Pengar fick man genom att ta tull på handel. Tull är en skatt som tas på handelsvaror. Danmark hade en stor och stadig inkomst av Öresundstullen. Skeppen som passerade där var alltså tvungna att betala en summa pengar för sin last innan de fick fortsätta. Nu ville Sverige ta tull på handeln i Östersjön. Därför var hamnarna i de erövrade områdena kring Östersjön viktiga för landet.
En annan viktig inkomstkälla var städernas tullportar. Vid den här tiden grundades många nya städer som fick stadsprivilegier med bland annat ensamrätt på handel. Det gjorde att marknader som tidigare hade hållits på andra ställen nu tvingades att flytta in till städerna. Snabbast växande av de nya städerna var Göteborg som fick sina stadsprivilegier 1621.
Sverige går med i trettioåriga kriget
Från sin huvudstad Wien i Österrike härskade den katolske kejsaren av släkten Habsburg över det tyska riket. I det tyska riket pågick sedan 1618 ett krig mellan katolska och protestantiska områden. Kejsarens härförare Wallenstein hade planer på att skapa en kejserlig sjömakt vid Östersjökusten.
Kung Gustav II Adolf och hans råd (den tidens regering) beslöt att gå med i kriget för att hjälpa protestanterna och för att vinna fler viktiga hamnar vid Östersjön.
Men för att kunna gå i krig var Sverige tvunget att låna pengar. Mest lånade man av bankiren och vapenhandlaren Louis de Geer i Amsterdam. Som säkerhet för sina lån fick De Geer koppar från Falu gruva.
De Geer hade länge sålt vapen till den svenska hären. År 1627 kom han till Sverige för att bygga upp en vapenindustri. Kungen och han kom bra överens. Båda var livliga och vana vid snabba beslut. Och båda var förtjusta i kanoner.
De Geer fick hyra järnbruk med forsar, fall och skogar. I de uppländska bruken gjordes järn. I Norrköping, där han bosatte sig, gjordes vapen. I Finspång göt han kanoner. I Arboga och Norrtälje tillverkades gevär.
I den svenska hären var det bara ryttarna som var värvade yrkessoldater. Fotsoldater hade man inte råd att betala, så de fick tas ut med tvång. Prästerna skrev upp församlingens alla män mellan 15 och 65 år i vad som var världens första folkbokföring. Männen delades sedan in i grupper om tio. På kyrkbacken togs sedan soldaterna ut, en man ur varje grupp. De var oftast drängar, torpare och löst folk. Med matsäck för en vecka gick de nya soldaterna till hamnen där de skulle skeppas ut. På vägen rymde var tionde. Detta var framför allt kungens och adelns krig, inte böndernas.
Svenska soldater i Tyskland
I juni 1630 lämnade hären de mörka och fuktiga skeppen och vadade i land i Tyskland. Alla hästar skulle också i land och de var många, för krigen slukade hästar. Vapen, hö och bröd bars i land, likaså ärter och fläsk köpt från Ryssland samt sill och öl köpt i Danmark. Officerare med långa värjor föste på mannarna. I hatten hade de en strutsfjäder.
Ett av regementena som hade stigit i land var det från Uppland. Vid juletid återstod knappt hälften av regementets soldater. Ändå hade de inte varit i strid. Det var fältsjukan, krigens ständige följeslagare, som hade tagit dem. På sommaren kom den med blodiga diarréer. På vintern härjade den som fläckfeber, som spreds med klädlössen. Fältsjukan gick inte att bota. Den kom att ta många fler liv än vad striderna gjorde.
