Steriliseringspolitiken i Sverige

Samtidigt diskuterades det också bland ledande politiker och i media vilka människor som välfärdssamhället behövde och vilka grupper som ansågs ha en negativ inverkan på samhället och dess utveckling. Det samhället ansåg vara ”den goda rasen” skulle hållas så fri som möjligt från blandning med ”den dåliga rasen”.

I den politiska debatten hävdades att 1934 års steriliseringslag var otillräcklig. Därför skärptes lagen 1941. Dåvarande justitieministern presenterade regeringens förslag om förändringen av steriliseringslagen i riksdagen med följande motivering:

”Ett betydelsefullt steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den från fortplantning av arvsanlag, som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Lagen nämnde inte något om tvång. Många steriliseringar kom ändå att genomföras genom att personer tvingades, hotades eller övertalades. Det hände att hot framfördes om att man inte skulle bli utskriven från uppfostringsanstalt, att ens barn annars skulle bli omhändertagna eller att mödrahjälp inte skulle erbjudas förrän man hade gått med på sterilisering.

Den nya steriliseringslagen ledde till en avsevärd ökning av tvångssteriliseringar. De flesta genomfördes de första tio åren efter andra världskrigets slut, därefter minskade de i antal.

Än i dag är det inte helt klarlagt hur många av de drabbade som var romer, de som steriliserades registrerades ofta inte med etnisk tillhörighet. I arkiven görs emellertid hänvisningar till ”tattare” i en rad fall. Det tyder på att en av de romska grupperna i Sverige, resandefolket, blev särskilt utsatt för tvångssterilisering.