Nyodling ägde rum i hela Europa under 1500-talet då befolkningssiffrorna hämtade sig efter medeltidens jordbrukskris (som följde efter digerdöden). Under detta sekel ökade Sveriges befolkning med mellan 40 och 60 procent. Ökningen var kraftigast i södra och västra Sverige, medan expansionen i Norrland avstannade vid ett tidigt stadium på grund av kallare klimat efter seklets mitt.
Mot denna bakgrund anlades ett stort antal nya gårdar, de flesta på allmänningar (som var den gemensamma mark kring byarna och städerna som befolkningen hade hand om tillsammans) till vilka kronan hävdade äganderätten. Nyodlarna blev därför kronobönder (kronans arrendatorer) men fick i gengäld ett antal friår från skatt.
Boskapen spelade en viktig roll i det svenska jordbruket, och med i genomsnitt fyra kor och tre kalvar per hushåll hade 1500-talets svenska bönder mer än dubbelt så många djur som det tidiga 1800-talets bönder. Nyodlingen krävde därför också nya betesmarker vid sidan av all åkerjord. Även om fäbodvallar funnits i Sverige sedan vikingatiden var det först under 1500-talet som de slog igenom på allvar.
Kronan bidrog även till nyodlingen genom de storskaliga avelsgårdar Gustav Vasa inrättade för att trygga krigsmaktens försörjning med livsmedel och hästar. Projektet blev dock aldrig ekonomiskt lönsamt och avvecklades efter kungens död. De omfattande räkenskaper som finns bevarade från avelsgårdarna erbjuder emellertid en värdefull källa för studier av 1500-talets jordbruk.
LÄS MER: Agrarkrisen (jordbrukskrisen)
LÄS MER: Vasatidens Sverige
LÄS MER: Livet på landet och i staden 1500-1776
LÄS MER: Jordbruk och bönder i medeltidens Sverige
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
