Den fulla vidden av detta, den potential som materialet därigenom fick, skulle dock visa sig först långt senare. Till att börja med fortsatte även detta sorts glas att vara en vardagsvara. I det romerska riket producerades glas i enorma mängder - för att användas som tallrikar, glas, koppar, skedar, eller som lampor och bläckbehållare, eller som billiga smycken, eller för att täcka väggar i dekorativa mönster. Inte minst viktigt var glaset för att det var den perfekta behållaren för den romerska favoritdrycken - vinet.
Nästa stora steg togs när det blåsta glaset så småningom började slipas, till allt större grader av genomskinlighet, eller för att skapa allt större grader av förstoring. Då skulle det visa sig att glaset var nära knutet till - och även en i viss mån en förutsättning för- den explosionsartade intellektuella och kunskapsmässiga utvecklingen under de epoker som brukar kallas renässansen, och senare den vetenskapliga revolutionen.
Denna märkliga process, till stora delar okänd eller förbisedd, har med stor entusiasm - och kanske med ett litet mått av överdrift - skildrats av de två teknikhistorikerna Alan Macfarlane och Gerry Martin i boken Glass: A World history.
När vetenskapen i först den muslimska världen och sedan i Europa utvecklades under århundradena från 1000-talet e.Kr och framåt spelade nämligen optiken till att börja med en avgörande roll. Genom att studera hur ljus bryts i slipat glas utvecklades inte bara tekniker för vetenskaplig utforskning överhuvudtaget, utan kunskaperna i matematik och geometri lyftes till tidigare oöverträffade nivåer. Och det var bara början.
Avancerad naturvetenskap tack vare blåst glas
Glasögon, linser, speglar, förstoringsglas, mikroskop, teleskop – allt detta gick att skapa av det högkvalitativa blåsta glas som framförallt producerades i Italien från 1000-talet e.Kr, och framåt. Med dessa redskap vände ständigt nya forskare blicken mot naturen omkring sig och fann kunskaper som det tidigare inte ens varit fysiskt möjligt att nå.
Sedan undersöktes de nya fynden i laboratorier där alla viktiga redskap även de var gjorda av blåst glas, som slipats till allt högre nivåer av perfektion.
Det var då som det på allvar visade sig att glaset, som från början lockat människor på grund av sin skönhet och sin enkla vardagliga nytta, hade utvecklats till en nästan magisk substans. Med glasets hjälp öppnade sig den mikroskopiska världen, men också den astronomiska; tillsammans förändrades för alltid förändrade synen på människans plats i universum.
Glas var förstås inte det enda som behövdes, orsakerna till denna utveckling är oändligt mer komplicerade än så. Men glaset var en nödvändig förutsättning, och en katalysator, menar Macfarlane och Martin.
Med det blåsta och slipade glasets hjälp kunde auktoriteter ifrågasättas. Från en ljudbaserad, text- eller språkbaserad kultur, där forntida storheter som Platon och Aristoteles hyllades och dyrkades, bidrog glaset och alla de till synes förtrollade redskap som man kunde göra med hjälp av det, till att placera seendet i centrum för människans kunskap om världen. Att med egna ögon se, pröva och utforska naturen blev möjligt för var och en, tack vara glasets magi.
