Judisk invandring till Sverige i ett historiskt perspektiv

Den 22 juni 1774 anlände Aaron Isaac till Stockholm. Till yrket var han sigillgravör och köpman från Mecklenburg. Genom handelsförbindelser hade han fått höra att det inte fanns några gravörer i Sverige. Det skulle med andra ord finnas gott om arbeten för en skicklig gravör som Aaron Isaac, och var inte svenskarna i grunden ett vänligt folk som visste att uppskatta ett gott hantverk? Det fanns bara ett aber, Aaron Isaac var jude. Spelade det någon roll? Ja, dessvärre.

Bild: Judiska församlingen i Stockholm

Aaron Isaac (1730-1816) grundade den judiska församlingen i Stockholm och var den första juden som fick tillstånd att bosätta sig i Sverige utan att konvertera till den lutherska läran.

Synen på judisk invandring i Sverige under 1700-talet

I Sverige, liksom i många andra europeiska länder vid den tidpunkten, diskuterade man invandringen, särskilt av judar och de flesta länderna i Europa hade redan en mycket restriktiv lagstiftning. Sverige hörde ingalunda till de mest restriktiva, men även här var judar helt förbjudna att bosätta sig, såvida de inte lät döpa sig!

Å andra sidan fanns det ekonomiska intressen av att öka just den judiska invandringen. Det skulle stimulera näringslivet och öka det internationella handelsutbytet.

Hemligheten med att judarna trots allt kom att spela en viktig roll i det europeiska samhället har direkt anknytning till utestängandet av dem: Eftersom de var utestängda från alla prestigebetonade yrken, inklusive skråna, blev handeln och de internationella kontakterna avgörande. Dåtidens judar skapade ett internationellt nätverk mellan sig som i mångt och mycket kom att fungera som ett av världens största handelskompanier. Det var i det här läget som etablissemanget (de inflytelserika) i Sverige började fundera på om det inte fanns skäl att ta emot en och annan (förmögen) jude.

ANNONS

En som delade denna åsikt var Gustav III. I februari 1772 skrev han: "Det är visst att det skulle vara en mycket stor fördel för riket, om ett så idogt (flitigt) folk som judarna skulle kunna bosätta sig här."

Hur radikalt detta var framgår om man jämför med Förordningen av 1741 där det heter att: "alle judar, savoyarer, lindansare, komedianter med flere gycklare, vad namn de hava måge, tartare och zigeuner, som med varjehanda ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet, jämväl andre sådana utlänningar, som med barometrar, åtskillige sorters glas, te och slige mindre nödige varor inkomma samt redbare penningar med sig bortföra, ofördröjligen skall utvisas ur riket, varhelst de där påträffades."

Måste Aaron Isaac bli kristen?

Ett segdraget maskineri drogs igång när Aaron Isaac kom till Stockholm och ansökte om att få bosätta sig och verka i landet. Skulle han få stanna?

Hans ärende sändes från instans till instans. Hans konstskicklighet intygades, men hans egenskap av jude gjorde ett bifall omöjligt, hette det.
Men intresset för Aaron Isaacs kunskaper och kontakter fanns kvar. Nu började köpslåendet. Var han beredd att konvertera till kristendomen? I så fall skulle han inte endast få rätt att arbeta, utan också betydande förmåner. Aaron Isaac fick åtta dagars betänketid.

Vad han tänkte och kände i den stunden vet vi inte. Var han en smula lockad av de förmånliga villkoren? Eller kände han bara en glödhet vrede över budet? En sorg i hjärtat över bristen på respekt för hans tro? En sak vet vi bestämt. Aaron avböjde de åtta dagarnas betänketid. Han var färdig för beslut genast.

"Käre Herre, börjar hans svar, jag behöver ingen betänketid. Jag vill inte byta tro for allt guld i världen. Jag har inte kommit hit for att sälja eller byta min religion, genom vilken jag hoppas bli salig."

Ärendet var kinkigt och manglades vidare i nära nog ett år utan att någon lösning nåddes. Men så äntligen skedde något. Genom en kunglig resolution den 2 maj 1775 fick Sverige sina första skyddsjudar. Aaron Isaac var en av dem.

Aaron fick också tillstånd att ta emot 10 män över 13 år, en s.k. minjan, det minimital som krävs för att en judisk gudstjänst ska kunna hållas, han fick tillstånd att anlägga en begravningsplats och inkalla en rabbin. Därmed grundades Stockholms judiska församling 1775.

Samma år blev Marstrand en frihamn, porto franco, där främmande trosbekännare fick rätt att bosätta sig och verka i näringsfrihet och inte minst i religionsfrihet. Några år senare hade Marstrands judiska församling ett sextiotal medlemmar.

ANNONS

Från judereglemente till medborgarrätt

1782 års judereglemente kom att för lång tid - ända till 1838 - styra invandrarnas liv och kom att dominera de följande decenniernas svensk-judiska historia. Judarna fick exempelvis bara bosätta sig i Stockholm, Göteborg, Norrköping och så småningom i Karlskrona. De fick bara ägna sig åt ett fåtal yrken (inom hantverk) och önskade de driva handel var de tvungna att föra med sig minst 2 000 riksdaler in i landet. Ett hisnande belopp på den tiden. Restriktionerna gällde många områden. Det var exempelvis helt förbjudet för en jude att gifta sig med en kristen.

När judereglementet upphävdes 1838 och det bl.a. blev tillåtet för judar att bosätta sig var de ville i landet fick judar i både Stockholm och Göteborg uppleva fönsterkrossning och kraftiga protester. Regeringen backade då på den punkt som var känsligast: den fria bosättningsrätten. Resultatet blev att judar, liksom tidigare, endast fick bo i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona.

Med judereglementets avskaffande 1838 förändrades judarnas situation i Sverige kraftigt till det bättre. De fick rätt att bli svenska medborgare och inte som tidigare bara vara tolererade främlingar.

Slutet av 1800-talet karakteriserades dels av att de judar som levde och verkade i landet inlemmades i samhället och assimilerades, dels av en helt ny invandring av judar, denna gång från Östeuropa. Miljoner judar flydde från förtryck i Ryssland. De flesta sökte sig till USA, men en mindre del till Västeuropas fria länder.

Det var med denna nya flyktingström som flera nya judiska församlingar bildades i Sverige. Men de fattiga judarna från Östeuropa var inte särskilt välkomna. Såväl de gamla svensk-judiska släkterna, som den svenska allmänheten, mötte dem med ointresse och brist på förståelse.

Bild: Emmiliet

Minnesmonument över Förintelsens offer med 8500 namn på överlevande, står vid synagogan i Stockholm.

Historien kom att upprepas

Det judiska folket, ständigt på flykt genom historien, hade ännu ett helvete att gå igenom, andra världskriget. Tiden 1933-1945 kom att bli den mest tragiska perioden i svensk-judisk historia.

På andra världskrigets första dag stängdes gränserna. Viseringstvång för alla utlänningar infördes, utom för de nordiska grannfolken. Mänskliga tragedier utspelade sig vid Sveriges gränser varje dag då judiska flyktingar avvisades. In till Nynäshamns kaj kom en båt med judiska flyktingar. Men båten och flyktingarna skickades till havs igen. Ett av de många skepp med judar som var dömda att irra från hamn till hamn, och som ingen längre ville ta emot.

Det var egentligen först 1938 som den judiska flyktingströmmen ökade betydligt och sökte sig till Sverige. 1939 fanns 23 700 utlänningar i landet varav 3 400 judar.

Den allmänna opinionen i Sverige var, liksom tidigare i svensk historia, starkt negativ till att ta emot flyktingar, särskilt judiska. En orsak var förstås den höga arbetslösheten och rädslan att förlora jobben.

ANNONS

Socialminister Gustav Möller skrädde inte orden i remissdebatten 18 januari 1945 om den svenska hållningen när det gällde judar på flykt undan förintelse och död: "Det är ingenting att sticka under stol med att det huvudsakligen var förföljda judar, som gärna ville ernå en fristad i landet och därför i massor försökte komma hit. Det är riktigt att man var mycket obenägen att ta emot något större antal av sådana, som var förföljda i sina hemländer, därför att de var judar."

Under andra världskrigets andra hälft förändrades Sveriges inställning. När judarna kom flyende från Norge, och sedan Danmark tinade svenskarnas hjärtan och storartade insatser gjordes för att bistå dem. Efter krigets slut fanns cirka 13 000 judar i Sverige.

1951 infördes nuvarande religionsfrihetslag, vilket medförde att de mosaiska församlingarna blev ett fritt trossamfund.

Det är nu ca 250 år sedan Aaron Isaac, sigillgravören från Mecklenburg, kom till Stockholm och ombads lämna sin tro för att få stanna i Sverige. Mycket har hänt sedan dess.

Idag bor mellan 15 000 - 20 000 judar i Sverige, drygt hälften i Stockholm, 2 000 vardera i Malmö och Göteborg. De judiska församlingarna har sammanlagt cirka 6 000 medlemmar i Sverige. Mindre judiska föreningar finns i Norrköping, Borås, Västerås, Helsingborg, Lund, Växjö, Uppsala och Örebro.

LÄS MER: Judarnas historia i Sverige

LÄS MER: Judendomen

LÄS MER: Sveriges nationella minoriteter

LÄS MER: Synen på invandring och medborgarskap i Sverige - medeltid och tidigmodern tid

LÄS MER: Synen på invandring och medborgarskap i Sverige - 1800-talet och framåt

LÄS MER: Judiska riktningar i Sverige

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Det var till stor del ekonomiska intressen som avgjorde att de första judarna fick bosätta sig i Sverige och samtidigt behålla sin religion. Motivera.
Hur tillkom den första judiska församlingen i Sverige?
Nämn några restriktioner som ingick i 1782 års judereglemente.
Ge några exempel på hur judarnas situation i Sverige förbättrades efter att judereglementet togs bort 1838.
Hur förändrades den svenska regeringens syn på judisk flyktinginvandring under andra världskrigets gång? Jämför början och slutet av kriget.
Ungefär hur många judar bor det i Sverige idag?

Litteratur:
Görel Byström Janarv, Gud har 99 namn - en guidad tur i det mångreligiösa Sverige. Stockholm, 1998
Görel Byström Janarv, Guide till Gud. Stockholm, 2000
Ingvar Svanberg och Mattias Tydén, Tusen år av invandring. En svensk kulturhistoria. Stockholm, 2005
Bente Groth, Judendomen, kultur, historia, tradition. Stockholm, 2002
Steven Koblik, Om vi teg, skulle stenarna ropa. Om Sverige och judeproblemet 1933-1945. Stockholm, 1987
Hugo Valentin, Judarna i Sverige, från 1744 till 1950-talet. Stockholm, 2004

Text: Görel Byström Janarv, teol.kand., journalist, författare och TV-producent, specialiserad på religion och livsåskådning.

Senast uppdaterad: 3 augusti 2023

Publicerad: 28 april 2020

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio