Under medeltiden fram till 1800-talet var alla företagare och affärsmän i Europa tvungna att vara anslutna i skrån för att få tillstånd att utöva sitt yrke.
Skråna fungerade även som begravnings-, sjuk- och försäkringskassa. De var en slags blandning av dagens LO, SAF (idag Svenskt näringsliv) och Försäkringskassan.
Väl medlem var man så trygg man kunde begära. Skråna kämpade med näbbar och klor för sina medlemmar.
Inom skråväsendet krävdes att alla näringsidkare (företagare) skulle besitta goda yrkeskunskaper och att skråna själva fick bestämma vilka som skulle upptas i deras yrkesfack.
Utmärkande för skråväsendet var också dess strikta konkurrensbestämmelser som reglerade utbudet av varor och arbetskraft. På så vis skulle löner hållas nere och priser uppe.
Blivande företagare var tvungna att vandra en lång och besvärlig väg. Det började i tonåren med några veckors prövotid. Gick allt bra blev man antagen som lärling. Lärlingstiden varierade från något år för t.ex. bagare, till sex år för guldsmeder. Därefter blev man gesäll. Gesällerna hade många och arbetsamma år framför sig, utlämnade till mästarens (chefens) infall och idéer. Det gick inte att säga upp sig utan arbetsgivarens tillstånd.
När mästaren dog eller blev för gammal kunde gesällen ansöka hos skrået om att bli mästare. Under tiden som ärendet behandlades hade änkan rätt att fortsätta verksamheten. Till slut fick gesällen göra ett prov. Blev han godkänd utnämndes han till ny mästare.
LÄS MER: Medeltidens skrån och gillen
LÄS MER: Hantverk
LÄS MER: Livet på landet och i staden under medeltiden
Litteratur:
Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia, Tiden Athena, 1996
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
