Vill vi göra oss en uppfattning om hur våra förfäder levde och bodde förr i tiden får vi försöka föreställa oss en bond- eller torpstuga eller kanske en liten oansenlig backstuga någonstans ute på landsbygden. De flesta i Sverige livnärde sig av jordbruk eller boskapsskötsel. Hantverkarna och industriarbetarna var få och städerna var enligt vårt sätt att se små och obetydliga. Låt oss alltså böja huvudet i den låga dörröppningen, lyfta foten över den höga tröskeln och stiga in i halvdunklet i våra förfäders bondstuga. Håll för säkerhets skull också för näsan, för doften som slår emot oss är mer mustig än behaglig.
Interiör av en småländsk bondstuga. Målning av Pehr Hörberg, 1801.
Vardagsstugan var allrum
Oavsett om huset var en enkelstuga med en liten kammare bakom förstugan och ett enda rum, eller en parstuga med extra rum (anderstuga) för fester, eller kanske till och med hade en övervåning, så hade allmogens hem ett gemensamt: vintertid värmdes bara vardagsstugan upp och där höll alla till.
I vardagsstugan lagades maten vid den öppna härden (eldstaden) och där åt husfolket sina måltider. Alla trängde ihop sig och sov där. Det kunde röra sig om tio, femton, kanske tjugo personer! De arbetade också här. Kvinnorna kardade och spann. Männen slöjdade, de knöt nät, sysslade med urmakeri eller vad som nu var deras extra födkrok vid sidan om ett ofta magert jordbruk.
ANNONS
Härden var centrum
Det var mörkt i stugan, för väggarna var svärtade av sot och fönstren, som inte gick att öppna, var små och få. En stor del av golvutrymmet upptogs av spismuren med öppen härd och bakugn. I närheten av spisen på andra sidan ytterdörren förvarades husgeråden i öppna hyllor som ofta var sammanbyggda med ett underskåp med luckor. Där stod också den stora vattentunnan med en skopa hängande bredvid.
I hörnet diagonalt mot spisen brukade långbordet stå omgivet av väggfasta bänkar. Där hade husbonden sin bestämda plats vid bordsändan. Vid det stora matbordet åt man vid högtider och när man hade gäster. På många håll åt gårdsfolket i vardagslag vid ett litet provisoriskt bord som stod intill spisen i behaglig närhet av spisvärmen.
Litet avskilt kök i Sydsverige
I de skånska gårdarna fanns ett särskilt litet kök centralt i huslängan. Den stora spisen som kallades "illaren", fungerade som central värmeanläggning. Därifrån eldades bakugnen, bryggkitteln i grovköket (sterset) samt sättugnen som värmde upp själva stugan. Sättugnen var uppbyggd av järnhällar som dekorerades med scener ur bibliska historien. På bänken intill tog far i huset sin middagslur och inunder kacklade gässen i värmen.
Bruket att laga mat i ett avskilt kök spred sig till landskapen norr om Skåne. Men där förlades köket till den lilla kammaren innanför förstugan. Det fanns stora fördelar att slippa matlagning och os inne i stugrummet och bruket med förstukök spred sig under 1800-talet. I mellersta och norra Sverige höll befolkningen dock fast vid det gamla bruket att utföra köksbestyren i vardagsstugan.
Smådjur i stugan
Det var inte bara människor som trängdes i stugan, vintertid tog man ofta in smådjur som höns, gäss och smågrisar för att skydda dem mot kylan och rovdjuren. Den seden var särskilt vanlig i Sydsverige och höll också i sig längst där. Där fanns till och med en särskild bänk, gåsabänken, med lufthål i underredet, där gässen höll till.
Med tanke på alla människor som höll till i stugan, de våta arbetskläderna som hängde på tork i taket, matlagningen över en osande eld, hönsen som kacklade och orenade omkring sig - och att fönstren inte ens gick att öppna - så förstår man att doften i stugan var allt annat än behaglig.
Väggfasta sängar
Under 1700-talet var det mest väggfast inredning i allmogens stugor. Man sov i väggfasta sängar och för att få rum med så många sängplatser som möjligt byggdes ofta hela ena långväggen in med dubbla sängar med gemensam huvud- respektive fotända. Sängarna byggdes ofta i två eller till och med tre våningar. Ofta låg två eller flera personer i samma säng, vilket kunde vara en fördel när det var kallt och elden falnade på härden.
Ett gammalt bruk var att ha ett förhänge eller en "förlåt" framför sängen. Den hängde där mest till prydnad men kunde ibland också dras för till natten för att hjälpa till att hålla sängvärmen. Det medgav ett visst, om också ringa, privatliv i den av folk överfulla stugan.
ANNONS
De som inte fick plats i sängarna fick sova på golvet. När det kom främmande resande förbi nekades de inte gärna tak över huvudet. Likaså var det sed att hantverkare, till exempel skomakare eller skräddare, som arbetade på gården några dagar i sträck med att se över stövelbeståndet eller sy kläder åt gårdsfolket, också skulle ha husrum. Ibland var det gårdens tur att härbärgera något av socknens fattighjon. Det blev alltså många gånger fullbelagt på golvet och om man skulle upp före de andra gällde det att se sig för så man inte trampade på ett sovande bylte.
Inte undra på att gårdens ungdomar så fort det vårades flyttade ut till enkla sängplatser i fähus och andra uthus, där de slapp trängseln och de vuxnas stränga övervakning. Den seden var särskilt vanlig i norra landsänden och levde också kvar längst där.
Sova på halm och under fällar
Äldsta och enklaste sättet att bädda var med lös halm täckt med ett underlägg eller "underbreda" av trasväv eller fårfällar med ullsidan uppåt. Täcket kunde vara gjort av hopsydda fårfällar eller en rya med den lurviga värmande sidan mot kroppen. Under senare delen av 1800-talet användes hemvävda madrassvar fyllda med halm till madrasser, kuddarna stoppades med blånor (delar av lin eller hampa) och trasor.
Lakan användes inte till vardags förrän långt fram på 1800-talet, på sina håll inte förrän på 1900-talet. När man bäddade sängen med lakan till en gäst eller till ett brudpar var det inte för att det var bekvämt eller hygieniskt, utan för att det var fint. Lakansutstyrseln var en statussymbol.
Gästsäng på parad
I Hälsingland, som är känt för sitt fina lin och sina vackra linnevävnader, bäddades gästsängen i storbondegårdarna med överlakan av linne med broderad bård och två, tre kuddar staplade på varandra med örngott med broderad kortsida - på den sidan som var vänd utåt, förstås! Den som inte hade råd med ett helt lakan kunde friska med ett halvlakan som veks över täckkanten. Allt för det representativa!
Medan bonden och hans familj låg på grov trasväv, stod gästsängen högt uppbäddad med finaste textilierna i väntan på någon upphöjd gäst - som kanske aldrig uppenbarade sig!
Flyttbara möbler ersatte den väggfasta inredningen
Under 1800-talet började utdragssängar användas i bondestugorna efter förebild från herrgårdar och annan högreståndsmiljö. Ofta stod utdragssängar och utdragssoffor uppradade tätt intill varandra längs väggen.
Utdragssängen var praktisk i den trångbodda stugan eftersom den drogs ut på natten och då kunde rymma flera personer, medan den på dagen stod hopskjuten med madrasser och sängkläder högt upptravade.
Det fanns överhuvudtaget få flyttbara möbler i stugan i äldre tid, kanske bara någon kubbstol, bordstol eller arbetspall. Men mot 1700-talets slut och under 1800-talet blev det allt vanligare att de väggfasta bänkarna byttes ut mot stolar, de väggfasta sängarna mot utdragssängar och det stora långbordet mot ett slagbord, som kunde fällas ihop när det inte behövdes.
ANNONS
Byskomakaren berättar
Vi har mycket få skildringar av 1800-talets bondeliv berättade från "insidan" av dem som själva hörde dit. Handen som höll i plogen eller rörde om i grytan fattade inte pennan för att skriva brev eller dagboksanteckningar, kunde kanske inte skriva alls för den delen.
Men en ögonvittnesskildring finns det av en som var med och själv tillhörde samma sociala grupp, och den är desto mer utförlig och levande. Den fattige, självlärde byskomakaren Jonas Stolt i Högsby socken i Småland plitade omsorgsfullt ned minnen från sina skomakarvandringar i socknen från 1820-talet fram till 1880.
Jonas Stolt, som var född 1812, var torparson, och hemmet var så fattigt att det knappt fanns pengar till papper så den vetgirige pojken kunde lära sig skriva. Jonas berättar i minsta detalj om det vardagliga livet och noterar när nyheter kommer in i socknen, vilket år husen började rödfärgas, när det första tegeltaket lades, när de första tändstickorna kom och så vidare.
Så såg det ut i stugorna i Högsby
Det var mörkt. Genom de små fönstren med dimmigt glas silade dagsljuset försiktigt in över bruna väggar och golv.
Väggarna bestod ofta av naket timmer, ibland struket med vitlera, de förmögna hade klistrat gråpapper på väggarna.
I stugans ena hörn fanns den stora spisen med väldig gråstensugn och gruva framför, där det brann en brasa av finare ved. Bakugnen var så hög att "kvinnorna kunde krypa in och vända sig på alla håll för att laga bristerna", berättar Jonas Stolt. Här bakades de stora baken och torkades också säden innan den maldes.
Kistor och skåp var inte målade utan hölls rena genom skurning. "I Basebo bland elva bönder fanns endast ett klockfodral och en träsele målade och det var hos den rikaste bonden", berättar Stolt. "Men så kom Wadsten vid Högsby hit och målade i många hus, och det blev så grant, så grant, och på varenda pjäs stod årtalet 1819."
Husdjuren kunde störa hemfriden
Med illa dold irritation talar Jonas Stolt om seden att ta in höns i stugan för att skydda dem mot vinterkylan, "dessa ofredliga husdjur som störa hemfriden i alla vrår". Det gick väl an under vintern när hönsen satt stilla i sin bur och bara kom ut när man strödde en näve korn åt dem, men på vårkanten blev det ett annat liv på dem!
Om de då var ett halvt dussin, så hann de att vara i varje vrå, flaxa upp och ned, välta omkull fat och tallrikar och göra all förtret de kunde, och dessutom hade de ingen blygsel för att smutsa, var de än var, om de än stod på bordet eller på grytkanten.
En gång när Måns mor i Basebo hade klappat upp finsiktat bröd och smort det med äggblomma (äggula) och det stod på ett bräde, så kom stora hönan och steg två steg i varje kaka hela brädet i ände.
Ljus i stugan
Så länge stugorna hade öppen eld på härden var ljuset från elden den viktigaste ljuskällan. Flyttbart ljus fick man med spingstickor (av spinga = spänta); kådrika furustickor som stacks fast i en hållare som kallades lysekäring. Att spänta sådana stickor hörde till drängens kvällsarbete.
ANNONS
ANNONS
Ljus stöptes av den talg man fick vid slakten. Av den sista talgen som blev kvar i ljuskärnan gjordes korta tunna talgdankar till lyktorna som användes när man hade ärende ut i bodar och uthus. Alla var sparsamma med talgljusen, de användes mest vid högtider och när hantverkare som skomakaren och skräddaren kom till gården och behövde ljus för sitt arbete.
Att slå eld var före tändstickornas tid ett tidsödande arbete och det var viktigt att inte låta elden gå ut. Då blev någon tvungen att gå och låna eld vilket ansågs lite genant, eller ta fram elddonet som bestod av eldstål, flinta och fnöske. Fnösket fick man av eldfängda gamla björksvampar, berättar Jonas Stolt.
Svavelstickor gjordes också av spingstickor som doppades i svavel för att bli lättare att få eld på.
Tändstickor hör till de till synes obetydliga uppfinningar som betytt oerhört mycket för vardagslivets bekvämlighet och trivsel. Jonas Stolt kan berätta vem som först köpte tändstickor i socknen. Det var Karl i Stenhult och året var 1836. Han köpte tändstickorna för 12 skilling, en liten förmögenhet, för att överraska grannarna med underverket. De första tändstickorna kom från Tyskland, men när den inhemska tillverkningen kom igång sjönk priset. Jonas Stolt kommenterar:
I slutet av 1830-talet fick daglönaren tre lådor för dagsverket och nu (1880) får han två hela packor för samma arbete. Tänk vad vi har det gott.
Hur många tändsticksaskar får vi för en dagslön idag? Sett i det perspektivet har vi det allt bra gott!
Nyheter som underlättade livet i bondstugan
Under 1800-talets senare del fick många bönder det bättre ekonomiskt och kunde bygga till stugan eller bygga på den med en våning. Under samma period, från 1860- och 1870-talen, vann några nyheter insteg i bondehemmen - nyheter som gjorde livet lättare för husmor och pigor och förbättrade hemmiljön. Det var först och främst järnspisen, och i dess spår fotogenlampan och trasmattorna. Tack vare kakelugnarna kunde fler rum användas vintertid.
När järnspisen kom
En milstolpe var det när de första järnspisarna sattes in på 1860- och 1870-talen. Först hos mera välbärgade, medan de som hade sämre ställt och bodde i mer avlägsna trakter lagade mat över öppen eld långt in på 1900-talet. Så här berättar en man från Liden i Medelpad:
I min barndom fanns inga spisar av järn. Först när jag var 10-12 år kom de i bruk och de blev inte vanliga förrän jag var 20-30 år. Hos en del dröjde det ända till 1930-talet, som hos Pelle Åslund i Västanå. Där satte man in spis i sommarstugan 1937, och detta mot Pelles egen önskan.
Spisen putsades och hölls ren. Den skulle vara skinande blank och gneds med en fläsksvål ibland. Muren runt spisen vitfärgades med en blandning av krita och skummjölk.
ANNONS
ANNONS
Veden förvarades i en lår vid spisen.
Bild: Nordiska museet
Fotogenlampan hänger över det runda bordet som står mitt på golvet i salen i gården Börshult i Sandhults socken i Västergötland.
Det var kvinnornas eller barnens arbete att bära ved. Så länge det inte fanns vatten och avlopp var det också kvinnorna som bar hinkar med vatten och slask, utom på stora bondgårdar, där en vattentunna kunde köras fram och ställas in i köket av någon av drängarna.
Fotogenlampan, en ljusets revolution
När man inte längre hade skenet från elden på den öppna härden som ljuskälla ökade behovet av lampor. Tidigare användes oljelampor med pump för den trögflytande oljan. De osade och var rätt ljussvaga. Något helt annat var det med fotogenlampan som på 1860-talet gjorde sitt ljusstrålande segertåg över landet.
Fotogenen utvanns ur olja från USA, där oljefyndigheter började exploateras 1859, senare också från Ryssland. Snart blev fotogen en av de viktigaste varorna hos lanthandlarna.
I bondemiljö användes enkla handlampor av bleckplåt. I köket hängde en fotogenlampa med vitmålad plåtskärm över matbordet. Så småningom skaffade folk en eller flera bordslampor.
Men fotogen måste köpas för surt förvärvade slantar och något slöseri var det inte tal om. Lampan tändes först när det blivit riktigt skumt och sedan gällde det att tränga ihop sig kring köksbordet i lampans snäva ljuskrets.
Trasmattan föddes ur sparsamhet
När standarden i bondehemmen höjdes efter 1800-talets mitt och gårdarna byggdes ut och fick en sal som stod mest till fint (finrum), så kom bruket med att lägga trasmattor på golven. Till en början mest i salen, men i och med vedspisens intåg spred sig trasmattorna även till köket.
ANNONS
ANNONS
Nordiska museet har frågat människor runt om i landet om hur trasmattor användes i deras trakter vid förra sekelskiftet. Från Halland berättar en kvinna:
Min mormor som var född i Skrea berättade att när hon flyttade till Morup som änka och gifte om sig där omkring 1870 så var det inga som begagnade mattor av något slag på golven. Hon hade dock med sig trasmattor från sitt förra gifte och vävde själv sådana i sitt hem. Sedan den tiden blev det alltmer brukligt med trasmattor i den trakten.
Trasor hade använts som inslag i vävar tidigare men då som underlakan, eller "underbreda" på halmen i sängen eller som slarvkläde (en slags prydnadstäcke). Genom bouppteckningar vet man att slarvkläden förekom i Gästrikland redan 1773.
Bild: Nordiska museet
Trasmattorna lades tätt bredvid varandra så de täckte hela golvet, det skyddade mot golvdrag. På denna bild från 1889 sitter Anders Norberg med sin familj vid kaffebrickan i salen i Solberg, Hammerdals socken i Jämtland.
Tidigare såldes klädtrasor som lump till pappersbruken, men omkring 1860 lades papperstillverkningen om och lumpen behövdes inte längre. Plötsligt blev trasorna över och folk såg sig om efter ett sätt att använda dem. Slänga dem gick inte an! Trasmattan är liksom många andra uppfinningar född ur gamla tiders sparsamhet med material.
ANNONS
ANNONS
Ett särskilt sovrum tack vare kakelugnen
Mot slutet av 1800-talet började fler rum användas i vardagslag. Vardagsstugan miste lite av sin karaktär av allrum. Allt oftare fanns ett avskilt sovrum, ofta i en kammare intill köket.
Kakelugnen, som blivit vanligare i bondgårdarna, gjorde det möjligt att bekvämt värma upp rummen så att dessa kunde användas också vintertid.
Kakelugnen med sitt bränslebesparande system av rökgångar uppfanns redan på 1760-talet, men det dröjde innan den spreds från slott och herrgårdar till bondens gård. En enklare variant var "torparugnen". Den var murad med rökgångar och hade luckor för eldstaden som kakelugnen, men var inte kakelklädd utan bara vitslammad.
Vad hände sedan?
Sverige har från 1930-talet och till idag fått en stadigt ökande bostadsstandard. Ett sovrum för varje barn är en självklarhet för de flesta, liksom badrum och duschrum, kök med spis, mikrovågsugn och diskmaskin. Inredningsintresset ökar i takt med den förbättrade bostadsstandarden. På 1970-talet hade hemmasnickarna goda tider med spånplattor och gipsplattor, på 2000-talet väcktes de till nytt liv genom teves fixarprogram.
Vad Ikea betytt för svenska folkets heminredning kan inte överskattas. "Per Albin Hansson skapade folkhemmet och Ingvar Kamprad möblerade det", sägs det med rätta.
Att leva på landsbygden i Sverige under 1800-talet
Sverige var i början av 1800-talet ett jordbruksland. Industrialiseringen hade ännu inte kommit igång. Folk bodde till största delen på landet och försörjde sig på jordbruk. Man framställde själva inom familjen det mesta som behövdes, såsom mat, kläder och redskap.
På landsbygden låg stora delar av gårdarna samlade i små byar med åkrarna runt omkring. I varje by fanns ett byalag som fattade beslut som rörde jordbruket. Det var bara de som ägde jord som fick vara med där. Alla ägde nämligen inte jord. De besuttna (de jordägande) bönderna gjorde det, men det fanns även de obesuttna (jordlösa) som inte ägde någon jord själva, utan istället fick jobba åt de besuttna bönderna. Denna grupp växte kraftigt under 1800-talet i samband med den stora befolkningsökningen som då ägde rum i Sverige.
Det fanns olika typer av obesuttna:
Torpare fick bo i ett enkelt litet torp med lite jord som ägdes av en bonde eller godsägare. De betalade hyra genom att göra dagsverke hos ägaren. Med dagsverke menas att man då och då, enligt överenskommelse, var skyldig att utföra arbete för jordägaren.
Backstugusittare bodde i s.k. backstugor som var enklare hus utan någon jord, ofta inte mer än en koja. Det var ofta änkor, sjuka och andra fattiga som bodde så här. De betalade sin hyra genom att arbeta för bonden eller godsägaren.
Tjänstehjon var pigor och drängar som bodde hos bönderna eller godsägarna. De fick lön i form av mat, husrum, kläder och lite pengar. De arbetade på gården.
Statare bodde och arbetade på de stora godsen. De hade ingen egen jord att bruka eller torp att bo i, utan bodde istället i långa hus med flera små lägenheter på godsägarens mark. Oftast bodde en hel familj i bara ett rum. Dessa hus kallades statarlängor och var i regel usla bostäder. Godsägaren kunde ibland anställa ett gift par som statare, som inte hade råd att bilda familj och försörja sig själva. Mannen arbetade ofta på åkern i jordbruket, medan kvinnan kunde arbeta som mjölkerska. Statarna fick betalt i natura (bostad, mat, kläder), men kunde också få betalt i pengar. Statarsystemet avskaffades inte förrän 1945.
Flera byar ingick i en socken som hade en egen styrelse - en sockenstämma. Varje socken hade sin kyrka. Kyrkan och prästen hade en viktig roll i socknen. Kyrkans syn på hur man skulle leva präglade hela livet. Alla gick till kyrkan på söndagarna. Prästen höll långa predikningar och man lyssnade alltid till vad han sa. Prästen berättade även om nyheter och saker som hänt runt om i landet. Kyrkan var också en social träffpunkt där man träffade vänner, grannar och andra bekanta på söndagarna.
Varje socken och by hade en egen klassindelning av folket. I toppen av hierarkin fanns godsägaren, prästen och de rikaste bönderna. Sedan kom läraren, skomakaren, skräddaren, smeden, mjölnaren, vanliga bönder m.fl. Längre ner fanns torparna. I botten fanns de fattiga, de som inte kunde klara sig själva. Det kunde vara gamlingar utan familj, föräldralösa barn, alkoholister, sjuka och så vidare.
De riktigt fattiga som inte hade någon bostad, s.k. "fattighjon", fick bo i fattigstugan. Enligt en lag från 1837 var varje socken skyldig att ta hand om sina fattiga. Det inrättades därför fattigstugor runt om i landet dit andra skänkte mat, kläder och annat. Sockenborna kände ett visst ansvar för de fattiga. Samtidigt föraktades ofta människor som måste ta emot hjälp.
Beskriv kortfattat boendemiljön i en bonde- eller torparstuga i det förflutna.
Vilken funktion hade vardagsstugan i en bondstuga och hur användes den?
Beskriv kortfattat vilken roll härden och spisen hade i stugan.
Vad var specifikt för köken i de skånska gårdarna jämfört med resten av Sverige?
Vilka djur kunde man ofta hitta i stugan under vintermånaderna?
Hur beskrivs sovplatserna i stugorna, särskilt under 1700-talet?
Nämn några förändringar av inredningen och möblerna i stugorna under 1800-talet.
Vem var Jonas Stolt och varför är han intressant i ett kulturhistoriskt perspektiv?
Vilka var de främsta ljuskällorna i stugorna innan fotogenlampans intåg?
Hur revolutionerade fotogenlampan belysningen inomhus jämfört med tidigare ljuskällor?
Vad betydde tändstickor för vardagslivets bekvämlighet, och när introducerades de första tändstickorna i socknen?
Nämn några nyheter som introducerades under 1800-talets senare del och som förbättrade livet i bondehemmen.
Vad betydde införandet av järnspisen för matlagning och värmekälla i stugorna?
Varför började man tillverka trasmattor?
Hur påverkade kakelugnen vardagslivet?
Beskriv kortfattat livet på landsbygden i Sverige under 1800-talet.
Vilka var de olika sociala grupperingarna på landsbygden, baserat på ägandet av jord?
Litteratur: Byskomakaren Jonas Stolts minnen, Kalmar läns forminnesförening, 1972
Jane Fredlund och Birgitta Conradson, Köket förr i tiden, Ica bokförlag,1973
Jane Fredlund, Allmogemöbler från hela Sverige, Ica bokförlag,2003
Julius Ejdestam, Så har vi bott, Rabén & Sjögren, 1979
Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige, 1700-talet, Bonniers, 1962
Britt och Ingemar Tunander, Möbler och inredning från Karl Johan till Per Albin, Ica bokförlag, 1992
Rut Wallensten-Jaeger, Kök och stök när seklet var ungt, LTs förlag, 1975
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
Julia, Mattias och Kristoffer pratar om utvandringen till USA. Vi går igenom varför drygt 1 miljon svenskar utvandrade och vilka push- (nödår, arbetslöshet, religiöst förtryck) och pullfaktorer (propaganda, möjligheter att odla och religionsfrihet i USA) som fanns. Vilka det var som utvandrade och varför hamnade nästan alla svenskar på samma ställe?
