Ryktet om Irnerius skicklighet som föreläsare spred sig snabbt. Studenter strömmade till, inte bara från trakten kring Bologna, utan från hela Italien och även ännu längre bortifrån. De delade så småningom upp sig i vad de kallade för ”nationer”, beroende på vilket som var deras hemland, och de betalade själva sina lärare. Studenterna hade stor makt över sin undervisning och kunde på många sätt styra sina föreläsare hur de ville.
Skolor av olika slag hade förstås funnits länge, både på lägre och högre nivå. Det nya i Bologna var att denna undervisning och forskning skedde bortom kyrkans kontroll.
Romerska lagar gav kejsaren mer kontroll
Nästa steg i universitetens utvecklingshistoria, som var minst lika avgörande, togs av några av Irnerius lärjungar. År 1158 kallade kejsaren av det tysk-romerska riket, Fredrik Barbarossa, till sig fyra ”doktorer” från Bologna: fyra män vid namn Bulgaro, Martino, Jacopo och Ugo di Porta. De skulle inför de församlade ledarna från hela imperiet analysera på vilket sätt den romerska lagen förhöll sig till de olika lokala lagstiftningar som sedan länge användes i rikets spridda territorier. Frågan var känslig, och det var uppenbart vad kejsaren själv ville. Han önskade att de justinianska lagarna skulle gälla överallt, eftersom det skulle stärka hans möjligheter att kontrollera och styra.
Tre av doktorerna valde att argumentera för att den romerska lagen borde vara den enda. Deras resonemang var tydligen övertygande, för riksdagens adelsmän och höga präster höll med. Kejsaren hade därmed fått som han ville, vilket bara kunde betyda en sak – belöning var att vänta.
Universiteten fick självständighet
Samma år, 1158, utfärdades därför ett dekret som kallas Constitutio habita eller Privilegium Scholasticum. Det är ett banbrytande dokument, som slår fast att universitetens lärare och studenter helt och fullt skyddas av kejsardömet, att de fritt får resa fram och tillbaka för att bedriva studier och forskning, utan att behöva betala avgifter, och de ska inte kunna ställas till svars inför några andra än sina egna.
Från och med detta år kunde således universiteten åtminstone i teorin hävda sin absoluta självständighet, sin rätt att fritt studera vilka ämnen som helst, utan att behöva ta hänsyn till utomstående intressen. En rätt som, ironiskt nog, hade tilldelats dem för att de först hade gjort precis vad den världsliga makten velat.
Fler universitet öppnade i Europa
Andra universitet öppnade under de kommande åren runt om i Europa och fick snart liknande prestige som det i Bologna. Universitetet i Paris bildades kring år 1150, i Oxford år 1167, Modena 1175, Cambridge 1209 och Salamanca 1218 (se karta).
En levande intellektuell kultur runt om i Europa
I efterhand har medeltidens lärdom kommit att dras med en dålig klang. Var inte undervisningen vid universiteten mest bara tillbakablickande? Läste man inte bara högt ur gamla skrifter som studenterna sedan tanklöst skrev av? Ägnade man sig inte främst åt att upprepa vad Aristoteles hade skrivit 1500 år tidigare, som om det var den enda sanningen?
Denna föreställning har, i likhet med många andra påståenden om en ”mörk medeltid”, grundligt slagits i bitar av de senaste decenniernas forskning. Särskilt under högmedeltiden (från 1100-talet till 1400-talet) fanns en mycket levande intellektuell kultur runt om i Europa. Självständiga, djärva tänkare gick då sina egna vägar och en anda av respektlöshet genomsyrade både litteratur, konst och akademiska studier.
En forskare som Marcia L. Colish menar att det var under dessa århundraden som grunden lades för de kulturella genombrott som sedan följde. Renässansen, och senare den vetenskapliga revolutionen, hade inte varit möjliga utan den kreativa och dynamiska miljö som präglade medeltidens mest gyllene århundraden och som sedan fördes vidare i en stark tradition till kommande generationer.
Medeltidens universitet skapade intellektuell mångfald
Universiteten hade en nyckelroll i denna utveckling. Där fanns alternativa maktcentra som ibland kunde utmana både världsliga furstar och kyrkliga potentater, och som därmed starkt bidrog till den intellektuella mångfalden. Sammantaget skedde under dessa år något unikt, menar Colish, det medeltida Europa blev det enda traditionella samhället som har moderniserat sig själv inifrån.
Först senare, framåt 1500-talet och 1600-talet, då enväldiga statsmakter hade etablerat sig och kyrkan hade blivit allt mer centraliserad, stannade denna utveckling av för en tid. Det var då som universiteten blev de stagnerade och ofta rentav reaktionära miljöer som senare tiders vetenskapliga hjältar behövde kämpa emot.
År 1988 – jämnt 900 år efter att Irnerius började föreläsa i Bologna – publicerade en sammanslutning av europeiska universitet ett högtidligt dokument för att hedra den stora händelsen. ”Mänsklighetens framtid”, skrev man där, ”är i mycket hög grad beroende av den kulturella, vetenskapliga och tekniska utveckling som äger rum i de centra för kultur, kunskap och forskning som de egentliga universiteten kommit att utgöra.”
Inte mindre än 755 universitet från 80 olika länder runt om på jorden skrev under på de orden.
VILL DU VETA MER? Läs A History of the University in Europe, Volume 1, red. Walter Rüegg (2003).
FÖRFATTARE
Text: Magnus Västerbro, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.facebook.com/vasterbro
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria.
Bokens webbplats
