Han är en levnadsglad herre som är känd för att ha hur många konkubiner och barn som helst. I mer än 30 år har han krigat sig till ett rike som sträcker sig över stora delar av det som vi idag kallar Frankrike och Tyskland.
Hans händer är med andra ord mer än vanligt blodbestänkta. Precis som många av de regenter som kallats ”stor” genom tiderna, har han låtit döda oräkneliga verkliga och upplevda fiender utan att tveka eller ångra sig nämnvärt (åtminstone inte vad det verkar).
Kung Karl den store, son till Pippin den lille, tar alltså emot kyrkans överhuvud och lovar honom beskydd. Tillsammans tågar de år 800 in i Rom, staden där det gamla imperiets monument står och förfaller, när de inte används som stall, lagerlokaler eller marknadsplatser. Med de frankiska svärden som hjälp är påven snart åter installerad i sina ståtliga palats och en gentjänst anses befogad.
Karl den store kröns till kejsare
Den 25 december samma år infinner sig dagen då påven betalar tillbaka. Det hela kommer i efterhand att ses som en av de där stora historiska stunderna, som åtminstone symboliskt markerar en hel era – i det här fallet inget mindre än själva Europas födelse.
Leo III tar emot kung Karl i basilikan som är tillägnad aposteln Petrus (den kommer senare att rivas och ersättas med dagens Peterskyrka), i hjärtat av Rom. Där faller den frankiske kungen på knä, och på hans 58-åriga och mycket skäggtunga huvud placeras en vacker krona. Sedan ropar alla närvarande, potentater från kontinentens alla hörn, med en enda dånande röst: ”Må Karl, den mest gudfruktige Augustus, som av Gud har krönts till den store och fredsälskande kejsaren, leva med hälsa och seger!”
Därmed finns det återigen en kejsare över det romerska riket, för första gången på mer än 300 år. Rent tekniskt har förstås det bysantinska riket hela tiden betraktat sig själv som en obruten fortsättning på det forna imperiet. Men i Västeuropa har avståndet till Konstantinopel bara vuxit, och det som sker denna dag i Rom ges därför stor betydelse. Ett steg är taget mot en ny ordning, som kommer att lämna djupa spår.
Karl den stores rike stöddes av kyrkan
Basen i det nya riket blir den allians som Karl den store sluter med den kristna kyrkan. Kyrkan har under åren byggt upp ett finmaskigt administrativt nät över stora delar av Europa. I dess byråkrati finns relativt välutbildade präster, som alla talar latin – det gamla imperiets språk – och som därmed kan upprätthålla åtminstone delar av den gamla tidens bildning.
Tungt lutad mot kyrkans auktoritet bygger kejsaren sedan vidare på sin stat. Han drömmer om ett enda rike, över hela den värld han känner till. Ett styrelsesystem byggs upp som kommer att prägla Europa under lång tid framöver.
Karolingiska renässansen
Detta är också tiden för den kulturella pånyttfödelse som senare generationer kommer att kalla ”den karolingiska renässansen”, efter den store mannen själv. En omfattande satsning på utbildning inleds, skolor öppnas runt om i imperiet, och i stor skala kopieras och bevaras det man kan hitta av den klassiska litteraturen.
För egen del var kejsaren knappt läskunnig, berättar hans biograf, munken Einhard, som under en tid var en viktig maktspelare vid Karls hov. Men läs- och skrivsvårigheterna berodde inte alls på att han inte var intresserad – kejsaren sades ha skrivdon under huvudkudden så att han kunde öva så fort han hade svårt att sova (vilket hände ofta). Han hade helt enkelt bara börjat öva för sent i livet för att någonsin kunna skriva med någon större säkerhet.
Romarriket blev idealet för efterföljande härskare
I vilket fall blev han en figur vars rykte levde vidare, långt efter hans död år 814. Han var då 72 år gammal, och 47 av dessa år hade han suttit på tronen.
Karl var den förste av de nyblivna europeiska kejsarna, vars titel skulle inspirera till institutionen ”kejsare av det tysk-romerska riket”, som i olika former bestod ända fram till år 1806.
Hans kröning den där decemberdagen, för vad som i skrivande stund är 1215 år sedan, blev med andra ord ögonblicket då det en gång för alla slogs fast att Rom var idealet för alla senare tiders härskare; det romerska riket skulle utgöra det drömtillstånd som Europa aldrig slutade att längta efter.
Stark fransk kungamaktRedan under tidig medeltid lyckades de franska kungarna få ett fast grepp över sitt land. Feodaladeln lyckades inte splittra upp landet i diverse hertigdömen och grevskap. Detta har gjort att Frankrike kunnat spela en ledande roll på den europeiska kontinenten ända sedan medeltiden. De franska ledarna har alltid spelat på nationella känslor, vare sig de varit presidenter, kungar eller kejsare.
|
LÄS MER: Karl den store
LÄS MER: Karl den store och den karolingiska renässansen
LÄS MER: Frankrikes historia
VILL DU VETA MER? Läs Charlemagne av Roger Collins (1998).
FÖRFATTARE
Text: Magnus Västerbro, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.facebook.com/vasterbro
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria.
Bokens webbplats
