"Dr Livingstone, förmodar jag". Henry Stanleys berömda inledningsreplik blev känd över hela världen, men han kanske aldrig sa så utan hittade på det i efterhand.
10 november 1871
Efter nio månaders marsch i Centralafrika hade Henry Stanley nått sitt mål. Men när han såg den man som han sökt så länge stå på en kulle och se ut över Tanganyikasjön sviktade Stanleys mod. Istället för att rusa fram och omfamna honom och riskera att bli avsnäst gick Stanley fram och yttrade de berömda orden:
- Doktor Livingstone, förmodar jag?
- Ja, svarade den andre, och jag är tacksam för att jag finns här och kan ta emot er.
1841: Henry Stanley föds i Wales under namnet John Rowlands.
1871: Stanley undsätter Livingstone i byn Ujiji vid Tanganyikasjön. Tillsammans utforskar de sjöns norra del.
1874: Stanley färdas runt Victoriasjön. Han slår fast att Speke hade haft rätt när han hävdat att sjön var Nilens huvudkälla.
1875-1877: Färd nedför floderna Lualaba och Kongo till Afrikas västkust.
1880-1885: Arbetar åt Belgiens kung med att bygga handelsstationer och vägar i Kongo. Kungens styre i Kongo utvecklas till ett skräckvälde som kostar miljoner afrikaner livet.
1904: Stanley avlider.
Det replikskiftet, som kan vara det mest berömda i upptäckarhistorien, kanske aldrig ägde rum.
Ingen annan av de närvarande har nämnt något om det. Det finns inte med i Livingstones dagbok. I Stanleys egen dagbok är de två sidor där mötet borde ha beskrivits utrivna. Stanley fann Livingstone den 10 november 1871 men först i augusti 1872 citeras hälsningen i den tidning som sänt ut Stanley. Stanley har också gjort sig känd för att överdriva i de böcker han skrev om sina upplevelser. Sammantaget har detta fått en del forskare att tvivla på Stanleys hälsning och misstänka att han själv rev ut sidorna i sin dagbok.
Hur än mötet mellan David Livingstone och Henry Stanley gick till så är det en av de mest berömda händelserna i upptäckarhistorien. Det innebar också början på ytterligare en karriär som upptäcktsresande - Henry Stanleys.
Han föddes i Wales som John Rowlands och hamnade fem år gammal på fattighuset. Där lärde han sig läsa och skriva. 16 år gammal tog han arbete som skeppspojke till Amerika. I New Orleans fick han hjälp av en rik affärsman. När affärsmannen dog, bytte John Rowlands namn och tog detsamma som sin beskyddare - Henry Stanley. Han deltog i det amerikanska inbördeskriget på båda sidor. Sedan blev han journalist på tidningen New York Herald.
Det var den tidningen som gav Stanley uppdraget att finna Livingstone. Livingstone hade gett sig av 1867 med uppdraget att söka efter Nilens källa. Nu hade han varit borta i nästan fyra år och bara hört av sig två gånger. Många trodde att han var död.
I januari 1871 anlände Stanley till Zanzibar utanför Afrikas östkust. Till skillnad från Livingstone, som reste med små förråd, slog den amerikanske journalisten på stort. Han köpte sex ton varor, däribland tusentals meter tyg som handelsvara. Han köpte också en björnfäll, en äkta matta och ett badkar samt en flaska champagne att dricka tillsammans med Livingstone.
Var Henry Stanley en hänsynslös erövrare eller en stor upptäckare - eller kanske bådadera? Den här illustrationen av Stanley publicerades i tidningen Illustrated London News 1878.
Trots att Stanley aldrig deltagit i någon djungelexpedition lyckades han med hjälp av guider bana sig fram till Ujiji och Livingstone. Sedan hälsningar utbytts beordrade Stanley fram champagnen.
- Er skål, doktor Livingstone!
- Och er! svarade läkaren.
I Stanleys sällskap och med hjälp av de förråd som denne fört med sig kunde Livingstone återhämta sig. Tillsammans reste de till norra ändan av Tanganyikasjön och fann att floden Ruzizi flyter in i sjön. Därmed var det bevisat att den inte kunde stå i förbindelse med Nilen.
Livingstone blev istället alltmer övertygad om att floden Lualaba väster om Tanganyikasjön var Nilens källa.
Stanley återvände till kusten i början av 1872. Livingstone vägrade att följa rådet att resa tillbaka till Storbritannien för att återvinna krafterna. Han ville absolut lösa gåtan med Nilens källa. Från kusten sände Stanley nya förråd, och i augusti gav sig Livingstone ut på nytt.
Men efter tusentals kilometer och tiotals år i Afrika var Livingstones hälsa knäckt. Han led av flera sjukdomar, bland annat malaria och dysenteri. I slutet av april 1873 hade han blivit så svag att han måste bäras. I början av maj 1873 dog Livingstone. Hans förmän Chuma och Susi förde kroppen tillbaka till en kuststad vid Indiska Oceanen. Den färden var ungefär 200 mil lång och tog 63 dagar. Men innan dess hade Chuma och Susi balsamerat kroppen, skurit ut hjärtat som en hedersbetygelse, och begravt det under ett träd. I barken ristade de in Livingstones namn och dödsdag.
Livingstone räknas till de främsta av de vita män som kartlade Afrika. Steg för steg genomkorsade han stora delar av Afrika och studerade det land som stegvis öppnade sig för honom. Hans noggranna kartor och omsorgsfulla beskrivningar gav allt fler pusselbitar till den bild som till sist skulle bli Afrikas karta.
Livingstone fick en hjältes begravning i London - i katedralen Westminster Abbey, där de mest bemärkta britterna får sina viloplatser. Här ligger exempelvis Isaac Newton och Charles Darwin begravda. Stanley var med vid begravningen. Efter återkomsten från Afrika hade han blivit berömd som den som fann Livingstone.
Men de fyra månader Stanley tillbringade i Afrika med Livingstone hade förändrat honom. Nu ville han själv lösa gåtan med floden Lualaba. Stanley ville dessutom slutföra de undersökningar som Speke, Burton och makarna Baker påbörjat om flodsystemen i Centralafrika.
Stanleys storslagna forskningsresa bekostades av tidningarna New York Herald och Daily Telegraph i London. I november 1874 startade en expedition med 228 personer. Med sig hade Stanley tre andra européer, bröderna Edward och Frank Pocock samt prästen Frederick Barker. Bland utrustningen fanns en båt som kunde bäras i delar. Den hette "Lady Alice" efter Stanleys fästmö, som emellertid gifte sig med en annan, eftersom fästmannen var borta så länge.
Första målet var Victoriasjön. Strapatserna började nästan genast. På kort tid dog både Barker och Edward Pocock. Många av Stanleys bärare rymde eller dog.
I mars 1875 kom Stanley fram till Victoriasjön. Det tog 57 dagar att segla runt hela sjön, en sträcka på 160 mil. Då hade expeditionen bevisat att sjön hade förbindelse endast med två floder. En flöt ut, det var Victoria-Nilen, som efter hand övergår i Vita Nilen. En annan flod, Kagera, flöt in i sjön. Victoriasjön var alltså inte Vita Nilens källa, men däremot ett viktigt tillflöde.
Därefter utforskade Stanley Tanganyikasjön. Då blev han helt säker på att den inte heller kunde vara Nilens källa, eftersom ingen betydande flod rann ut från den.
En uppgift återstod - att undersöka vart Lualabafloden tog vägen. Stanleys mål var att ta reda på om Livingstones teori att Lualaba var en källflod till Nilen var riktig eller felaktig. Det enda sättet tycktes vara att följa floden medströms mot norr.
Stanley satte kurs mot Nyangwe, en arabisk handelsstation vid floden. Det var så långt Livingstone hade nått innan han tvingades vända. Där träffade Stanley på den ryktbare slavhandlaren Tippu Tib, en av de mest fruktade männen i hela Östafrika.
Tippu Tib förklarade att det var farligt att ge sig ner längs floden. Stanley fick till sist slavhandlaren att följa med som vägvisare. Han skulle också ta med sig beväpnade män som vakt. Stanley utlovade 5 000 dollar, om Tippu Tib skulle föra honom 60 dagsmarscher framåt.
På natten kastade Stanley och Frank Pocock krona och klave för att besluta om de trots allt skulle ge upp och ge sig söderut istället. Floden var krona och södern klave. Sex gånger visade myntet klave. De gjorde nya försök med långa och korta strån. Kort betydde söder och kom upp varje gång. Då kastade Stanley bort stråna; han tänkte ändå fortsätta.
Liksom många andra afrikanska floder är Lualaba fylld av vattenfall. För att komma förbi dem måste man färdas på land, och den 5 november 1876 gav sig expeditionen i väg. Djungeln blev så tät att Stanley inte kunde se att anteckna.
Färden fortsatte genom skogen under angrepp från olika stammar. Till sist vägrade Tippu Tib att fortsätta trots att avtalet ännu inte var uppfyllt. Stanley hade inget val. Tippu Tib och hans män lämnade expeditionen.
Framför Stanley låg en rad nästan ogenomträngliga hinder. I slutet av december gav sig expeditionen ut på floden. Förutom "Lady Alice" hade Stanley under vägen också skaffat sig ett tjugotal kanoter.
Det första hindret var de vattenfall som senare kom att kallas Stanleyfallen. Det är en serie på sju vattenfall, som hindrar all fartygstrafik från andra hållet. När expeditionen nådde det första, släpades båtarna på land på en stig som höggs ut i skogen. När lugnt vatten nåddes den 8 januari, lades båtarna i på nytt. Men redan på kvällen var expeditionen framme vid den andra forsen.
Så fortsatte det, samtidigt som gruppen hela tiden attackerades av invånarna i området. Attackerna kom både från strandkanterna och från kanoter. Stigar höggs upp vid sidan av vattenfallen genom obanad urskog. När det sjätte vattenfallet hade passerats, hoppades Stanley att floden skulle ligga fri i fortsättningen. Fortfarande visste han inte på vilken flod han var - om det var början på Nilen eller början på Kongofloden.
Fyra dagar senare hördes på nytt bruset av ett vattenfall, och nu började expeditionen ge upp hoppet. Stanley räknade ut att man befann sig 460,5 meter över havet. Det var omkring 4 meter lägre än den höjd Nilen flöt på vid Gondokoro längre norrut. Eftersom vatten inte flyter uppåt, fanns det inga tvivel längre - detta var början på Kongofloden.
Upptäckten gjorde inte Stanley gladare. Hade floden varit Nilen, kunde expeditionen inom kort ha nått kända trakter, där hjälp kunde väntas. Nu låg månader av resande framför honom. En färd genom land som inte kartlagts och där otaliga forsar kunde vänta. Men efter den sjunde forsen ligger vägen fri nästan hundra mil. Det kunde ju inte Stanley veta, när han kände modet sjunka.
Under färden genom forsarna hade Stanleys expedition slagit tillbaka 24 fientliga anfall. Åtta gånger till skulle de bli attackerade på sin väg mot kusten.
I mars var Stanley bara 72 mil fågelvägen från kusten. Men det värsta återstod. En 35 mil lång sträcka med 32 virvlande forsar - Livingstoneforsarna. I en av forsarna drunknade Frank Pocock, förutom Stanley den siste europén i expeditionen. Till sist gick det inte att fortsätta på floden. Expeditionen tvingades ta landvägen. Alla dess medlemmar var fullkomligt utmattade, maten var slut och det gick inte att köpa ny. Så här nära kusten var deras bytesvaror inget värda; här dög bara rom och eldvapen.
Slutligen lyckades Stanley nå Boma 10 mil från Atlantkusten. Inom några dagar kom förråd som räddade livet på de 114 man som överlevt. Stanleys hår hade blivit vitt av fasorna under färden, som tagit nästan tre år.
Men han hade löst gåtan. Det var en gång för alla bevisat att det inte fanns någon förbindelse mellan Nilen och de floder som Livingstone undersökt. Det fanns två stora flodsystem som rann upp i Centralafrika: Nilen med bifloder och Kongo med bifloder. Stanley hade visat att Lualabafloden först flöt mot norr. Floden övergick sedan i Kongofloden som svängde av mot väster och sydväst i en väldig båge som avslutas i Atlanten.
Stanley hade lovat att föra hem alla som överlevde. Han höll sitt löfte, hyrde ett skepp och seglade runt Godahoppsudden till Zanzibar. Efter att ha lämnat av sina män fortsatte han till Storbritannien. I boken Through the Dark Continent skildrade Stanley sin stora expedition.
Han hyllade speciellt sina främsta afrikanska medhjälpare och guider.
- Utan dessa 20 mäns skicklighet och inneboende godhet skulle jag inte ha klarat mig mer än ett par dagar, skriver Stanley.
Boken skapade också begreppet ”Den mörka kontinenten” som länge kom att användas om Afrika.
I London försökte Stanley skapa intresse för att ordna handelsförbindelser med Centralafrika. Han berättade exempelvis om hur lite kläder många av invånarna hade på sig. Det borde väl locka de brittiska tyg- och klädeshandlarna? Men ingen var intresserad.
I Belgien var kung Leopold II inne på liknande tankar. Han menade att Belgien borde skapa en koloni i Centralafrika. Men regeringen var inte intresserad. Kungen tog då saken i egna händer och skapade ett bolag som skulle arbeta i Centralafrika. Leopold försökte hyra Stanley för att bygga upp verksamheten. Stanley sa först nej, men när ingen i Storbritannien visade sig intresserad för handel i Centralafrika ändrade han sig.
Stanley fick höra att hans uppdrag var att bygga upp en kedja av handelsstationer och vägar vid sidan av vattenfallen. Men kungen hade en hemlig plan. Den gick ut på att skapa ett nytt land i området, ett land som kungen själv skulle äga. Afrikanerna själva skulle inte få någon makt alls.
Stanley hade slutit en lång rad avtal med olika härskare men kung Leopold var missnöjd eftersom avtalen lät härskarna behålla sin makt. Kungen lät förstöra många av avtalen och ersätta dem med förfalskningar.
I mitten av 1880-talet lämnade Stanley sitt uppdrag. Under hans ledning hade en rad handelsstationer, hamnar och vägar konstruerats.
Innan han gav sig av skrev Stanley till kungen och förklarade att ingen belgisk officer hade rätt att behandla urinvånarna som erövrade undersåtar.
Kungen struntade i Stanleys åsikter. Leopold II:s styre i Kongo kom att bli ökänt för de brutala metoder afrikanerna utsattes för. Den som inte levererade en viss mängd gummi riskerade dödsstraff. De afrikanska legosoldater som utförde avrättningarna måste visa upp offrets avhuggna hand för att visa att de verkligen dödat personen i fråga. Miljoner människor, män, kvinnor och barn dödades eller stympades under Leopolds regim.
Kung Leopold tjänade en förmögenhet på sin koloni men kritiken mot det brutala styret växte. 1908 tvingades Leopold överlämna sin koloni till den belgiska staten.
Även Stanley har fått kritik. Flera av hans böcker innehåller nedsättande omdömen om afrikaner, men det finns också uppskattande avsnitt. Flera personer som arbetat under Stanley berättar att han kunde vara hård och brutal mot sina anställda. Stanley har också anklagats för att urskillningslöst ha låtit döda grupper som försökte hindra hans arbeten längs Kongofloden.
Infödda bärare har vittnat om att Stanley gett order om att plundra byar på elfenben och kanoter. Andra samtida vittnesmål motsäger detta. Det finns alltså flera bilder av Stanley, dels den hänsynslöse erövraren, dels den store upptäcktsresanden och hårt arbetande vägbyggaren.
Stanley deltog själv i arbetet med att konstruera vägar längs Kongofloden. Av en arbetare fick Stanley smeknamnet ”Bula Matari” som kan översättas med ”Stenkrossaren”. Smeknamnet finns också inhugget på Stanleys gravsten.
Färden utför Kongofloden är höjdpunkten Stanleys karriär. I och med den hade världsdelens stora flodsystem kartlagts. Inom kort skulle också Europas stormakter lägga under sig det mesta av kontinenten. Det var ”Kapplöpningen om Afrika”.
Nilens källorIdag är gåtan om Vita Nilens källa slutgiltigt löst. Floden rinner upp i små bergströmmar, som växer till Kagerafloden. Den rinner ut i Victoriasjön. Därifrån går Victoria-Nilen till Albertsjön. Efter Albertsjön rinner flodens vatten genom The Sudd, ett område fyllt av täta, flytande växter, som gör det omöjligt att ta sig fram annat än med mindre båtar. |
LÄS MER: Mot Afrikas inre, del 2: David Livingstone - hyllad trots misstag
LÄS MER: Mot Afrikas inre, del 1: Mungo Park och döden på Niger
De vita västerlänningarna skulle aldrig kunnat utforska Afrika om det inte varit för de svarta bärarna och guiderna. Speciellt gäller detta Östafrika, där tsetseflugan gjorde det nästan omöjligt att använda packdjur. Tsetseflugan är blodsugare och angriper människor och en del djurarter. Stora mängder utrustning måste bäras genom obanat land. Det innebar att en expedition kunde omfatta hundratals bärare. Bärarna hyrdes vid kusten. Ofta var det tidigare slavar eller män från nyamwezifolket söder om Victoriasjön.
Expeditionerna behövde vapen och ammunition, tält, husgeråd och instrument för det vetenskapliga arbetet. Dessutom behövdes bytesvaror och gåvor till de hövdingar som fanns utmed vägen. Speciellt populärt var amerikanskt bomullstyg, som bars i stora rullar som kunde väga 35 kilo styck. Det var vad en man orkade bära. Andra bytesvaror var pärlor, som transporterades i säckar på 25 kilo.
Det var ett väldigt ståhej när en expedition startade på morgonen till ljudet av trummor och trumpeter. Starten brukade ske vid 4-tiden på morgonen, och redan vid middagstid gjorde hettan det omöjligt att fortsätta.
Förutom de vanliga bärarna var de infödda förmännen oundgängliga: Livingstones Chuma och Susi, Stanleys Uledi och Manua Sera och Spekes Bombay är några exempel. Dessa män höll ordning på bärarna, ledde dem, tolkade och ordnade med vägvisare.
Flera gånger uppstod en speciell känsla mellan förmännen och deras överordnade. Chuma och Susi bar tillsammans med andra bärare Livingstones kropp och hans värdefulla dagböcker tillbaka till kusten, så att han kunde begravas bland sina egna - en sträcka på omkring 200 mil.
Ibland blev otacksamhet lotten för allt slit. Bombay var kapten för fyra stora expeditioner, men hans önskan att besöka Spekes grav i London uppfylldes aldrig.
Efter hand ersattes bärarna av järnvägar och senare flyget. Men det är värt att komma ihåg deras insatser, när det talas om Afrikas kartläggning.
Frågor till texten:
Ta reda på:
Litteratur:
Frank Debenham, Discovery and Exploration, Paul Hamlyn Spring House, 1960
Erik Hamnström, De geografiska upptäckarbragderna genom tiderna, Lars Hökerberg Bokförlag, 1927
Alexander McKee, A World too Vast, Souvenir Press, 1990
John Keay (red.), History of World exploration, Paul Hamlyn Publishing, 1991
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
Rudyard Kipling föddes 1865 i Indien och skickades som sexåring till England för att gå i skola....
En vanlig uppfattning är att det inte fanns några handelsvägar i Afrika före européernas...
Vilka material av alla som människan framställer och bearbetar har betytt mest för oss? Utan tvekan...
Det hela började faktiskt på Grand café i Paris. Lördagskvällen den 28 december 1895 visade de båda...
År 1894 blev den franska officeren Alfred Dreyfus oskyldigt dömd för högförräderi. Dreyfus, som var...
Den som en vinterkväll i mitten av 1800-talet färdades i Bergslagen kunde på långt håll se eller...
Under det långa 1800-talet industrialiserades samhället. Vetenskap, teknik och kommunikationer genomgick en kraftig...
Historia om några av det långa 1800-talets mest kända personer och deras levnadsöden.
Historia om Kongo-Brazzaville. Här finns material som behandlar Kongo-Brazzavilles historia i små och stora drag.
Fördjupa dig i Kongo-Kinshasas historia. Här finns material som behandlar landets historia i små och stora drag.
En upptäcktsresa är en resa med syfte att upptäcka, kartlägga eller göra anspråk på (göra till sina...
Kolonisation är när en stat tar ett område utanför sitt eget land i besittning. Kolonialism är...
Begreppet brott mot mänskligheten användes redan 1890 för att beskriva den belgiska kungen Leopold...
Mattias, Julia och Kristoffer pratar om den industriella revolutionens orsaker. Vad var den industriella revolutionen och vilka orsaker låg bakom?
I Nobelveckan pratar Mattias, Julia och Kristoffer om Nobelprisets historia. Lyssna gärna som uppladdning inför Nobeldagen 10 december.
