Sveaborg är en stor sjöfästning utanför Helsingfors i Finland som uppfördes under senare delen av 1700-talet. Fästningen är idag mest känd för händelserna som utspelade sig där i början av det finska kriget 1808 då fästningens kommendant Cronstedt kapitulerade för ryssarna utan att ha bjudit på något nämnvärt motstånd.
I svensk historieskrivning har Sveaborgs kapitulation ofta blivit betraktat som ett förräderi.
Sveaborgs kapitulation 1808 under finska kriget
Sveaborg, belägen vid Helsingfors och en av Europas starkaste fästningar, spelade en central roll i dåtidens försvar av Finland.
Vid det ryska anfallet på Finland i februari 1808, fanns en svensk försvarsplan som i grova drag gick ut på att den finska huvudarmén skulle retirera norrut vid ett stort anfall från Ryssland, för att sedan under våren när isarna smält, få förstärkningar från Sverige varefter de förlorade områdena skulle återtas. Sveaborg skulle då med hjälp av alla trupper samt den finska skärgårdsflottan som befann sig innanför fästningens murar, fungera som en kil i den ryska ockupationsmaktens rygg och på så vis göra ryssarnas situation ohållbar.
Vid den ryska belägringen av Sveaborg 1808, försvarades fästningen av ca 7 000 man och 700 kanoner. Skulle man dessutom räkna med alla kanoner som fanns i reserv och allt artilleri på den 110 skepp starka skärgårdsflottan, skulle antalet kanoner bli omkring 2 000 stycken. Ammunition och proviant fanns det också gott om.
De ryska belägrarna kom som mest upp i 6 500 man med 59 kanoner, och inga av dessa pjäser var specifikt belägringsartilleri.
Efter några månaders belägring och sparsam beskjutning kapitulerade den intakta fästningen som utgjorde nyckeln till Finland.
Sveaborgs kapitulation har i svensk historieskrivning behandlats som ett nattsvart kapitel. Fästningens kommendant, vice amiralen Carl Cronstedt, har av de flesta historiker ansetts som ansvarig för dådet och därmed gått till historien som en av Sveriges största landsförrädare genom tiderna. Men det är omdiskuterat om han var ensam skyldig och om han egentligen kan anses vara en förrädare, med tanke på den rådande defaitismen (uppgivenheten) som brett ut sig inom den svensk-finska armén sedan Gustav III:s ryska krig tjugo år tidigare.
LÄS MER: Finska kriget
Litteratur:
Sten Carlsson och Jerker Rosén, Svensk historia 2, Bonniers, 1980
Rainer Fagerlund m.fl., Finlands historia 2, Schildts Söderströms, 1993
Jalmari Jaakkola, Finska folkets historia, Natur och kultur, 1941
Matti Klinge, Finland mellan Sverige och Ryssland, Utrikespolitiska institutet, 1987
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.) och fördjupningen är skriven av Torbjörn Nilsson professor i historia
Fördjupningen är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
