Fattigbarn, fosterhem och barnarbete förr

"En 11 -årig pojke, gammal i förtid med håliga kinder och blek hy, stretar med spannmålssäckarna vid kvarnen."

"En 12-årig flicka., i luggsliten kjol samlar in de rödbrungula korna i hagen för att mjölka. Hennes liv bestäms av mjölkningstiderna."

"Några utmärglade tiggarbarn i trasiga kläder drar barfota fram på byvägen."

"I förvarings- och arbetsanstalten går barnen från bordet för att det är slut på det hårda brödet och den kalla potatisen, inte för att de är mätta. Sedan väntar en natt i kamp om tunnslitna filtar En annan kamp utkämpas mot vägglöss och loppor."

Bild: Landskrona museum

Matbespisning för fattiga barn 1894.

Dessa bilder av fattiga barn i Sverige kan lika väl vara hämtade från 1600- och 1700-talen som 1800-talet. Folkets stora massa - småbönder och torpare, fiskare och gruvarbetare, hantverkare och skogsarbetare, butiksbiträden och kuskar, pigor och sömmerskor liksom den stora skaran av kvinnor i kök och ladugård - alla slet de för att klara livhanken. Det var de stora barnkullarnas tid och många munnar att mätta. Dåliga skördar ledde till halvsvält, och många dukade under.

ANNONS

Den utarbetade bondhustrun orkade inte med sitt tionde barn och valde att lämna det till barnhuset i någon stad. Den ogifta modern fruktade skammen och satte ut sitt nyfödda barn vid kyrkporten.

Övergivna barn slog sig samman i flockar och prövade tiggarvandringen. Andra levde sina dagar på arbetsanstalt eller barnhus. Andra åter kom till fosterhem, där de fick arbeta hårt och även utsattes för övergrepp.

För många rika var fattiga barn länge ointressanta eller obehagliga. Men somliga inom landets ledande kretsar väcktes till medlidande och föreslog åtgärder för att minska misären. Kyrkans intresse för fattigvård och barnomsorg syntes tidigt. Ett dokument från år 1324 berättar att en del kloster och hospital (sjukhus) ägnade sig åt barnavård.

Barnhus och fosterhem

Lagstiftningen under 1600-talet föreskrev - på kung Gustav II Adolfs förslag - att man byggde barnhus för övergivna och föräldralösa barn som dittills mest hade "löpt på gatan", som det hette. Barnhus uppfördes i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Behovet var dock ojämförligt mycket större än tillgången.

I Stockholm inrättades samtidigt en kombinerad förvarings- och arbetsanstalt för barn som hade övergivits av föräldrarna eller vars mor hade dött i barnsäng.
Barnhusen på 1600-talet skulle ursprungligen även hysa en del brottslingar och handikappade. Barnen jämställdes nästan med kriminella och betraktades som syndfulla i behov av sträng uppfostran och disciplin. Men i slutet av 1600-talet växte en annan uppfattning långsamt fram: att barn var svaga och känsliga och att de behövde vård och omsorg.

Under 1700-talet skapades fler inrättningar för föräldralösa barn som annars skulle ha drivit omkring på gator och vägar. För vård av övergivna spädbarn grundade frimurarorden barnhus i Stockholm och Göteborg med hjälp av pengar från ordensbröderna och anslag från ståndsriksdagen.

Huvudsyftet med alla dessa åtgärder var att lindra barns nöd, avhålla dem från tiggeri och ge dem uppfostran. Men det fanns även andra, inte lika ädla motiv, som att tillvarata barns arbetskraft i fabriker, t.ex. i textilindustrin. Arbetet var hårt och monotont, maten var både otillräcklig och föga aptitlig, och en hel del stryk utdelades. Undernäring gav fritt spelrum för sjukdomar och dödligheten var hög.

Men myndigheterna tyckte att barnen på institutionerna kostade för mycket - trots de torftiga levnadsvillkoren. Därför beslöt de styrande i Stockholm att ackordera ut barn på lantgårdar. Även frimurarordens barnhus ägnade sig alltmer åt att skaffa fosterhem. Barnen fick arbeta i jordbruket mot att de fick uppehälle och mat.

Men bönder och torpare som tog emot barnen var själva fattiga och krävde allt större arbetsinsatser av sina inackorderingar. Arbetsdagen kunde bli 12-13 timmar, kosten var mager och rottingen aldrig långt borta. En del fosterbarn rymde och gav sig ut på vägarna igen och tiggde.

Ett barnhemsbarn

Hugo Hegeland har i boken Barnhemsbarn skildrat sin vistelse på barnhem i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet.

Ett 30-tal pojkar och flickor i åldrarna 2-15 år bodde på barnhemmet. Hugo var bara drygt 2 år när han kom till Ekedalens barnhem i stadsdelen Majorna i Göteborg. Föreståndarinnan, som barnen skulle kalla "Mor", var alltid mörkklädd eller gråklädd. Från sin stolshöga pall övervakade hon barnen i lekrummet. Hon hade ett barskt utseende, och barnen aktade sig noga för att förarga henne.

Det fanns en examinerad sjuksköterska, tant Signe, som barnen tilltalade med "Fröken". "Du" förekom inte de vuxna emellan, Mor tilltalade personalen med förnamn.

Hugo minns inte mycket av sin mamma som arbetade som husa i en rik familj. Mamman besökte sitt barn i bästa fall en gång i månaden. Pappan hade försvunnit till Amerika genast efter Hugos födelse.

Varje vardagsmorgon väcktes barnen vid 7-tiden. De minsta fick hjälp med påklädningen av de stora flickorna. Alla måltider inleddes med gemensam bön. Barnen skulle sitta med raka ryggar - och inga armbågar på bordet. Maten åt man under tystnad. Maten skulle, som det hette, tysta mun.

Så kom skolåren. Hugo fick rykte om sig att vara lite vild av sig. I en anteckningsbok skrev skolfröken ner allt som inte var till belåtenhet. Anteckningsboken måste vid veckoslutet visas upp för Mor. Om förseelserna var många under veckan, bestämde Mor att Hugo fick stanna på sitt rum hela söndagen, ibland efter ett kok stryk.

Mor accepterade bara en perfekt innanläsning. Hugo blev nervös och stakade sig. Mor dunkade då hans hand i bordet. Gråten var inte långt borta.

En grov förseelse straffades med björkris. Det var alltid tant Signe, inte Mor, som höll i björkriset. Hugo fick knäppa ner byxorna och lägga sig över en stol. Det brände som eld vid varje slag med björkriset, och Hugo skrek högt. Efteråt tog tant Signe honom i sin famn och sa att hon var ledsen för att hon måste använda björkriset.

Hugo kom efterhand att känna trygghet hos Mor och blev rent av hennes favorit. När fjärde skolåret var över, förklarade Mor att den som hade det bästa skolbetyget skulle få en ny, blänkande enkrona. Det blev Hugo.

Intresset för studier var väckt. Barnhemspojken blev professor i nationalekonomi och även riksdagsledamot.

Synen på barnarbete

I det förindustriella samhället hade människor över huvud en positiv syn på barnarbete. Det ansågs naturligt och nödvändigt att barnen deltog i arbetet. I praktiken kom det här synsättet främst att gälla barn till bönder, torpare, hantverkare, smeder och andra rörelseidkare inom underklassen.

ANNONS

Redan vid 7-8 års ålder måste både pojkar och flickor hjälpa till med enklare sysslor, anpassade efter kön. Det fanns två syften: för det första att minska behovet av lejd arbetskraft; för det andra att länka in barnen i hushållens gemenskap för att de som vuxna skulle kunna utföra alla arbetsuppgifter som krävdes av en bonde eller bondmora eller i en hantverkarfamilj.

Industrialiseringen under 1700-talet och än mer under 1800-talet, medförde att övergången för fattiga barn till vuxenlivet gick ännu snabbare. Många barn i 10-årsåldern sändes iväg till städer och samhällen för att tjäna sitt uppehälle i någon fabrik. Under 1800-talets tidigare del utgjorde barn under 15 år ungefär hälften av alla arbetare i textil- och glasindustrin.

Barnarbetare — Bild: Okänd
Hyttpojkar i Kosta glasbruk i Småland 1905. De är mellan 12 och 15 år. Men många pojkar började arbeta redan vid 8-9 års ålder. Det var inte så noga med skolgången. Pojken längst till höger har under arbetet skadat ett öga.

Att dö som barn

Fattigbarn levde nära döden. Under 1800-talets första hälft dog i genomsnitt 2 av 5 barn före 10-årsåldern, främst som en följd av brist på näring, usla bostäder och dåtidens livshotande sjukdomar som smittkoppor, mässling, röda hund och påssjuka.

Spädbarnsdödligheten, dvs antalet döda barn under 1 års ålder, var hög i det gamla Sverige. Den äldsta statistiken är från 1750-talet. Då dog 20 procent av barnen under det första levnadsåret. Ännu i början av 1800-talet kunde ingen förbättring märkas. På 1890-talet hade dock dödstalet gått ner till cirka 10 procent.

Misären får rätt belysning när man jämför med det nutida Sverige. Dödligheten är idag mindre än 0,5 procent eller 5 per 1 000 levande födda, och vårt land tillhör därmed de länder som har den lägsta spädbarnsdödligheten i världen.

I vår tids fattigaste utvecklingsländer är motsvarande tal omkring 10 procent eller 100 barn av 1 000 levande födda.

Kampen mot smittkoppor

Smittosamma sjukdomar dödade många. Enbart under åren 1749-1759 dog 95 000 barn - de flesta i smittkoppor och mässling, dvs ungefär var tionde pojke eller flicka som föddes under den tiden. Smittkoppor var den stora skräcken. Tiden 1749-1800 dog i Sverige totalt 270 000 personer i smittkoppor.

Under 1700-talets senare hälft försökte man på olika sätt stoppa eller åtminstone begränsa farsoten. En metod var att öppna koppor hos en sjuk person och dra en bomullstråd därigenom. Den variga tråden lades i ett glas. På den som skulle "vaccineras" skar man en skåra i armen, lade tråden däri och satte ett plåster över. Ympningen kallades variolisation. Två dygn senare tog man bort tråden och förband såret. Efter någon vecka fick den ympade personen feber, och efter ytterligare några dagar slog kopporna ut. Tre veckor senare fanns i bästa fall bara märket efter såret kvar.

Men variolisationen var ingen säker metod. Kampen mot smittkopporna gick vidare. Den engelske läkaren Edward Jenner upptäckte att människor som genomgått kokoppor sedan inte insjuknade i smittkoppor. År 1796 utförde Jenner den första vaccinationen, och han beskrev metoden i ett berömt verk 1798. Omkring 1800 började man använda vaccination mot smittkoppor. Vaccinationen i kombination med förbättrad hygien har utrotat smittkopporna i Europa.

Barnauktioner och änglamakeri

Vid 1800-talets början gjorde man sig av med uppfattningen att barn bar på en arvsynd som med hårda medel måste fostras bort. Istället kom miljöpåverkan i förgrunden. Barn från underklassen blev en polisfråga och ett fattigvårdsärende. Enligt fattigvårdsförordningen 1847 skulle föräldralösa barn "få stadigvarande bostad och kristeligen uppfostras". Kristendomen betraktades i breda kretsar som en vägvisare när det gällde barnuppfostran.

I förordningens spår följde barnauktionerna; barn lämnades, eller såldes, till den som krävde den lägsta ersättningen. På det här sättet tillkom fosterhem ända in på 1900-talet. Det var också vanligt att folk via tidningsannonser erbjöd fosterhem respektive fosterbarn.

Myndigheternas anslag till den tidens socialvård var mycket låga, och därför hände det att barn lämnades till människor som inte ens kunde försörja sig själva. Den lilla penning som följde barnet och som knappt räckte till mjölk åt en enda person skulle alla i familjen leva på. Främst kom fosterbarnen i kläm, de hade inget att säga till om och var sällan älskade. Spädbarn som hade auktionerats ut till fosterhem dog ofta av undernäring eller sjukdomar.

En för oss vedervärdig företeelse var änglamakeriet. Mot en ringa penning fick en fostermor hand om ett litet barn för att ge det sk änglastatus. En sådan fostermor kallades änglamakerska. Men verkligheten var långtifrån änglalik. Både fattigvården och fostermodern visste att pengarna inte skulle räcka länge till försörjningen. Medvetet lät oftast änglamakerskan det lilla barnet dö av svält och vanvård. Änglamakerskan gjorde en vinst, varpå hon var beredd att ta emot nästa barn mot en liten penning.

I slutet av 1800-talet fanns 41 000 kända fosterbarn i Sverige - eller 3 procent av alla barn under 15 år. De allra flesta var utackorderade i fosterhem, medan 3 000-4 000 barn bodde på fattighus, och omkring 400 i barnhus.

ANNONS

Livsfarligt att leva

Samhällets kontroll av hur fosterhemmen skötte sina åtaganden var skrämmande bristfällig. Under senare delen av 1800-talet reste ett par inspektörer runt i landet för att undersöka hur fosterbarnen mådde. Men eftersom antalet fosterhem var stort och resorna företogs med häst och vagn, kunde det förflyta flera år mellan inspektionerna. Ändå upptäckte inspektörerna inte bara vanvård utan också misshandel och sexuellt utnyttjande av barnen. Då fick barnen flyttas till nya fosterhem. Frågan var om såren i kropp och själ någonsin kunde läkas...

Vid sekelskiftet 1900 fick landets tjänsteläkare till uppgift att undersöka fosterbarnens situation. Undersökningen fastslog att fosterbarnen ofta levde i usla förhållanden, bland annat därför att fosterföräldrarna själva var mycket fattiga och saknade kunskaper om barnavård, för att inte tala om att de många gånger var oförmögna att ge kärlek. Förhållandena var något bättre på landsbygden än i städerna. Läkarnas förklaring var att den sociala kontrollen på landet bidrog till en drägligare tillvaro för fosterbarnen. I städerna var det lättare att dölja vanvård och kränkningar.

För barn var det livsfarligt att leva. Stig Dagerman skrev en gång: "Riktigt fattiga barn, kan man märka, har ofta svårt att bli älskade."

LÄS MER: Barnarbete

LÄS MER: Sverige under 1800-talet

LÄS MER: Industriella revolutionens baksida

LÄS MER: Industriella revolutionens sociala följder

LÄS MER: Medeltidens hittebarn

LÄS MER: Smittkoppor

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Vad var syftet med barnhusen som byggdes på 1600-talet?
Hur förändrades synen på barn under slutet av 1600-talet?
Vad var en av de största riskerna för barn i fosterhem under 1800-talet?
Hur påverkade industrialiseringen barnarbete under 1700- och 1800-talet?
Vad var en änglamakerska och vad gjorde hon?
Hur skilde sig dödligheten bland barn i Sverige under 1800-talet jämfört med idag?

Ta reda på:

Hitta några exempel som visar hur barnarbete ser ut i olika delar av världen idag. Nämn några likheter och skillnader från situationen som beskrivs i den ovanstående texten.

FÖRFATTARE

Text: Jan-Olof Fallström, bokrecensent och läromedelsförfattare

Text:

Jan-Olof Fallström

Senast uppdaterad: 15 oktober 2024

Publicerad: 20 maj 2024

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio