Gamla anor
En av de äldsta masugnarna i landet är Lapphyttan utanför Norberg i Västmanland. Järndrift i Norberg nämns i ett pergamentbrev från 1303, men arkeologer har visat att här har man framställt järn utan avbrott i över 800 år. Den sista hyttan släcktes 1981 (Spännarhyttan) och den sista gruvan i Bergslagen (Dannemora) stängdes så sent som 1992.
Särskilda privilegier skulle locka arbetskraft
Att göra järn krävde mycket arbetskraft. Det behövdes folk i gruvorna, folk som avverkade skog och levererade bränsle för masugnarna och andra som skötte vattenhjulen. Det behövdes folk som höll eldarna vid liv och som bearbetade det glödande järnet. För att suga till sig frivillig arbetskraft bestämdes det att brottslingar kunde få asyl i Bergslagen, förutsatt att de arbetade i gruvan. Här rådde egna lagar, man hade en egen bergsrätt och ett eget bergsting.
Malmen i jorden tillhörde kronan (kungen), men bönder som ägde mark i närheten slöt sig samman i ett kooperativt järn- eller kopparbergslag. De var då fria bergsmän som gemensamt ägde och drev sin egen gruva, hytta eller masugn. Tillstånd till driften, privilegium, fick de av kungen. Bönderna arbetade själva säsongsvis med jorden och med järnet.
Men ofta behövdes det mer folk, de som kom frivilligt räckte inte till. Därför tvingades ibland vägstrykare och allehanda löst folk av fogdarna upp till gruvorna där de ålades arbetsplikt.
Bergsmännen var inte bundna till jordbrukets säsonger
På det viset uppstod här en lättrörlig och ibland orolig befolkning som inte var bunden till jordbruket, den blev vårt första industriproletariat (industriarbetarklass).
Det var för att försvara sig mot eventuella bråkmakare som de fria bergsmännen hade rätt att vara beväpnade, ett faktum som kom att spela en viss roll i svensk historia.
Tidigt tyskt inflytande
Tidigt, redan under 1200-talet, kom tyska experter, bland dem Engelbrekts förfader, till Bergslagen vilket ortnamn som Saxhyttan (Saxland var fornsvenska för Tyskland) och Saxåhyttan vittnar om. Namn som Garphyttan och Garpenberg kan antyda att kanske inte alla tyskar var populära, för garp betydde nämligen, på medeltiden en tysk skrävlare eller översittare. Det var köpmän från Hansan, i synnerhet Lübeck, som drev exporten och satsade i nya hyttor och gruvor.
