt fredligt men som ändå innehöll mycket auktoritärt och krigiskt tänkande och dessutom medförde en allt större industriell och imperialistisk konkurrens mellan staterna. En konkurrens som i kombination med den pyrande nationalismen till slut inte kunde få någon annan lösning än ett krig.

LÄS MER: Första världskrigets orsaker

LÄS MER: Skotten i Sarajevo

LÄS MER: Svarta veckan

LÄS MER: Första världskriget

PODCAST: Orsaker till första världskriget

Användbara begrepp

Allians: En överenskommelse och ett förbund mellan t.ex. stater.

Allierad: Stat som knyts till en annan stat genom avtal. Vanligtvis medför detta att staterna lovar att hjälpa varandra i krig.

Imperium: En stor stat som omfattar flera nationer eller folkslag. Ursprungligen användes begreppet imperium inom romarriket för höga befattningshavares myndighet (maktbefogenheter), men begreppets betydelse kom att förändras med tiden till att istället syfta på rikets maktsfär. Ett imperium skiljer sig från en federation genom att inte erbjuda politisk representation till de områden som ingår. Jämfört med senare tiders nationalstater skiljer sig ett imperium genom att vara mer mångkulturellt. Organiserad strävan att bilda eller upprätthålla ett imperium kallas för imperialism.

Kapprustning: När nationer försöker vinna militär överlägsenhet gentemot varandra genom att mobilisera och rusta upp sina egna militära resurser så att de överträffar rivalernas (de potentiella fiendernas).

Koloni: En administrativ region eller bosättning som lyder under en regering i moderlandet som vanligtvis ligger i en annan världsdel. Organiserad strävan att bilda eller upprätthålla kolonier kallas kolonialism.

Kolonialism: Staters eller gruppers erövring och behärskande av, för dem, mer eller mindre främmande territorier. Det kan även involvera exploatering samt införande av den egna kulturen eller civilisationen. Enligt vissa synsätt krävs en mer omfattande migration till det koloniserade området för att man ska kunna tala om kolonialism, enligt andra synsätt räcker dominans. Läs mer >

Mobilisera: När en stat omorganiseras och förbereder sig inför ett krig.

Nation: Ett kollektiv av människor som förenas av gemensamma faktorer såsom språk, religion, etnicitet, härstamning, historia, kultur, traditioner, gemensam styrelseform och sociala normer. En stat uppbyggd runt och förknippad med en nation är en nationalstat.

Nationalism: En världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen. Den som bekänner sig till nationalismen benämns nationalist. Nationalismen uppkom i Europa under 1700-talet och ledde under 1800-talet till skapandet av nationalstaterna, som vi känner dem idag.

Under 1800-talet blev nationalismen en ny politisk kraft i Europa. I stora riken som det habsburgska väldet började olika folkgrupper uppleva sig som skilda nationer och krävde att få bilda självständiga stater. Folk med samma språk och kultur som levde splittrade i olika stater försökte istället gå samman. Under 1860-talet enade Bismarck de tysk talande områdena i ett rike under preussisk ledning. Ungefär samtidigt bildades Italien. Också i USA skedde ett slags nationsbygge. Den indianska ursprungsbefolkningen fördrevs allteftersom nybyggarna flyttade västerut. På 1860-talet försökte sydstaterna bryta sig ur unionen men besegrades av nordstaterna i ett inbördeskrig. Resultatet blev bland annat att slaveriet avskaffades i hela USA.

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Varför trodde många att ett storkrig var oundvikligt?
Varför var det viktigt för de europeiska stormakterna att ingå i en allians?
Vad hände med allianssystemet efter skotten i Sarajevo 28 juni 1914? Beskriv kortfattat händelseutvecklingen den efterföljande veckan.
Varför lyckades inte socialister och många av arbetarna i respektive länder förhindra ett krig?
vad är författarens slutsats? Hade kriget kunnat undvikas och vilka bar skulden för kriget?

Ta reda på:

Vad kallades de två allianserna i Europa 1914 och vilka länder var medlemmar i respektive allians?

Diskutera:

Hade kriget kunnat undvikas? Motivera.
Vilka bar skulden för kriget? Motivera.

Litteratur:
Sture Bolin, Världskriget och Versaillesfreden, Bonniers, 1964
Jan Olof Olsson, 1914, Bonniers, 1964
Göran Rystad och Sven Tägil, Första och andra världskrigets utbrott, Studentlitteratur, 1984
Eric Hobsbawm, Imperiernas tidsålder, Norstedts, 1994
J. Keegan, The First World War, Hutchinson, 1998).
A. Fredborg, Serber och kroater i historien, Atlantis, 1994

Text: Lars Hammarén, författare och gymnasielärare i historia
Webbplats: Lars Hammarén

Senast uppdaterad: 26 mars 2024

Publicerad: 11 februari 2019

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio