Mot Afrikas inre, del 1: Mungo Park och döden på Niger

På återresan blev Park svårt sjuk och räddades till livet av en man som vårdade honom i flera månader. I december 1797 återvände Park till Skottland, något som väckte stor uppståndelse. Efter så lång tid hade alla antagit att han var död. Själv ansåg han sig misslyckad, eftersom alla mål med resan inte hade slutförts.

Missmodet försvann när det visade sig att Park inte alls ansågs misslyckad i Storbritannien. Hans bok Resor i Afrikas inre blev en stor succé. Den väckte ett starkt intresse för Afrika som ansågs som framtidens land. Floden Niger tycktes vara vägen in i Afrikas hjärta.

En ny expedition

Mungo Park uppmanades efterhand att resa tillbaka och fortsätta sina forskningar. Även om det nu var bevisat att Niger flöt åt öster, var det okänt vilket lopp den följde. Park tackade ja och den här gången stod den brittiska regeringen bakom honom. Han fick gott om pengar och rätt att hyra brittiska soldater.

Den andra resan 1805 började inte bättre än den förra. Precis som den gången hade regntiden inletts när Park kom fram till Västafrika. Med ett sällskap på 56 man begav han sig inåt landet. Men innan expeditionen över huvud taget nådde Niger i augusti hade alla utom elva dött i feber.

Mungo Park och hans män lyckades bygga en båt och fortsatte i den utför Niger. Parks tänkte färdas längst hela floden till den rann ut i havet och därifrån ta sig hem till Skottland.
Men längs Niger fanns en rad mindre välden vars härskare krävde skatt eller tull av alla som passerade. Park betalade aldrig några avgifter vilket retade upp härskarna. Till slut sände de budbärare i förväg nedför floden och förvarnade nästa härskare om att Parks expedition var på väg. Stämningen blev allt mer uppjagad.

Jagade längs floden

Invånarna längs floden blev allt fientligare och förföljde Parks båt i kanoter och skrek hotelser. Endast med hjälp av sina gevär kunde Park och hans män hålla angriparna på avstånd. Park höll sig mitt i floden för att undvika att bli angripen från stränderna. Till sist hann några av förföljarna upp Parks båt.

En av Parks infödda guider överlevde och kunde så småningom berätta vad som hänt. Enligt guiden anfölls båten på en plats där Nigers båda stränder löper nära varandra. När båten var på väg att sjunka, hoppade Mungo Park i vattnet tillsammans med en officer. De tog med sig de två andra européerna som låg sjuka. Därefter har ingen sett till Mungo Park.

Trots att Park misslyckades med att nå Nigers mynning ledde hans resor till att européerna fick veta mer om det inre av Afrika. Det dröjde till 1830 innan upptäcktsresanden Richard Lander lyckades färdas längs hela Nigers lopp ända till havet. Han bevisade då att Niger inte hade någon förbindelse med Nilen.

Parks resor ökade framför allt européernas intresse för Afrika och han skulle få många efterföljare. Parks resor var också ett startskott för den europeiska kolonialiseringen av Afrika. 1913 var hela Afrika koloniserat - förutom Etiopien och Liberia.

LÄS MER: Mot Afrikas inre, del 2: David Livingstone - hyllad trots misstag

LÄS MER: Mot Afrikas inre, del 3: Henry Stanley - genom mörkrets hjärta
 

Timbuktu - den förbjudna staden På sin andra resa passerade Mungo Park staden Timbuktu som var förbjuden för varje kristen. Det var en legendarisk stad, en av startpunkterna för de hemlighetsfulla guldkaravaner som innan Columbus nått Amerika stod för det mesta av Europas guldimport. Europas nyfikenhet på den berömda staden växte sig allt starkare. År 1824 lovade en fransk organisation 10 000 franc till den som nådde fram till Timbuktu och överlevde för att berätta om den. 1827 gav sig fransmannen René Caillé av mot Timbuktu. Han reste förklädd till muslim. För att förklara att han talade så dålig arabiska berättade Caillé att han var egyptisk arab som rövats bort som slav till Europa när han var barn. Till en början följde Caillé med en karavan som startade från Guineakusten. Men han blev svårt sjuk i skörbjugg. En kvinna skötte om honom med örter, och han kunde fortsätta. Caillé färdades insvept i en matta för att dölja sitt ljushyllta ansikte och i april 1828 nådde han sitt mål. Staden blev en stor besvikelse. Caillé tyckte sig bara finna en samling lerhus omgivna av ett träsk och inte de guldtäckta tak han drömt om. Fastän det tagit honom två år att nå sitt mål lämnade han staden efter bara två veckor. I staden Rabat i Marocko vägrade den franske konsuln att ta emot den luggslitna figur som bankade på dörren. Först i staden Tanger fick Caillé hjälp att sig hem. Namnet Timbuktu har behållit sitt magiska skimmer genom åren, även om staden sedan länge förlorat sin betydelse.