Mot Afrikas inre, del 2: David Livingstone - hyllad trots misstag
Skotten David Livingstone hade egentligen tänkt att åka till Kina som missionär. Men när krig bröt ut i Kina fick det bli Afrika istället. Livingstone blev därmed en av världens mest kända och hyllade upptäcktsresande. Detta trots att han misslyckades med två av sina största projekt, att öppna en stor handelsväg till Afrikas inre och att finna en av Nilens källor.
David Livingstone, den skotske läkaren, missionären och geografen.
David Livingstone (1813 -1873) föddes i Skottland och började tio år gammal arbeta i ett bomullsspinneri. Den första lönen gick till böcker som han läste samtidigt med arbetet. När Livingstone blev äldre, arbetade han på somrarna, sparade så mycket det gick och studerade medicin och teologi i Glasgow på vintrarna.
Livingstone tog sin läkarexamen och utbildade sig till missionär. Han planerade att resa till Kina men när ett krig bröt ut tvingades Livingstone ändra sina planer och valde Afrika istället.
ANNONS
Data och fakta
1772: James Bruce återupptäcker Blå Nilens källa. Den har tidigare av påträffats av arabiska köpmän. På 1600-talet fann en grupp portugiser källan.
1813: David Livingstone föds i Skottland.
1841: Livingstone anländer till Kapprovinsen för att arbeta som missionär.
1849: Som förste europé korsar Livingstone Kalahariöknen och når sjön Ngami.
1851: Under en expedition till Zambezifloden kommer Livingstone i kontakt med slavhandeln och viger sitt liv åt att bekämpa den.
1853-1856: Långa resor från Afrikas inre till väst- och östkusten. Victoriafallen uppkallas efter den brittiska drottningen.
1856: Burton och Speke råkar i gräl om huruvida Victoriasjön är Nilens källa eller inte.
1858-1864: Livingstone fortsätter att utforska Zambezifloden men finner att dess forsar och vattenfall gör att den aldrig kan bli en handelsled.
1867: Livingstone får i uppdrag att finna Nilens källor.
1871: Sjuk och utan förråd nås Livingstone i Ujiji om nyheten att hjälp kan vara på väg.
År 1841 kom han till Kapprovinsen i Sydafrika för att arbeta som missionär. Hans första missionsstation låg i Kuruman vid Kalahariöknens södra rand. Där mötte Livingstone Mary Moffat, som blev hans hustru 1845. Förutom att sprida kristendomen och arbeta som läkare ville Livingstone också bekämpa handeln med slavar. Efterhand blev han en av slaveriets hårdaste kritiker.
Kamp mot slavhandeln
Slavhandeln förbjöds i Storbritannien 1807 och i det brittiska imperiet 1833. Men människohandeln fortsatte eftersom många andra länder inte förbjudit den. Afrikanska härskare deltog själva i verksamheten genom att överfalla andra byar och röva bort dess invånare.
Att så många av de svarta själva tjänade på handeln gjorde den extra svår att stoppa. Livingstone, och många med honom, ansåg att det enda sättet att stoppa slavhandeln var att organisera en handel med andra varor. Livingstone hoppades att en sådan handel skulle bli lika lönsam som slavhandeln och därmed utrota den.
Tidiga resor 1841-1852
Livingstone tillbringade elva år vid Kuruman och andra missionsstationer i södra Afrika. Under samma tid gjorde han flera expeditioner åt norr, både för att lära sig det lokala språket och för att hitta lämpliga platser för nya stationer. Efterhand fick han höra om en sjö längre bort och lyckades på jakt efter den ta sig igenom Kalahariöknen 1849. Han nådde också den sjö han sökt - sjön Ngami (i nuvarande Botswana).
Över kontinenten 1852-1856
1852 sände Livingstone tillbaka sin familj till Storbritannien och inledde utforskandet av Zambezifloden.
Utforskandet var ett samarbete med Sekeletu, härskare över Makololofolket. I huvudstaden Lyanti, nära Zambezi lovade Sekeletu att förse Livingstone med utrustning och handelsvaror. I gengäld skulle Livingstone försöka hitta en handelsväg till Luanda, i nuvarande Angola vid Atlantkusten. Hjälpen var helt avgörande. Sekeletu försåg Livingstone, som inte talade de lokala språken längre bort, med tolkar och medhjälpare. Männen var alltså inte Livingstones tjänare.
Livingstone ville ta sig uppströms längs Zambezi mot dess källa och sedan fortsätta västerut till Luanda.
Expeditionen begav sig iväg, men Livingstone måste snart inse att hans dröm att göra Zambezifloden till handelsväg var omöjlig att genomföra. Ju högre upp i floden expeditionen kom, desto svårare blev det att färdas på den.
Malaria och myteri
Strapatserna började tära på expeditionens medlemmar. Under regntiden måste de ta sig fram genom gyttjefyllda trakter, där vattnet stod ankeldjupt. Malaria och dysenteri härjade. En gång försökte männen göra myteri, men Livingstone grep en pistol och rusade emot de upproriska med ett vilt utseende.
- Efter det hade jag aldrig några besvär mera, berättade Livingstone efteråt.
ANNONS
I maj 1854 nådde Livingstone Luanda, över 300 mil från Lyanti. Han var svårt sjuk i malaria och hade varit nära att dö. I Luanda fanns det britter som försökte övertala honom att fara hem. Livingstone vägrade. Dels hade han lovat att föra sina män tillbaka hem, dels hoppades han finna en handelsväg från Lyanti till Afrikas östkust istället.
Zambezi flyter ut i Indiska oceanen på Afrikas östkust. Livingstone hade nu följt floden uppströms från Makololos område mot dess källa. Han hoppades fortfarande kunna bevisa att den andra delen av floden, den som sträckte sig nedströms mellan Makololos område och Afrikas östkust var segelbar.
Först skulle dock Livingstones män tillbaka hem. På nytt låg en sträcka på över 300 mil framför expeditionen, och det tog ett helt år att komma tillbaka till Linyanti.
"Röken som åskar"
Efter flera månaders vila försåg härskaren Sekeletu Livingstone med män och varor på nytt och så begav han sig iväg igen. Kort efter avfärden visade guiderna Livingstone till det stora vattenfall som gick under namnet ”Röken som åskar”. Livingstone döpte om fallet till Victoriafallen efter Storbritanniens drottning.
Utforskandet av Zambezi fortsatte men expeditionen missade området vid Cabora Bassa, fyllt av forsar och vattenfall. Den missen skulle senare sätta stopp för planerna att göra Zambezifloden till en handelsled. I början av 1856 nådde expeditionen så kuststaden Quelimane i nuvarande Moçambique.
Efter att ha nått fram till Moçambique kunde Livingstone återvända till Storbritannien år 1856. Han hade nu kartlagt stora delar av Zambezifloden.
Bild: Gutenberg project Karta från 1873 som visar David Livingstones resor i Afrika.
Mottagen som en hjälte
Britterna tog emot Livingstone som en hjälte, som den förste europé som korsat Afrika från kust till kust. Men det är oklart om han verkligen var den förste europé som gjort detta. Bland annat portugiser hade också följt de urgamla karavanvägar som sträckte sig åt olika håll genom Afrika. Men Livingstone var den förste som noggrant kartlade området och publicerade sina kartor.
ANNONS
Nu satsade Livingstone stort på att bekämpa slaveriet. Både i Angola och Moçambique hade han sett vilka djupa sår slavhandeln hade rivit upp i samhället. Gång på gång försökte Livingstone få folk hemma i Storbritannien att inse vilka skador som människohandeln förde med sig.
Bild: Wikimedia Commons David Livingstone var en av första européerna som genomkorsade Afrika från väster till öster. Med medhjälpare från Makololofolket tog sig Livingstone fram till fots och med kanot. I maj 1856 nådde expeditionen fram till Quelimane vid Indiska oceanen i Moçambique, som var en portugisisk koloni. Då hade det nästan gått två år sedan Livingstone lämnat Luanda vid Atlantkusten i portugisiska Angola.
1857 gav han ut reseskildringen Missionary Travels som blev en omedelbar succé. För första gången i sitt liv blev Livingstone förmögen. Boken var en blandning av reseberättelse och vetenskaplig rapport. Till skillnad från många andra reseberättelser gav den också en i huvudsak positiv bild av Afrikas urinvånare.
Livingstone ville också med sin bok öka intresset för Afrika. Reseskildringen skulle visa européerna att det både fanns möjligheter att sprida kristendom och göra goda affärer genom handel i det inre av kontinenten.
Själv var Livingstone inte lyckad som missionär. Han lyckades bara omvända en person till kristendomen, en härskare vid namn Sechele. Livingstone var mer intresserad av att finna handelsvägar som skulle utrota slavhandeln än att predika. Kort före nästa stora expedition lämnade han det missionssällskap som sänt honom till Afrika. Även om han inte länge var missionär förblev han varmt troende hela sitt liv.
Med ångbåt på Zambezi 1858-1864
År 1858 gav sig Livingstone på nytt av mot östra Afrika för att bevisa sin idé om att Zambezifloden kunde bli en handelsled till inlandet. Brittiska regeringen och Kungliga Geografiska Sällskapet stod bakom expeditionen.
Med start i Zambezis mynning på Afrikas östkust skulle Livingstones expedition resa uppför strömmen. Men det visade sig att forsarna och vattenfallen vid Cabora Bassa var omöjliga att passera med båt. På sin tidigare expedition längs Zambezifloden hade ju Livingstone tagit en väg som gjorde att han missat vattenfallen. Detta visade sig vara ett avgörande misstag eftersom hela expeditionen byggde på att Zambezi skulle vara farbar upp till Victoriafallen. Nu förstod Livingstone att Zambezifloden aldrig skulle kunna bli någon stor handelsled.
ANNONS
ANNONS
Med på expeditionen fanns ytterligare sex européer men det visade sig att Livingstone inte var lämpad att leda en stor expedition. Flera av expeditionens medlemmar klagade på Livingstones sätt att leda den. Han anklagades för att vara hemlighetsfull och ojämn i humöret.
- Jag kan inte dra någon annan slutsats än att dr Livingstone har förlorat förståndet och att hans ledarskap är riskabelt skrev läkaren John Kirk i sin dagbok.
Flera av deltagarna lämnade expeditionen i förtid. Livingstone gav emellertid inte upp.
- Jag är redo att färdas vartsomhelst så länge det är framåt förklarade han.
Bild: Wikimedia Commons År 1859 färdades Livingstones expedition med ångbåt uppför Zambezifloden. Deltagare i expeditionen skjuter på elefanten, som trumpetar av raseri. Händelsen har förevigats av konstnären Thomas Baines som deltog i expeditionen.
Äta myggor!
Trots att det inte gick att ta sig upp för Zambezifloden ville Livingstone pröva andra vägar för att finna den handelsled han drömde om. Expeditionen tog sig upp för Shirefloden till Nyasasjön, idag Malawisjön. Här upptäckte Livingstone att invånarna runt sjön åt myggor från de täta svärmar som kretsade över sjön. Myggorna gav ett bra proteintillskott. Men inte heller här hittade expeditionen någon tänkbar handelsväg.
Lika dåligt gick det längs floden Ruvuma, bland annat eftersom de många döda slavar som slavhandlare slängt i floden ständigt fastnade i ångbåtens skovelhjul. Under expeditionen drabbades Livingstone av en personlig tragedi. Hans hustru Mary som anslutit till expeditionen 1862 dog kort därefter i malaria.
1863 fick Livingstone order om att återvända till Storbritannien. Kostnaderna hade skenat och Zambezifloden visat sig oanvändbar som handelsled.
ANNONS
ANNONS
Åter i Storbritannien 1864-1865
När Livingstone återkom 1864 blev inte välkomnandet lika hjärtligt som tidigare. Expeditionen ansågs misslyckad. Trots det fick Livingstone fick ett nytt uppdrag, att slutligen lösa gåtan om Vita Nilens källa. Han skulle undersöka området mellan Nyasasjön och Tanganyikasjön. Livingstone trodde att om han kunde lösa gåtan skulle han kunna stoppa slavhandeln i östra Afrika.
- Nilens källa är bara viktig för att den upptäckten skulle kunna ge mig anseende nog att sätta kraft bakom orden, sa han till en vän. Tillräcklig kraft för att utrota denna oerhörda ondska.
På jakt efter Nilens källor 1866-1873
Gåtan om Nilens källor hade förbryllat geografer i över tusen år. Från Nilens mynning i Medelhavet gick det att färdas med båt ungefär till staden Khartoum i Sudan. Där flyter Blå Nilen och Vita Nilen samman till huvudfloden. Längre gick det inte att segla på grund av vattenfall.
Blå Nilens källa hade varit känd länge. Arabiska köpmän hade upptäckt den på väg till Etiopien. På 1600-talet gjorde en grupp portugisiska missionärer om upptäckten. Då såg de hur vatten rann upp vid en källa i Etiopien för att sedan flyta till Tanasjön. Deras rapport glömdes bort och 1772 nådde skotten James Bruce åter källan.
Vita Nilens källa var fortfarande okänd. Geografen Ptolemaios ritade på 200-talet e.Kr en karta som visade att Vita Nilen fylldes på av vatten från "Månbergen". Exakt var dessa berg fanns var okänt.
Tidigare forskare
Flera européer hade försökt att lösa gåtan med Vita Nilens källa innan Livingstone fick uppdraget. Engelsmännen Richard Burton och John Speke hade år 1856 nått fram till Tanganyikasjön. Där blev Burton sjuk, och Speke fortsatte ensam till en annan sjö, som han kallade Victoriasjön.
Speke var övertygad om att den sjön var Vita Nilens källa. Men Burton hånade honom och menade att det var omöjligt att veta, eftersom Speke aldrig hade tagit sig runt hela sjön. Det hade i sig varit en besvärlig uppgift. Victoriasjön är Afrikas största sjö, tolv gånger större än Sveriges största sjö, Vänern som är Europas tredje största insjö.
Efter återkomsten till Storbritannien utrustades en ny expedition, och Speke återvände till Victoriasjön. Nya undersökningar vid sjön gjorde Speke ännu mera övertygad om att han hade rätt. Men Burton, impulsiv och häftig, vägrade att acceptera Spekes uppfattning.
ANNONS
ANNONS
Vid en offentlig debatt skulle de båda forskarna få lägga fram sina olika argument. Men det blev aldrig någon debatt. Efter det att Burton i väntan på sin kollega gått fram och tillbaka på scenen i 25 minuter, kom beskedet att Speke avlidit under en jaktolycka.
Om det var självmord eller inte har aldrig klarlagts. Men Speke avled av ett skott från sitt gevär som träffade under armhålan vilket enligt moderna forskare tyder på en olycka.
Ytterligare en pusselbit kom från Sam och Florence Baker. De hade också letat efter Nilens källa och kunde berätta att de nått ännu en sjö vid nuvarande Ugandas västgräns, en sjö de kallade Albertsjön efter prins Albert, drottning Victorias make.
Hur detta sjösystem hängde ihop och om någon av sjöarna eller de många floderna i området var Nilens källa var ett mysterium. David Livingstone fick uppdraget att lösa det mysteriet.
Besvärlig uppgift
Att hitta källan till en flod som Nilen är en besvärlig uppgift. En upptäcktsresande som når fram till en sjö måste kontrollera var sjön får sitt vatten ifrån. Det kan vara från flera vattendrag och då måste dessa i sin tur kontrolleras, var kommer deras vatten ifrån? En sådan undersökning kanske leder till nya sjöar och vattendrag och så vidare.
Flera av de sjöar de europeiska upptäckarna nådde är mycket stora och tog lång tid att undersöka. Tanganyikasjön är exempelvis sex gånger större än Vänern och Nyasasjön ungefär fem gånger större.
På 1800-talet måste undersökningar av floder och vattendrag göras till fots eller med båt i terräng som inte var kartlagd. Ofta var terrängen besvärlig, tät urskog eller sumpmark fylld av moskiter och andra insekter som spred livshotande sjukdomar.
Livingstone trodde att Vita Nilens källa måste finnas någonstans vid Tanganyikasjön och gav sig av däråt från Afrikas östkust. Förråden var små liksom de ekonomiska medlen bakom expeditionen. Livingstone hade alltid föredragit att resa med liten packning. Det var få i Storbritannien som trodde att en så erfaren resenär, som dessutom skulle till trakter han delvis kände till, skulle behöva lång tid på sig.
Bild: Wellcome Images David Livingstone, febersjuk och utmattad, hålls ovanför vattenytan med hjälp från några expeditionsdeltagare under en färd genom träskmarker.
I själva verket skulle Livingstones färd ta flera år. Redan från början tvingade häftiga regn expeditionen att dämpa takten. Han vandrade kring i områden runt sjön för att försöka finna Vita Nilens källa. Men Livingstone började känna av alla år på resande fot i Afrika. Han hade under trettio års resande drabbats av, och överlevt, malaria, sömnsjuka, dysenteri och flera andra sjukdomar. Sjukdomarna hade tärt på hans kropp. Tänderna började falla ut. Proviantförråden minskade.
ANNONS
ANNONS
"Jag liknade mest ett benrangel"
Livingstone satte kurs mot Ujiji vid Tanganyikasjöns östra strand, där nya förråd skulle vänta på honom. I februari 1869 nådde han fram, tandlös och utmattad.
"Jag liknade mest ett benrangel", skriver han i sin dagbok.
Det visade sig att förråden hade plundrats. Den utmattade Livingstone måste vänta på att återfå krafterna. Nu började hans hälsa och psykiska styrka svikta på allvar. Försöken att stoppa slavhandeln hade misslyckats, och såren den orsakade i det afrikanska samhället gapade allt djupare.
Efter ett halvår var Livingstone ändå på benen. I juli 1869 gav han sig av österut mot floden Lualaba. Han trodde och hoppades att den skulle vara Vita Nilens källa. Efter en strapatsfylld resa nådde Livingstone Nyangwe vid flodens strand. Där kunde han se hur floden flöt norrut.
Men eftersom det inte gick att få tag i kanoter för att utforska floden tvingades Livingstone stanna i flera månader och hans frustration växte.
Samtidigt växte oron i Europa över vad som hänt Livingstone. Han hade varit borta i sex år och nästan inget hade hörts ifrån honom. Många antog att han var död.
Massakern på marknaden
Livingstones vistelse i Nyangwe fick ett hastigt slut när slavhandlare utförde en massaker för att sätta skräck i befolkningen. Mellan 300-400 människor, många av dem kvinnor, mördades på en marknadsplats.
Den skräckslagne Livingstone beslöt att återvända till Ujiji i slutet av 1871 för att återfå krafterna. Att Lualaba inte är Vita Nilens källa skulle han aldrig få veta. Floden är istället övre delen av Kongofloden.
Men tillbaka i Ujiji upptäckte Livingstone att de förråd som sänts till honom från kusten hade plundrats på nytt. Livingstone var för svag för att fortsätta till kusten och måste be om hjälp för att få mat för dagen. Men just när läget var som dystrast kom ett överraskande besked - en annan vit man var på väg till Ujiji i spetsen för en stor karavan. Den mannen hette Henry Stanley.
Ge något eller några skäl till att slavhandeln var så svår att stoppa.
Hur ville Livingstone försöka få slut på slavhandeln?
Förklara varför Zambezifloden inte kunde bli någon handelsled.
Vid Sudans huvudstad delar sig Nilen i två floder. Vilka?
Vad hade Livingstone för uppdrag på sin sista resa?
Varför var det så svårt att utföra uppdraget?
Litteratur: Frank Debenham, Discovery and Exploration, Paul Hamlyn Spring House, 1960 Erik Hamnström, De geografiska upptäckarbragderna genom tiderna, Lars Hökerberg Bokförlag, 1927 Alexander McKee, A World too Vast, Souvenir Press, 1990 John Keay (red.), History of World exploration, Paul Hamlyn Publishing, 1991
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
