Men hur ska man kunna styra över så många människor? Och hur ska de kunna leva i fred med varandra?
Man behöver lagar.
Stora samhällen måste ha lagar
Under mänsklighetens långa förhistoria, då vi levde i kringvandrande jägar- och samlarsamhällen, var formell lagstiftning knappast en aktuell fråga. Då levde människan i grupper om högst några hundra individer, inte fler än att man utan större problem kunde träffas öga mot öga för att besluta om gemensamma frågor. Men i takt med jordbrukets framväxt och de första stora rikenas tillkomst uppstod problemen. Hur hålla ordning bland tiotusentals, hundratusentals, ja, kanske miljontals människor?
Det krävs soldater och poliser, förstås. Men framförallt behövs det lagar som alla människor kan enas om är rätta och riktiga, så att de börjar leva efter dem, av egen fri vilja. För om inte det stora flertalet accepterar lagarna i ett samhälle är det omöjligt att upprätthålla dem, åtminstone på lite sikt.
Och det är just för detta som Hammurabi har gått till historien. I området där han härskade hade man redan tidigare gjort försök att skapa en formell, övergripande struktur för hur samhällena skulle styras. Men inget försök hade varit lika ambitiöst som Hammurabis. Han lät helt enkelt samla, sammanfatta och systematisera sin tids tänkande om vad som är rätt och fel, hur brott ska bestraffas, hur hela samhället ska ordnas, i en enda lång lagtext, som har gått till historien som Hammurabis lagar.
Lagarna ristades in i stenskulpturer
Så vitt vi vet offentliggjordes lagarna för första gången år 1782 f.Kr. Texten består av 282 olika lagparagrafer, som ristades in i stenskulpturer som placerades i mitten av alla de samhällen där Babylon härskade.
Gudarna stod bakom lagarna
Den israeliska historikern Yuval Harari har beskrivit lagar som ett av många uttryck för en speciell mänsklig egenhet – vår förmåga att skapa ”imagined orders” (ungefär ”påhittade ordningar”). Med det menar han föreställningar om världen som inte har en objektiv existens, inte på det sätt som till exempel naturliga fenomen som gravitation, rörelseenergi eller radioaktivitet – men som ändå ”finns”, så länge vi människor tror på dem.
Till detta räknar han tron på gudar och på nationer, men också idén om lagar. Den ”påhittade ordning” som en lagstiftning utgör blir verklighet bara om människor väljer att acceptera den; då kan lagarna bli till en manual för hur människor ska kunna samarbeta även med sådana som de inte känner.
