Ingen av dem tycktes äga marken, resonerade holländarnas ledare. Visserligen hade ”hottentotterna” uppenbarligen levt där i många år och man skulle förstås kunna argumentera för att allt territorium lagligt sett var deras. Men där fanns inga dokument, inga lagfarter. Vildarna kunde inte berätta exakt vem som hade rätt till varje enskild bit mark, så det fanns ingen att förhandla med.
Den enda rimliga slutsatsen av detta var att marken ännu var tillgänglig. Öppen för vem som helst att köpa som betalade ett rimligt pris för den och sedan började bruka den på det sätt som Gud vill att människan ska bruka jorden. Som det nu var stod den bara oanvänd, bortslösad.
Men detta första år försökte holländarna framförallt inleda handelsförbindelser med stammarna. Van Riebeeck och hans män hade knappt mat för sig själva och än mindre för att kunna försörja passerande handelsflottor. Efter bara några veckor visade sig att de inte hade mycket att erbjuda som de lokala folken - de som idag kallas khoikhoi respektive bushmen eller san - var intresserade av. Visst tyckte khoi och san om holländarnas kopparföremål och pärlor av glas, för att inte tala om deras tobak och konjak. Men de sålde inte gärna sina djur, varken får eller kor. För dessa märkliga folk var djuren ett värde i sig, insåg van Riebeeck; boskapen utgjorde den absoluta valutan.
Kolonin expanderar
Den första vintern i bosättningen blev svår. Ett envist regn föll, vilket gjorde att odlingarna gav en usel skörd. När våren kom hade ytterligare 19 personer dött.
Under de kommande åren fortsatte problemen med att få till en fungerande handel. Khoi- och sanfolken höll sig på sin kant, och till sist bytte holländarna strategi. Ett antal av de män och kvinnor som följt med på färden fick lämna fortet och kompaniets tjänst, och istället börja odla mark längre inåt land.
Det visade sig vara rätt väg att gå, för skördarna blev jättelika. Klimatet var perfekt, och även om stora delar av jorden runt Kap var bergig och karg, fanns det tillräckligt med bördig jord vid floder och andra vattendrag. Många fler gårdar byggdes och familjer kom seglande från Europa och slog sig ner. Snart försörjdes befästningen utan problem. Det fanns gott om kött och frukt, och även vin; det fanns mer än väl över till alla fartyg som passerade.
Konflikter med ursprungsbefolkningen
Men två nya bekymmer uppstod, som en följd av detta. För det första saknades arbetskraft till de snabbt växande farmerna. Och eftersom khoi- och sanfolken inte var ”samarbetsvilliga”, började holländarna istället importera slavar i stor skala, från Java och Madagaskar.
För det andra började striderna på allvar. Till att börja hade khoi- och sanfolken tagit emot holländarna med vad som närmast kan beskrivas som ointresse. En begränsad handel ägde rum, vissa kontakter knöts, ett och annat äktenskap ingicks. Men när odlingarna bredde ut sig uppstod problemen. För khoifolken använde visserligen inga dokument - de hade inget skriftspråk - men det betydde inte att man inte visste vem som hade rätt att använda jorden. I själva verket var uppdelningen av betesmarkerna och användningen av vattenkällorna noga fastställd, som ett resultat av många år av konflikter och noggranna förhandlingar. Mitt i det dök holländarna upp och sa: Nu är det här vårt, bara vårt.
Räder mot gårdarna började sakta, i liten skala. Men redan år 1659 övergick förfäktningarna till det första regelrätta kriget mellan holländarna och den afrikanska befolkningen. ”Hottentotterna” anföll gärna när det regnade, så att de vitas krutvapen skulle vara svåra att använda. Men det hjälpte inte.
Musköter, kanoner och ett aldrig sinande förråd av förstärkningar gjorde kampen omöjlig. Det holländska ostindiska kompaniet segrade.
Under de närmaste 150 åren kom liknande strider att blossa upp gång på gång. Allt längre inåt land, allt längre norrut, spred sig de vitas gårdar, och inför denna långsamma invasion tvingades alla andra att ge vika. Khoi- och sanfolken utplånades eller tvingades in i slaveri eller arbete som tjänare. Den djupt rasistiska staten Sydafrika var på väg att uppstå, och koloniseringen av Afrika hade inletts på allvar.
LÄS MER: Sydafrikas historia
LÄS MER: Boerna och Sydafrikas historia (artikelserie)
LÄS MER: Svält och kannibalism drabbade Englands första koloni i Nordamerika
